Totalt maktlös......vet inte vad jag ska göra.....

Ilskan måste ju komma någonstans ifrån. Jag var sådan när jag var ungefär lika gammal, kanske lite yngre. Men det berodde på en turbulent barndom och dålig självkänsla.
Ibland leder det till andra problem som beteendestörningar. Eller det kan man väl kalla detta också...

Men vad vill hon egentligen om hon skulle ha mer kontroll över livet? Har ni fått veta vad hon anser att hon inte får/vill ha ut av sitt liv och av sitt umgänge med dig t ex?

Jag menar, kan hon själv förklara varför hon är så arg?

Åh jisses! Om inte bup gör ngt för henne så måste du gå in och kräva det. Det här är ingen "vanlig" tonårs ilska.. Din lilla tjej mår inte bra, all heder till dig för att du ser det och finns där för henne! Hon behöver proffshjälp för att lära sig att kontrollera ilskan på ett konstruktivt sätt... Du gör bra ifrån dig genom att finnas där! Skönt att hon är hos pappa nu. Försök att prata med henne i lugn och ro om det går. Be också på bup att du skall få prata med läkarna/psykologerna ensam när hon inte är med. Var då brutalt ärlig om hur saker är och uttryck din oro! Dessa saker behöver hon inte höra, hon vet det redan. Hon behöver hjälp coh du finns ju där för att se till att hon får den!

Kram på dig och stå på dig!

Hon kan inte förklara..hon kan inte behärska sej , säger hon..I bland är det mitt o hennes pappas fel...(han lade på luren när hon ringde och vrålade att hon minsann tar livet av sej om han inte hämtade henne)Han är nog på bristninggränsen med att orka med...Hon hatar sej själv, sin kropp, anser sej inte ha vänner och känner sej totalt tom, avskydd av alla och ovälkommen både här o hos sin pappa..fast vi verkligen visar henne enorm kärlek.för det mesta...

Tack, snälla du..Vi var på Bup i onsdags, på neuropsykiatriska utredningsenheten, efter tjat och hot från min sida...Över ett år sen remissen kom dit...Min tjej avvek efter 10 min men jag var kvar i 2 timmar och verkligen berättade allt som händer...Utlämnade henne helt..Förfärligt.....

Jo det kan kännas förfärligt, men du gör det rätta! Så ni har alltså en npf utredning på gång nu då? Då kan jag säga att det kommer säkerligen bli jobbigt framöver. En sån här utredning är inte lätt att gå igenom som vuxen och den är nog värre när man är tonåring. Man får gå igenom/rannsaka hela sig själv i princip! MEN hon kommer att få hjälp. Bara de kan hitta rätt orsaker så kommer hon att få hjälp. Eftersom hon redan är inne i en utredning så betyder det att bup tar din oro på allvar!

Det är inte att utlämna att ta upp det som hon har problem med. Som mamma måste du se till att få allt stöd du kan få! Om du pratar med flera kommer ni alla att må bra av det. Tänker mycket på yngre dottern i detta också - hur mycket får hon stå tillbaka.

Lite trött: Folk som har problem i sin familj (vet också av egen erfarenhet) ska ofta hålla på och smyga och smussla med att det inte funkar. Men hur ska andra kunna gissa att det inte är bra! Jag vet att jag fick en ordentlig åthutning i åttan när jag efter fem år med problem i familjen berättade hemma att en i min klass hade en (äldre) släkting med samma problem som den släktingen vi hade. Jag var så glad att vi inte var ensamma. Då sade min mamma åt mig att jag absolut inte fick berätta för NÅGON om släktingens sjukdom/problem!! För det hade ingen med att göra. Hon skrämde mig att vara tyst i femton år till, men sedan blev det terapi och allt för att jag ändå hade tagit stor skada av det hela.

Alla andra i en sån familj där en:s humör och beteende är det som är i centrum måste prata om det för att kunna klara sig vidare.

Tack.Du har helt rätt att yngre dottrn står tillbaka...Som om vi inte hade nog...vi har börjat gått på något som heter ungdomscentrum i staden vi bor, som är en kommunal enhet som hjälper hela familjen , där det finns utåtagerande barn..Vi har bara gått en gång men ska dit snart igen.Detta är för alla i familjen..Jag har ju 2 bonusbarn oxå..Dom ska hjälpa oss alla med problemet, men det hjälper nog inte min 15 åring...det är nog Bup´s bord..men som du skriver...dom övriga behöver få säga sin mening och få lite perspektiv på sin syster, som kan vara världens underbaraste....inte så ofta längre..Jag slutar ju aldrig älska henne, trots det hon gör...men övriga har nog fått nog snart...

Du verkar ju ha en bra överblick över situationen - men se bara till att du inte får ta för mycket ansvar. Som sagt, låt de stora problemen tas om hand av dem som har det som jobb. Hur du själv ska kunna vila från dessa tunga uppgifter, ja, det är det som är det svåra.

Hoppas det går bättre snart!!

Se bara till at du inte får ta för mycket ansvar... Hon är ju flickans mamma!!!

Med att ta för mycket ansvar menar jag att bara försöka lösa det själv utan att ju ha resurser. det finns folk som tar kål på sig för att de inte förstår att de faktiskt inte kan göra mer än de gör och att de själva måste finnas kvar i helt skick psykiskt efter problem i familjen. Många kvinnor/mammor tror att det är deras fel att familjen inte funkar och ligger dag och natt och grubblar över varför just deras familj inte kan vara lycklig fast de ju gör allt för den. Vissa jobbar sas heltid med att ringa runt, fixa tider, kolla skolan, ligga vaken och vänta på någon som inte kommer hem, läsa på om diagnoser etc. och dessa personer har det inte bra. Rekommenderar mamman att inte vara sådan, utan fortsätta använda sig av centrumet, bup, pappan etc

JAg har alltid tagit ansvar för mina barn, sedan jag separerade från deras pappa för 10 år sen , så jag är van...men jag märker att jag tappar koncentrationen och blir förvirrad och faktiskt, lite nedstämd..men.vem skulle inte bli det av denna livssituation
Jag sover enormt dåligt och ligger och funderar hela nätterna...
Eftersom jag själv jobbar m svårt cancersjuka människor, så är det vekligen tufft att hålla skenet uppe på jobbet..Jag önskar tjejernas pappa kunde ta mer ansvar och se allvaret i detta och att vi tillsammans, stred och hjälpte våra tjejer....men så är det inte..

Jag kan bara säga att du är inte ensam om denna typ av problematik!!
Du är en jättebra mamma!! Tillåt dig bara att vara människa ibalnd, man orkar inte hur mycket som helst.

Jag är en sån som du beskriver.....Tack för dina inlägg!Det känns bra att höra att någon förstår...min del.

Tack alla ,för era svar...tårarna rinner och jag bara känner att era rader ger mej lite tröst....

Jag tycker det är en bra idé att du inte ska följa med in till BUP. Första mötet jag var där med mina föräldrar så ville jag inte ens att dom skulle vara med från första början men BUP insisterade på det..och det blev precis som jag trodde, jag satt med knäppt mun, nersjunken i stolen med armarna i kors. Skitarg var jag på mina föräldrar. Jag hade inte ett dugg lust att prata om mina privata problem med dom!

Sen dess så har jag gått till BUP ensam och är idag fri från mina problem. Man öppnar sig betydligt lättare när man pratar med en främling. Och din dotter verkar verkligen VILJA bli av med sina problem, så jag tror inte hon kommer att tycka det är särskilt jobbigt att ta tag i dom.
Prata INTE om det hemma för mycket Bara om HON tar upp det. Vad som sägs på dom mötena behöver inte diskuteras hemma. Din dotter kommer att ha en bra samtals-överrenskommelse med psykologen
Om hon inte trivs med psykologen så måste hon ju dock självklart få byta.

Det är faktiskt struntsamma om hon är flickans mamma ska du veta. Att hon visar sitt stöd för dottern är viktigt. MEN! Det här är DOTTERNS problem. HON är den enda som kan ta sig ur det, med råd och stöd ifrån BUP.
Jag vet själv, för jag har gått igenom det.

Här där vi bor finns det även stödgrupper genom kommunen för barn och anhöriga till människor med psykisk ohäls. Kolla upp om det inte finns hos er med. Att träffa människor som sitter i samma sits som er är ovärderligt!