Livrädd blivande pappa

Börja med att prata med barnmorskan på MVC då detta är viktigt för er båda då han faktiskt vill vara där för dig trots sin rädsla. Det är ju för er bådas skull så det är ju inte fel att ta upp sådant med henne redan i tidigt stadie.

Det kanske skulle vara bra att höra av er till den förlossnings/BB-avdelningen som ni kommer att åka till då det är dags. Då kanske en barnmorska kan visa hur det ser ut och hur det kommer att gå till och så vidare, då kanske det blir lättare att förbereda sig för vad som komma skall. Ni kan ju även börja knopa på förlossningsberättelsen och då kan ju ett av era önskemål vara att man även stöttar din kille så att ni får en så positiv upplevelse som möjligt.

Hoppas att ni finner nån lösning som fungerar bra för er båda i slutänden.

Hade jag varit i din situation så hade jag velat ha en till med mig under förlosningen, man får ju ha två anhöriga där. Den andra (mamma, kompis, doula?) får då vara beredd på att stötta både mig & killen.

Han behöver ju heller inte se speciellt mycket, han kan ju hålla sig i huvudändan & hålla din hand och prata med dig, resten behöver han ju faktiskt inte ens titta på.

Hoppas ni kommer fram till något bra, för er skull! =))

Som jag förstår det så VILL han gärna vara med, men är osäker på om han klarar av det? Vill DU absolut ha med honom?
Min sambo är likadan, jag får inte nämna blodprov utan att han gömmer sig bakom en kudde eller blir kallsvettig. Vi har bf om tre veckor så vi har ju haft lite mer tid på oss att fundera över detta. Först var vi inne på att ha min bästa kompis närvarande på förlossningen, så att min sambo skulle kunna gå ut och bli avbytt om det absolut inte skulle funka för honom. Bara det gav honom en viss trygghet, så pass att han senare under graviditeten har blivit lite mer säker och har gett sig tusan på att stanna hela tiden. Nu vill vi inte ens ha min kompis där alls.

Vi har bestämt att han kommer vara mitt stöd med massage och dryck och dyklikt och han vill inte klippa navelsträng eller inspektera moderkakan eller titta på när barnet kommer ut.

Jag tror också att det är bra att ni pratar med er bm, båda två så kan hon hjälpa er vidare om ni behöver. Min bm sa att det är vanligt att de pappor som tvivlar på sig själva är helt fantastiska när det väl gäller.

Prata mycket om era känslor inför förlossningen och barnet under tiden som är kvar, jag är övertygad om det kommer lösa sig!

Jag har inga bra tips på hur man förbereder sig. Dock bör ni tänka igenom: Klarar du dig om han svimmar under förlossningen eller ska ni förbereda en "stand-in" som väntar i korridoren?

Jag önskar er lycka till!

Och en sak till: Var tydlig mot BM om din man inte vill klippa av navelsträngen.
En kill-kompis ville verkligen inte klippa navelsträngen när deras tjej föddes men BM "övertalade" honom så han gjorde det. Han mår fortfarande dåligt när han tänker på det, 2 år senare. Han ville ju inte.

Ja han kan ju stå vid ditt huvud å så är det bra att ni skrivit förlossningsbrev. Men säg även till om det när ni kommer in! Ni kan ju säga att ni vill att dom torkar av barnet innan du får upp babyn på magen så det inte är blod då!

Min sambo är likadan, han fick raskt lämna vår föräldragrupp pga att han svimmade när bm visade upp nålen man använder när man lägger EDA.
Vi bestämde oss då att gå en profylaxkurs och det var det bästa vi kunde ha gjort!
Där fick vi hjälp att se orosmolnen och ta tag i dem på ett bra sätt.
Och en doula låter som en bra ide att ha med som stöd till er båda.

Jo både han & jag vill att han ska vara med under förlossningen. Det där med att ha med mamma eller en kompis känner jag mig obekväm men en doula skulle kanske funka. Om han inte tuffar på sig ordentligt.

Vi har träffat bm en gång & då berättade han hur rädd han är. Då sa bm precis som till er Loopington att killar som är livrädda oftast klarar det bättre för de är mer förberedda på de olika stegen. Så det hoppas vi på.

Grejen är ju den att han är rädd för de olika apparaterna som finns oxå.

Profylaxkurs eller liknade verkar oxå bra.

Fler med fölossningsrädda blivande pappor? eller pappor som fixat det trots rädsla?

Min kille var jätte rädd för att vara med också. Han hatar allt vad blod, sprutor och sjukhus heter. Min mamma var med som stöd för oss båda och de byttes av lite så han fick gå och ta en kopp kaffe och så. Men han fixade det super bra klippte till och med navelsträngen. =) Lycka till.

Kanske fråga om ni kan få se ett förlossingsrum innan och att de berättar lite med. En idée.

Jag var livrädd jag med.
Panikslagen. Såpass att sambon allvarligt övervägde att klara sig utan mig med den första!
Men, man behöver inte se någonting man inte vill se!
Jag höll mig vid huvudkudden, höll ordning på lustgasen, fick handen i det närmaste sönderkramad under värkarna.
På frågor om jag se när huvudet var på väg eller klippa navelsträng räkte det med en huvudskakning.
Allt var över förväntan och mindre plågsamt, för mig alltså , än vad jag kunnat föreställa mig.
Och att ungarna var lite blodiga och kladdiga när dom hamnade på sambons mage, det var inget man tänkte på!

Fler bra tips till en livrädd blivande pappa??
Fler pappor med tips?

Min man är också livrädd inför förlossningen. Nu har han varit med på en redan innan och det gick bra. Han tyckte det var väldigt jobbigt, men klarade av det till slut. Har dock varit helt på det klara med att det inte ska bli fler barn... Nu är vi dock gravida igen och det tips vi har fått av BM är Aurora-samtal samt psykologsamtal. Vi ska få gå på det om några veckor. Ett annat tips är att fråga någon nära vän el släkting att ställa upp som backup utifall han inte fixar det. Dels tror jag att det blir en lättnad för honom dels slipper du vara ensam vid förlossningen om han inte skulle fixa det.
Lycka till!!

Jobbar som uska på förlossningen och jag kan säga att de är de som är överkaxiga och säger att äh det är väl inget med blod och förlossning, som brukar svimma.
De som är känsliga för blod osv brukar vara medvetna om det och tar det därför lugnt.
Mina råd till pappan:

-Ät ordentligt hela förlossningen, lågt blodsocker gör inte saken bättre.
-Be BM vara diskret med blodiga handskar osv.
-Sitt aldrig så att du ser ner mellan benen på din tjej.
-Titta på förlossningsklipp på YouTube (be dock din tjej screena klippen först, sitt inte själv)
-Fokusera på din tjejs ansikte när du ser nåt obehagligt.
-Sitt ner under hela förlossningen.
-Ha söt dricka i närheten hela tiden.

BM kan ju alltid ha ett litet skynke och täcka över underliv och allt blodigt med och då behöver man inte se allt.

Som sagt tror jag att det kommer gå alldeles utmärkt!
Jag har haft kaxiga poliser och militärer svimma på tre sek när deras fruar föder barn, De som säger att de är känsliga brukar sällan svimma....

Här finns ju redan en massa bra tips till er. Jag tänkte att ni även kanske kan tala med någon ytterligare person eller kanske en doula som är med er på förlossningen? Han kan då släppa lite på pressen att han överger dig om han inte klarar att vara kvar i rummet. Doulan kan säkert finnas där för er båda och är ju erfaren vad det gäller förlossningar. Tycker ni är kloka som tänker på detta i tid och önskar att ni får en fantastisk och mysig förlossningsupplevelse när det är dax!

en kille som heter Fredrik Praesto kan kan hjälpa honom?

godkänd av socialstyrelsen

www.praesto.com

obs, han är verkligen helt seriös och väldigt bra på att hjälpa folk med fobier.

kanske kan vara värt att prova, sitt barns födelse är ändå något stort som man ju gärna vill kunna vara med om.

lycka till o kram

Min extremt sjukhusrädda make var med vid första förlossningen men inte vid andra.

Inför första förlossningen hade vi back-up i min mamma som kunde komma med kort varsel om det hade behövts. Han var med under hela förlossniningen utan att svimma vilket vi nästan hade räknat med att han skulle göra. Han klippte inte navelsträngen utan när det gjordes satt han och andades lustgas

Inför andra förlossningen fick jag en aurora-bm som även han träffade flera gånger. Jag hade en hemsk första förlossning och ffa dagarna efter var tuffa (höll på att dö när sonen var 2 dagar gammal). Vi pratade massor och han var inställd på att vara med även den här gången. Men när det väl kom till kritan så blev det inte så. Han svimmade av med kramper 2 dagar innan när jag var på koll på sjukhuset och fick således förbud att vistas på förlossningen när det var dags Mamma var med och det var helt suveränt!! Hon ringde maken (som legat hemma hela förmiddagen och spytt av rädsla) när dottern var ute och han var där på några minuter. Sen gick det bra.

Jag är så glad att han inte var med andra gången för jag slapp oroa mig för hur han reagerade hela tiden och kunde koncentrera mig på det jag skulle göra istället. Dessutom var det underbart att ha med någon som faktiskt hade gått igenom en förlossning och förstod hur det kändes och vad jag gick igenom på ett helt annat sätt än man gör när man bara står brevid.

Jag förstår att han vill vara med, men fråga dig lite vad som är bäst för dig också, för du behöver stöd, inte oro under förlossningen. Kan han vara nära så han kan komma snabbt när det är klart kanske?