försöker förstå?

Hej!

Tycker det är en självklarhet att man tar sina bonusar på sitt ansvar! Det är barn, individer som behöver all hjälp de kan få för att hamna rätt i livet! Finns inget galet alls med att hjälpa och ta ansvar...
Har två bonusbarn som är lite äldre. Vi har vart med varandra i två år, inte lång tid, men ändå... Jag kommer bra överens med deras mamma (hon är jättefin!) och även med barnen. Här hemma ser vi oss som en familj och jag ser mig INTE som deras mamma (de har redan en), men däremot som du skriver, en till vuxen som hjälper dem på rätt väg!
Har ju en flicka med en annan, så vi har ingen gemensam, men vi ser alla som gemensamma. Det är samm regler, vi beter oss på samma sätt mot alla tre o.s.v. Sunt förnuft kallas det!
Jag tycker fruktansvärt mycket om bonusbarnen och skulle bli förstörd om något mot förmodan skulle hända dem...

Fler tankar? Du får gärna skriva, tycker det är bra att man kan prata ansvar, positiva känslor och tankar gällande sina bonusbarn!

mvh Anna

Ja de var verkligen skönt att få ett svar från någon som tycker som jag. Dem e ju min familj o inte något "extra".
De e inte alltid lätt med bonusbarn de e de inte men oavsätt så har man ju känslor för de som liven.

Tack för ditt svar !
mvh/Jenna

Försöker i mångt och mycket resonera som så att alla barn i familjen är "våra" barn och inte "mina" eller "dina" men har i allt fler fall börjat ge upp den synen. Jag HAR inte samma känslor för min mans barn som för mitt eget barn och jag orkar helt enkelt inte engagera mig på samma sätt i dem som i mitt eget barn.

Jag tror att i mitt fall handlar det mycket om att bonusarna var så pass stora när vi kom in i varandras liv så de har aldrig bara varit "små barn" för mig utan de var färdiga personer redan när jag träffade dem första gången. Det gör att vi inte har alls samma band till varandra som vi kanske skulle ha kunnat få om jag varit med mer "från början". Ytterligare en bidragande orsak är nog att bonusarnas mamma aldrig har accepterat mig och hela tiden gör sitt bästa för att förstöra barnens relation med sin pappa.

Jag tycker väldigt mycket om mina bonusbarn och jag bryr mig verkligen om dem men det är inte alls samma sak som att jag orkar se mig som deras "bonusmamma". Jag ser mig mer som en vuxen vän till dem som ställer upp i den mån jag vill och orkar och jag tror att barnen oftast är ganska nöjda med det. Det behöver faktiskt inte vara "fel" bara för att man inte orkar leva i en tillvaro där man skall ta på sig hela ansvaret även för någon annans barn.

Alla är olika och det ska vara så på gott och ont.
Du ser barnen som bonus och jag exempelvis ser min mans barn sedan innan som långt ifrån en bonus.
Jag anser med den vetskap jag har och i den sits jag är idag inte har/inte vill ha ansvar över en situation jag inte skapat.
Är uppfostrad med att som man bäddar får man ligga, jag låter inte någon annan drabbas av mina bagage/åtaganden och vill inte förväntas axla någon annans tyngd heller.

Huvudsaken är att man hittar ett förhållningssätt sinsemellan de berörda parterna.

Vad menar du med att bara se bonusen som bonus?
Jag har bonusbarn o räknar dom som medlemmar i familjen. Räknar med dom i min barnaskara...men hur mycket man än tycker om dom o räknar med dom så är de bara bonusbarn. De har egen förälder någonannstans o som kanske inte alltid uppskattar att man är med o bestämmer eller tar sig an barnen på det sätt man tar sig an sina egna barn.

En balansgång det där. Den andra mamman/pappan vill oftast att man är med o delar det positiva med barnen men det som är negativt ska de inte vara med o dela på.

Jag tror att det spelar in i hur gamla barnen var när dom kom i sitt liv, om de var väldigt små så är det lättare att ta de till sig än om dom är lite äldre. Mitt yngsta låtsasbarn var bara 1,5 år ca när jag träffade han första gången. Men barnen är hos oss bara varannan helg och då blir det inte heller samma känsla av familj som om de skulle va här varannan vecka eller mer. Vi träffar dom bara 2 dagar varannan helg och det är ju inte så mkt.
Jag var också så ung när jag blev låtsasmamma och motivationen att lägga en massa energi och känslor och allt sånt fanns inte hos mig. Idag är jag lite äldre och önskar kanske jag borde ansträngt mig mer, men gjort är ju gjort.

Jag önskar kanske att jag kunde ha samma känsla som en del här beskriver att ni känner för era låtsasbarn att ni nästan älskar dom som era egna, men det skulle jag inte kunna göra. Jag har två egna med mannen jag lever med och känslorna för dom och de andra är enorm.
Men som sagt jag tror det beror mkt på i vilken ålder man kommer in i barnets liv och hur ofta/mycket man har dom hos sig.

Jag själv har två bonusbarn som jag avgudar. Vi har inte kännt varandra så länge, så jag antar att jag lever i någon form av nykärlek till dem. När jag var och reste nyligen undrade jag ibland vilka jag saknar mest, barnen eller barnens far :P
Relationen jag har till dem är nog ganska mycket på ett kompisplan dock. Jag är 14 år äldre än dottern, så hon ser mig nog mest som en kompis/syster, medan den yngre sonen nog ser mig som en mysig person han kan komma och lägga sig hos när han har mardrömmar.
Jag har själv inga egna barn, så jag vet inte hur det skiljer sig med kärlek till sitt barn och bonusbarn, men älskar dem gör jag i vilket fall.
Samtidigt som jag älskar att älska dem jag rädd för att älska dem. Har hört så många hemska historier om familjer som splittrats och där bonusmamman helt enkelt inte finns med i barnens liv efteråt.

Jag ser inte min bonus som "mitt" barn men absolut som mitt ansvar. Jag är ju gift med hennes pappa och vi (tillsammans med våra 2 gemensamma barn) är ju vår familj och där med vårt ansvar.