bonus förälder med utan talan i eget hem

Han är deras förälder och måste i första hand se till deras bästa. Sen tycker jag inte att det är ett dugg konstigt att mamman bara vill planera med honom.

Jag antar att du och din sambo planerar era liv tillsammans, dvs du berättar för honom hur du planerat, och vice versa. Då är det juh inget problem att han tar barnen när det passar in i er planering, även utan att kolla, för han måste väl veta lika bra som du vad ni ska göra?

Vilken jobbig situation. Du måste försöka sätta dig ner med din man och prata under lugna förhållanden, berätta ordentligt vad du känner och hur du vill ha det.
Annars om ni vill lösa det kanske ni kan prova rådgivning?
Lycka till iaf och ta hand om dig

Har inga goda råd men jag är/har varit i en liknand sits. Dock har jag en sambo som faktiskt lyssnar på mig. Hoppas att din också tar sitt förnuft till fånga och kan tänka sig in i din situaton lite...

Jag är rädd för att är man föräldrer så gäller det att komma överens med den andra föräldrern och ingen ska egentligen inte kunna säga nej när man pratar om när barnen ska vara var. Kan inte den ena så måste ju den andra ställa upp. Och är man då tillsammans med en föräldrer kan man som du tycka att det är besvärligt när planer ändras. Men det är ett åttagande man tar när man skaffar barn och det kommer man aldrig ifrån.
Det där med vv boende har vi helt tagit bort för när barnen blir större gör de som de vill. Du kan ju inte helt plötsligt säga "nej du får inte vara hos mig, du ska vara hos din mamma denna vecka". Hur tror du det känns för barnet att ens förälder bara vill ha dem vissa dagar? Det är ju inte deras fel att föräldrarna skildes. De måste få känna sig välkomna när som helst. Sedan kan det säkert vara så att man har andra planer ibland men jag hävdar ändå, barnen kommer i första hand.
Så det lär nog bli tuffare för dig, tyvärr, när barnen blir större om du är bestämd på vilka dagar de får träffa sin far. Och jag säger inte nu att han inte ska ta hänsyn till dig för givetvis ska han det, men barnen är ändå hans och ska komma i första hand.

Jag förstår precis, även om vi inte har det likadant. Men känslan finns, då det blir ändringar som jag bara får information om utan att ha blivit tillfrågad. Kanske kan man inte begära att man alltid ska ha ett ord med, men jag känner verkligen igen känslan av frustration över att inte ha koll på ens eget liv - det är en annan kvinna som till stor del styr över det. Sen kan man ha hur stor respekt som helst både för biomamman och barnen - det kan vara jobbigt ändå.

Jag har inga egentligen inga råd, mer än att jag tycker att dina känslor är okej. Jag tror också att du måste fortsätta prata med din sambo om detta. Själv är jag sån att jag kan bli väldigt tjurig ibland, och i de lägena är det ju aldrig bra att ta upp saker. Försök hitta ett tillfälle då det känns bra att försöka förklara hur du faktiskt känner det, utan att bli alltför anklagande. Att det inte handlar om att du inte vill ha barnen där, utan att det för din och ert förhållandes skull är viktigt att veta vad som gäller.

Och när det gäller det där om att barnen alltid ska känna sig välkomna och att det inte är barnens fel att föräldrarna skildes. Det är så klart sant, men det måste inte innebära att inte föräldrarna kan ta hänsyn till alla som idag finns i de nya familjekonstellationerna. De vuxna måste tillsammans kunna hitta lösningar, som gör att alla mår bra.

Och även om din sambos barn är viktiga, så är det även viktigt att han låter dig vara en del i när ni planerar hur ni vill ha det i er gemensamma familj.

Tack för alla svar, vad gulligt av er. Ska ha det i tankarna. Jag förstår att biomamman och min sambo pratar om upplägg med tider och dagar. Det jag inte förstår är att jag inte blir inkluderad i något beslut alls. Det är det. Jag ska vara med i att ta hand om barnen VV men sen när det gäller ändringar då finns jag liksom inte. Bara en Nickedocka. Det är så frustrerande. Och den enda jag blir ledsen på är min sambo, inte på hans barn. Jag tror att om en sån här familj ska funka i längden så borde väl allas känslor bli respekterade? Inte bara barnens. Om man inte blir respekterad då tappar man energin och det är just energi man behöver i en sådan här familj. Jag har pratat med min sambo om mina känslor väldigt många gånger så han vet vart jag står och vad jag känner men han bryr sig tydligen inte. Det jag vet är att om man är tillsammans med någon, oavsett om det finns bonusar och ex, bör man ju lyssna på den andras känslor?

Håller med om att man måste lyssna. En aspekt som jag tror att man måste tänka på, är att det inte ovanligt att skilda föräldrar har ganska dåligt samvete gentemot sina barn. De har ju faktiskt varit med och förändrat barnens liv på ett väldigt dramatiskt sätt, oavsett om det var en nödvändighet eller om föräldrarna ändå kan vara vänner. Jag tror att känslan av att de kan ha gjort sina barn illa, ibland leder till ett beteende där man reagerar nästan instinktivt och hamnar lite i försvarsställning. Så upplever jag det i alla fall med min sambo, framför allt förut. Han måste naturligtvis se till sina barns bästa, men ibland innebär det också att även se till sin sambos situation.

Om din sambo förväntar sig din hjälp med att ta hand om barnen så har du definitivt rätt att framföra din åsikt innan scheman och umgängestider ändras. Får du inte säga ifrån vad som passar dig så skall du inte heller ställa upp och hjälpa till. Antingen är man en familj där man hjälps åt och då måste alla vuxna även få vara med och bestämma, eller så tar var och en ansvar för sitt och då kan man inte heller räkna med att få styra och ställa över varandras åtaganden.

Jag tror att du först och främst måste få din sambo att förstå att om du skall kunna leva tillsammans med honom så måste han vara villig att satsa på er relation också. Att man satsar på sin relation är inte något hinder för att vara en bra pappa men det kräver lite ansträngning. Tycker din sambo inte att det är intressant så kanske han borde vara ensamstående så länge han har små barn istället, då förtjänar du någon som prioriterar en relation med dig!

Fast man kan inte vara i en familj utan att få känna sig delaktig. Biobarn eller inte. Det funkar inte i längden och känslomässigt är det inte bra.
Har själv ett bonusbarn och jag har funnits i  hans liv sedan han var 1 år. Numera bor han hos oss på heltid. Men jag sa ifrån om att det skulle bestämmas saker över mitt huvud och jag bara skulle rätta in mej efter det. Jag tog ändå huvudansvaret och ansåg att jag hade saker att säga till om. Det är dåligt av bioföräldrarna om dom inte släpper in nya partnern för det gynnar ingen. Till syvene och sist så är barnen viktigast men det behöver inte betyda att bioföräldern ska bestämma allt om det finns en ny familjemedlem.

Min sambo lyssnar på mej och vi pratar och planerar tillsammans. Jag har jättebra realtion med hans ex nu men inte till en början och det var en jobbig tid.

Men du måste få känna dej delaktig i barnens liv då du är livskamrat med den ena föräldern. Annars får du ju jämt känna dej utanför i ditt eget hem och i det som du räknar som din familj ! Det kommer du i längden inte må bra av och inte heller orka med.

Lycka till och stå på dej, din röst är oxå värd något !

Det slog mig just att en av de saker som jag tror gjort det lättare för oss är att det också är jag som tar initiativ när det gäller bonusbarnen. Det gör ju att sambon inte behöver känna att han har ett ensamt ansvar för dem. Om det också är jag som tar upp ämnen till diskussion som rör barnen, så visar jag ju att jag känner mig delaktig.

hej, jag har retat gallfeber på mina bonusar, men det har gått in nu...när vi är i orpans hem gäller hennes regler för hon tycker att vi har samma värde som hennes "egna" så får inte de får inte vi! thats it! dock tog det ett halvår innan det funkade smärtfritt men idag så funkar det!mina egna barn får inte skåp äta, så varför ska de få, och dessutom lära de små att det är ok?

din sambo måste börja lyssna på dej! det funkar inte annars. Han kan inte bara ändra tider hit och dit hela tiden ihop med mamman. Ni är två vuxna i eran familj och ni två måste först komma överens.
Min sambo bestämmer aldrig nåt utan att först fråga mig. och det känns bra.
När det gäller semesterveckor och allt sånt liknande om hur barnen ska vara hos oss så är det nästan alltid så att våran familj får bestämma först och mamman får anpassa sig efter det. hon är fortfarande själv och vi är två alltså får hon anpassa sej efter oss och hur vi vill ha det. Känns jättebra tycker jag. Det gör att jag känner mig som hans andra hälft och inte precis som du sa att en annan kvinna styr och ställer över ens liv.

Håller med Calles matte helt å hållet !