Hur mycket kan man egentligen kräva?
Jag har två bonusar, en pojk på 5 och en tjej på 10. Har även en egen dotter sedan tidigare på 3.
Nu sitter jag lite i kläm och vet inte riktigt hur jag ska vända mig eller vilken ställning jag ska ta.
Vi blev ett par i Januari och först då involverades barnen i vårat förhållande. Redan från början gjorde jag och min sambo upp hur vi ville det skulle se ut och vilket ansvar vi förväntade av varanda och hur vi skulle ställa oss till barnen.
Min sambo klev in och blev "pappa" åt min dotter nästan genast då hennes pappa bor 70 mil bort och ses knappt. Där har samarbetet aldrig riktigt fungerat utan jag gör så gott jag kan för min dotters skull och försöker har hållt en ganska bra telefon kontakt tills för någon månad sedan. Min sambo lägger sig inte i våra disskutioner och heller inte hur vi planerar för dottern. Detta pga att allt sedan vår seperation inte är helt klart och det rullar ännu inte på som det borde men målet finns och dit vill vi. Han är med och planerar här hemma och vi disskuterar hur vi vill ha det och så vidare men det är jag som får föra talan. Detta också på grund av att dotterns pappa inte kan acceptera mitt nya liv.
Bonusarna har redan från början varit hos oss varannan vecka och fått helt nya rutiner då jag tycker det är viktigt att ha någorlunda fasta mattider, gå upp i tid, äta nyttigt, alltid ha rena och hela kläder, undanplockat och att man tar reda på efter sig själv.
Till en början fungerade också allt som det skulle med överlämningar och barnens bio tyckte det var skönt att min sambo hittat någon som accepterade barnen och inte gjorde någon skillnad, samtidigt som jag engagerade mig väldigt i träningar och skola redan från start.
Första gången det blev strul var det för att jag lämnade barnen eller hämtade dem då min sambo jobbar kväll/helg emellanåt och för att jag ansåg att lite grönsaker ska man äta. Hon gick då direkt till min sambo och valde att inte konfrontera mig med det istället, vilket jag förstår så där i början.
Sedan började barnen hacka fram och tillbaka, hon planerade in resor då barnen skulle vara hos oss och sen sa att barnen inte ville komma till oss, dels på grund av att dem var tvugna att äta grönsaker och sedan för att den yngsta tyckte inte om att behöva sitta på "skamstol" då han inte lyssnat eller får något utbrott.
Jag kände att jag ännu inte ville lägga mig i utan tog det med min sambo då jag tycker att allt detta var löjligt, klart att ett barn inte tycker om en konsekvens, det är heller inte syftet med att ha konsekvenser vid felageranden.
Äldsta flickan började sedan vilja vara här lite mer än varannan vecka och eftersom hon är så pass stor kunde vi ju ge det ett försök. Men så kom ju sommaren, min dotter åkte till sin pappa några veckor och bonusarna delades upp 3v/var.
Nu har det varit många stridigheter och jag har ägnat många timmar att prata med äldsta bonusen samt kollat upp minstingens beteende.
Flickan har ännu inte kommit över föräldrarnas seperation, detta är nu 3,5 år sedan och lever och tänker utifrån det som skedde då och hur hon kände då så varje gång jag och min sambo inte tycker lika är hon rädd att vi ska flytta isär, hon gruvar sig för att åka fram och tillbaka och tycker det är jobbigt.
Hon gråter ofta på kvällarna och är uppriven och orolig hela tiden. Det som känns skönt i allt detta är att hon faktiskt pratar med mig om hur hon känner, dels för mamma och pappa, för mig, för syskonen, skolan, kompisar och ja, allt en 10 åring kan fundera på. Självklart ställer jag upp för henne till 100%, kommer jag alltid göra.
Pojken har väldiga problem när han blir upprörd och blir utåtagerande istället. Han skriker, slåss, rivs, vägrar lyssna och så vidare och ibland går det inte att komma fram till honom. Nu efter 7 månader har jag hittat taktiken för att dämpa alla vredesutbrott och kan kontrollera det ganska bra.
I mina ögon är det en stabil grund och fasta rutiner som fattas barnen och väcker dessa osäkerhetskänslor. De behöver något stabilt och har blivit oroliga på grund av allt hoppande fram och tillbaka vilket inte alls är så konstigt.
Vi kom nu fram till att pojken ska flytta hem till oss då vi är två vuxna och vi har lättare att kontrollera honom samtidigt som deras bio är ensamstådende och inte riktigt orkar med pojken som det ser ut idag och så kommer det nog förbli. Han kommer att vara hos henne varannan helg framöver. Flickan ska vi göra tvärtom med, hon kommer hit varannan helg. Är inte säkert att detta kommer fungera men vi ska ge det ett försök på 6 månader och se hur det fungerar.
Förskolepersonalen säger också han är betydligt lugnare och tryggare i sig själv när han varit hos oss och det känns också positivt.
Jag är engagerad fullt ut i alla 3 barn och gör heller ingen skillnad på bio och bonus utan samma regler och rutiner gäller för alla, anpassade efter åldrar så klart.
Jag är delaktig i deras uppfostran, aktiviteter i skola, fritid och förskola och följer med möten och liknande rörande barnen. Jag är med till tandläkare, läkare och hjälper med läxor, städar, och donar. En mamma åt alla 3 vilket min sambo är helt enig i att så ska det vara också.
Mitt problem i allt det här är att dem båda bio's vill att jag ska ta allt detta ansvar, förväntar sig att jag inte ska göra någon skillnad på barnen utan uppfostra dem alla som om de vore mina egna (vilken jag gladeligen gör också) MEN bio mamman vill inte att jag ska vara med när vi pratar om hur barnen mår, vilka rutiner som ska finnas, hur boendet ska fungera och så vidare. Jag tycker ändå att om jag ska ta vara på dem som om de vore mina egna borde jag också vara med vid dessa samtal och min åsikt, vy eller vad vi nu vill kalla det borde räknas den också. Jag borde ha något att säga till om då jag faktiskt tar just den roll jag förväntas av min sambo.
Vad tycker ni, bonusar som bios ? Vad kan jag ställa för krav när det ser ut så här?
en självklarhet tycker jag...
