Ja, jag tror att jag lider av det!
men Ni som har det kan ni beskriva HUR det känns egentligen!?
Försök berätta hur ni känner er under en attack, "symtom" liksom, så utförligt som möjligt.
Så kanske jag vet om det är det jag har....
jobbigt är det jag känner ibland iaf! 
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2008-09-10 17:40
Vad gör ni som har småbarn, bebisar med dem när ni får en panikattack??
vad diskuterades på terapin då?
och vad för sorts tabletter behövde du?
men jag kan även känna en oroskänsla i kroppen hela dagar! jag är så orolig av mig och oroar mig för allt!!
är även stressad över barnen, att jag ska hinna med allt hemma med hem, barn och familj!!
Har i stort sätt alltid barnen själv från morgon till kväll, 7 dagar i veckan. sambon e bonde o jobbar alla dagar i veckan 05-18,19-tiden!
Jag kan känna mig sååå orolig i kroppen att benen skakar, känna panikkänslor att jag bara måste UT! ut och gå och försöka att inte tänka, men det e svårt att sluta tänka, att bara gå utan tankarna liksom!
Jag blir så orolig när detta händer och rädd!
Rädd för mig själv och rädd för att jag inte ska orka med barnen! Rädd för att jag inte ska kunna amma min bebis när hon vill när jag får dessa attacker! 
Jag blir så rastlös, vet inte vad jag ska ta vägen eller hitta på! paniiiik!!!
Vad skall jag göra!?
Är det en förlossningsdepression du har? Det hade jag och då uppträdde denna rivande panikångest. Jag tar antidepressiva samt går i samtal hos en kurator.
Det där med att få panik av att tänka på paniken känner jag igen, det kallas visst för "förväntansångest" dvs. att man får pngest för att man förväntar sig att få det, det blir en ond cirkel.
Panikångest är ett säkert tecken om du inte har lidit av PÅ tidigare i ditt liv? Andra tecken är onormala stresskänslor, håglöshet, en känsla av meningslöshet, hopplöshet, sorg, ledsnad, ensamhetskänslor, extrem trötthet eller svårigheter att sova, orkeslöshet, olust, konstant oroskänsla, rastlöshet, panikkänslor inför barnet, att känna sig instängd mm.
Panikångest har jag haft tidigare, hade det mkt för 4 år sen när jag gick på högskolan, då fick jag stanna hemma från plugget i 5 veckor eftersom jag inte mådde bra! men sen efter det har det blivit bättre, jag gick inte i nån terapi då o fick inga tabletter utan jag klarade av det själv och blev bättre.
sen har jag haft sånna här panikattacker lite då och då, men inte många ggr sen dess. men idag fick jag det igen!! och har haft lite till o från sen jag fick barn i maj. Har stressat en massa hela sommaren med familj o barn hit och dit, haft fullt upp med allt och bara kört på i 110! jag vill ha allt så perfekt med, fint hemma o fina barn och jag själv då!!
Jag är konstant orolig för allt och alla i min familj! att det skall hända oss, dem något! orolig för sjukdomar, skador, pedofiler mm mm!!! rastlös är jag med o stressad! och magen är i obalans, ibland får jag springa på toa många många ggr per dag!
Vad skall jag göra åt allt detta??
Är såååå räddd att jag inte skall orka med mina fina älskade barn!!!! när jag mår så här
Rädd att jag inte ska orka amma min bebis!
Jag har också haft panikångest tidigare i livet men jag har kunnat hantera den precis som du utan mediciner och jag har inte haft någon diagnos på att jag lider av konstant panikångest utan min ångest har kommit vid stora livshändelser och tragedier. När jag fick barn ökade dock denna ångest lavinartat och jag kunde inte längre hantera den, jag kunde verkligen inte ta hand om mitt eget barn! Jag hade fått en förlossningsdepression, som grädden på moset, liksom.
Det jag tycker att du ska göra är att ta kontakt med öppenpsyk (man är INTE galen eller liknande för att man gör det och de tar inte barnen ifrån en) och berätta hur du känner, be att få börja gå i samtal och där kan ni ju diskutera användande av mediciner och om det är ett alternativ för dig. Mig har det hjälpt enormt mycket, men jag kan ju inte avgöra om det skulle hjälpa dig eller inte, men det låter i alla fall som att det är värt ett försök.
ska prata med BVC och psykologen där så kanske jag får hjälp!
En känsla av att världen går under, gör ont i hela kroppen, kan inte andas..
Finns ingen posetiv känsla eller tanke någonstans..
Oro, rädsla, smärta, sorg, panik & ångest..
Jadu, vad gör man med sina småbarn.
Jag kan tyvärr inget göra men hoppas varje gång att ett anfall kommer på helgen eller att min sambo är hemma.
En gång var han inte det och då när jag kände ett anfall var på G. lade jag ner lillan i spjälsängen med leksaker o en flaska saft. Om jag svimmar eller liknande är han säker där i alla fall. Jag brukar vänta tills kallsvetten kommer då vet jag att anfallet är uppe på mig och det kan bli ohanterbart.
Men oftast ringer jag gubben o han kommer hem
Att man har barn och lever med panik gör ju inte nån till en sämre förälder iaf.
Så här känner jag också! Hur gick det för dig? Hur gjorde du för att hantera det?
Så här känner jag också! Hur gick det för dig? Hur gjorde du för att hantera det?
Det kan börja med en känsla av att du är allmänt nervös och orolig, klassiskt brukar vara att en eller två muggar kaffe triggar nervositeten och oron så att den övergår till ångest, för att sen utmynna i en panikattack. Du får hjärtklappning, börjar svettas, blir svag i kroppen, får domningar och det kan verkligen kännas som att du är på väg att dö. Det som kan hjälpa är att försöka fokusera på något intressant eller kul, eller att börja sysselsätta sig med något, även om man upplever att panikattacken hindrar en från det.
Det sägs inte vara något farligt, eftersom det är rent psykiskt, men det är naturligtvis inte bra för kropp eller psyke att få sådana attacker ofta. Samtidigt är det en nedärvd försvarsmekanisk. Förr när vi behövde försvara oss mot hot i naturen eller mot fiender, var vi tvungna att vara på vår vakt och beredda till strid. Nu när inte sådana hot finns så kan andra saker trigga igång panik istället.
Folk som drabbas av panikångest är ofta folk som har svårt att säga ifrån och sätta gränser, vilket gör att känslor av besvikelse, ledsenhet och ilska samlas på hög och till sist blir det "emotionellt kaos", men det kan ha många olika orsaker.
Hjärtat bankar och pulsen slår så du både känner och hör bådadera.
Och det hela håller i sig, även i ett stilla kroppsläge. Det var detta som jag fann så otäckt när det för första gången drabbade mig för ett par år sen.
Man satt på vagnen med en lugn kropp och ett lugnt sinnelag tills dess man plötsligt började känna hur hjärtat bultade varmt och hur det stramade åt över bröstet, som om det var på väg att bryta sig ut därifrån.
Det finns andra symtom också, även om jag personligen inte upplevt dem i samband med mina panikattacker. Såsom kraftig ångest, yrsel, illamående etc.
Har TS lätt för att drabbas av ångest? Extra känslig? Isåfall vill jag starkt avråda dig från alla drycker som innehåller högre mängder koffein, likt kaffe och energidrycker.
Ämnet har en uppiggande effekt men också en stressutlösande dito för adrenalinet och hjärtat. Jag rör inte giftet längre, med vetskap (den hårda vägen) om att kroppen reagerar negativt på det.