5 barn under 6 år...

Hej.
Är sedan 3 månader bonusmamma till 3 barn och har sedan tidigare 2 egna barn. Många barn!!
Efter ett 8-årigt förhållande med min förra sambo så fick jag helt plötsligt nog. Mina döttrar var då 3,5 år och 9 månader. Jag mammaledig, grannnen pappaledig. Umgicks mycket, för mycket kanske...i allafall ledde vår nyfunna vänskap till kärlek. Så stark att den inte gick att motstå. Vi valde att avsluta våra dåvarande samboförhållande. Han hade 14 år med sin sambo o de hade hunnit få 3 barn tillsammans. Jag o min sambo hade som sagt 8 år och 2 barn tillsammans. Men varken jag eller "grannen" hade varit lyckliga på länge. Varför? Vet inte men känslan hos mig hade gnagt i flera år. Vi gick t om i terapi innan sista dottern blev till. Vi hade det bra, men lyckan infann sig inte hos mig längre...vet att småbarnsåren är tuffa. Men i vårt fall var det nog olikheterna och målen i livet som var vitt skilda. Jag älskar att bo i hus, vara mamma och ha barn. Han ville nog helst bo i lägenhet i stan o gå på krogen oftare och hans stora intresse, musiken, delade vi inte alls. Det som höll oss samman var kärleken och intresset för våra barn. Han är en jättebra pappa. Det kan man ju leva länge på o tro att det räcker. Men tyvärr så kan inte jag bara hålla ihop för barnens skull. Många kanske kan men jag var rädd för att i 60-års ålderna sitta nå´nstans o gräma mig o vara bitter över mitt liv o att jag aldrig gjorde något åt det. Den tanken gnagde o gnagde...tillslut vågade jag.
Allt gick väldigt fort för mig och min nuvarande sambo. Eftersom vi tillsammans har 5 barn så tänkte vi att det var lika bra att köra hela racet på en gång. Vi köpte ett 185 kvm stort hus, flyttade in i det och körde på med att få barnen att må bra. Fördelen med allt det här....både för och nackdel förstås, är ju att vi varit grannar i nästan hela barnens liv. I allafall 4 av barnen har lekt med varann och haft trygghet i det sedan de var små. Så det gick relativt snabbt att "bo in" dem i huset och nu fullkomligt älskar de det och saknar varann när alla inte är här. Visst har vi tampats med reaktioner från barnen, men de hade vi räknat med förstås och tog tag i allas olika känslostormar över splittrade familjer. Alla andra mår nu bra, t om föredettor verkar må hyfstat o tagit tag i sina liv. I allafall min föredetta. Han får nu sin lägenhet i stan, tid till musik, nytt jobb med bra lön och har barnen lika mycket som jag, alltså halva tiden var. Vi har ett 4-dagars schema eftersom vår minsta bara är drygt 1 år.Han verkar faktiskt ha gått vidare o mår rätt bra med sitt nya liv. Så vi gjorde nog rätt. Nu är det rätt i allafall. Framtiden vet ju ingen något om. Men nu känns det bra. Men som sagt jag och min nuvarande sambo, min "granne" har nu försökt att få alla andra runtomkring att må så bra som möjligt men "glömt" bort oss. Vi är ju nykära o i en helt ny relation. Vi har ju aldrig tidigare bott tillsammans o känner egentligen inte varann. Vi tycker själva att vi är "själsfränder" men för det så måste vi ju precis som alla andra småbarnsföräldrar få lite egen tid för att göra roliga saker som bygger upp förhållandet. Huset vi köpte för "barnens skull" är egentligen alldeles för dyrt för oss. Jag är fortfarande mammaledig. Så precis som många andra tampas vi med att få ekonomin att gå ihop. Sover dåligt på nätterna för det och barn som vaknar o är snuviga, hostiga, hungriga. Dessutom ska vi få ihop vardagen med alla barnen. Vi orkar helt enkelt inte med 5 småbarn jämt. Tyvärr. Så just nu går de omlott. Hans 3 sen mina 2 o så rullar det på. Inte mycke egentid då. Barnen är 5,5 år, 4 år, 3,5 år, 2 år, och 1 år. Kämpigt nog med 3+2. Men det funkar just nu. Trots att en förälder(av 4)jobbar skift så får vi på nåt sätt ihop sceman men det krävs mycket energi för att få det att gå ihop var 12:e vecka när det ändras. Det kan vara nog så svårt med 2 vuxna i en relation o vi är 4 som ska samarbeta o få ihop barnens vardag på ett drägligt sätt. Dessutom är förstås 2 vuxna rejält sårade och brända på livet. Vårt fel. Men samtidigt så är man ju två om att en relation spricker. Men alla kanske inte ser det så. Ja, iallafall så har vi det nu lite kämpigt med "oss". Vi vill ju bara leva ihop för att vi tror på oss o älskar varann men det är ju så j-la mycket runtomkring som är "emot" det. Vi kämpar på...hoppas förstås att allt löser sig o vi kan fortsätta leva vår dröm tillsammans med våra 5 barn...Lite ventilation från mig, kanske inte så lite, men välbehövligt.
Hoppas nå´n orkar läsa...