När jag väntade barn så kände jag en sådan överväldigande kärlek för min dåvarande man att jag när som helst i vilka opassande situationer som helst kunde brista i gråt och hulkande förklara för honom (och alla andra som också hörde på) att jag äääääälskade honom så mycket att jag knappt kunde andas. Sexgalen blev jag också. Sexsugen jämt. Och klängig, kelig och extremt lättrörd.
Så vad har då det här inlägget med din frågeställning att göra? Jo, med detta menar jag att det kan nog vara på de mest skilda sätt under graviditeten utan att det är någon fara alls.
Tycker att du gör rätt i att inte berätta. Om det är som jag tror, att det kommer att rätta till sig och gå över; så har du bara oroat honom i onödan. Du kan väl istället säga att du på grund av allt som händer med dig njuter lite mer av att vara själv och ha lite utrymme än vad du annars gör. Men att du såklart behöver honom jättemycket ändå!
Mys på det sätt du kan och klarar av så att han inte känner sig bortglömd, ensam och onödig. En kram när ni passerar förbi varandra eller en smekning på kinden eller armen kanske du kan fixa? och låt honom gosa med dig på något sätt som du kan tolerera. Kanske kan han smörja dina fötter eller smeka dig i håret eller massera dig lite försiktigt på ryggen? Då känner han sig kanske inte så utanför även om du just nu vill ha lite distans och inte så mycket sexuell intimitet?