Nyss fått barn i v 25+1. Är rädd, omtumlad! Någon med erfarenhet?

Grattis till lilla pojken!
Hjärnblödningar orsakar allt som oftast inga problem för barnen i framtiden! Dom beror på att hjärnan i v 25 är så outvecklad. Den har ännu inte hunnit få sina veck och "byggarbetsplatsen" som ska anlägga hela hjärnan är ett område som är mycket känsligt så tidigt och där det lätt kan uppstå blödningar av varierande storlek. Grad 1 och grad 2 blödningar ger så gott som aldrig några framtida men! Som flera andra skriver så har hjärnan i och med sin omogenhet också en stor chans att "läka" sig själv och hitta nya vägar att fungera optimalt.
Respirator, oscillator och cpap får man inte se som nån slags bakslag, alla barn är olika mogna (och pojkar är oftast skörare), försök att låta det ta den tid det tar, för han kommer att bli av med det så småningom och det är inget tecken på att han är sjuk! Han är bara outvecklad och omogen.

Här i Stockholm finns en föräldraförening för prematurfödda barn, dom har en hemsida på www.prematur.nu där man även kan hitta länkar till föräldraföreningar på andra orter.
Lycka till och grattis igen!

såhär pigga o glada blir dem sen...

Lycka till.. det kommer gå kanon...

Bebisvagga : Guuuuuud vilken härlig bild!

Bebisvagga; vilken härlig bild!!!! Ska titta på den när det känns xtra tungt!!

ja gör det.. satte in den enbart för dej.. det finns hopp.. och du kommer den finaste mirakelbebis.. (ja förutom min då hihih)

Grattis till lillkillen! Jag fick en son i v 25+0, han är snart 8 månader gammal och mår hur bra som helst och är som en 4-månaders bebis.

Det finns mycket att säga om vad ni har framför er och vad ni går igenom nu. Tycker mycket är sagt av alla andra kloka och erfarna mammor här!

För mig var det viktigaste att enbart ha fokus på det viktigaste i livet: mina två barn och deras pappa. Och att hela tiden tänka att lillkillen kommer att klara det, även om jag egentligen var skräckslagen för att han skulle dö. Ta stöd av vänner och familj på det sätt som känns rätt för dig. Försök få en stunds vila för dig själv ibland och ensam med lillkillens pappa (om ni är ett par) ibland. Och använd er av psykologen på neo för att prata och gråta en skvätt! Ställ alla frågor ni har till läkarna och sköterskorna om och om igen!

Vi hanterar alla kriser och chock på olika sätt och det finns inga sätt som är rätt eller fel. Att prata med psykologen om detta är ett bra sätt att förstå sig själv och barnets pappa bättre i krisen. Det var en stor hjälp för mig och min man.

Stort lycka till och en värmande KRAM!

Vår dotter föddes i v25+5, hon låg totalt 1vecka i resp (kopplade bort den vid 2dagarsålder, men klarade sig bara några timmar utan den), hon hade hål i hjärtat som hon fick medicin för så det växte igen av sig själv, han hade också en infektion som de fick bukt på och hon drabbades av hjärnblödning grad 2på vänster sida och grad 4på höger sida. Blodtranfusioner fick hon flera gånger och de fick också tappa henne på ryggmärgsvätska genom fontanellen 1gång(2dl!). De hade planer på att sätta in schunt på henne med,men pga hennes låga kroppsvikt så väntade dom. Och med tiden som gick så började hennes blödning luckra upp sig så ryggmärgsvätskan tog sig vidare och inte samlades i huvudet.Någon schunt blev de alltså inte:)
Hon fick ligga på sjukhus totalt 3månader och det var en otroligt jobbig tid, men många "bakslag" där hon fick kopplas till c-papen igen efter att ha klarat sig utan ngn vecka, det var många ögonundersökningar och hjärnundersökningar. Pumpade bröstmjölk nästan 3hela månader som hon fick via sond. När hon skulle lära sig äta själv så tog min mjölk slut, så det blev flaska.

Nu är gumman snart 11månader, och hon går hos sjukgymnast och tränar eftersom hon är lite svag i vänster sida,hon varken sitter eller kryper. Men hon och hennes syster betyder allt för mig, och jag är stolt över att få vara mamma till dessa två underbara gummor.

Ingen vet hur framtiden blir för vår lilla tjej, och att leva med ovissheten är ibland väldigt jobbigt. Men man får försöka att ta en dag i taget,även om det nu inte alltid är det lättaste. Men hur det än blir så kommer min kärlek till mina barn alltid vara densamma.

Jag håller tummarna för att ert lilla mirakel att allt går bra för honom och för er! 
Ett litet tips också, ta en nalle eller något annat och lägg bredvid honom och fota, låt sen nallen följa honom på vägen. Perfekt till månadskort eller liknande. Vi fick det tipset och det är vi väldigt glada över nu...nu förstår vi hur liten tjejen var i början.
Låter kanske tokigt att höra, men man glömmer  fortare än man tror.

Jag har inte varit med om detta själv. Men vill ändå skicka ett grattis till att ni fått en liten gosse.

Och jag hoppas att allt ska gå så bra det bara kan.
Varma kramar och lyckönskningar.

TACK snälla för support och stöd! Det har varit en omtumlande och kaotisk tid och det har varit skönt att läsa era berättelser och höra att man inte är ensam. I början kände vi oss ensammast i världen.

Nu är gossen 9 veckor- det har gått rasande fort! Han låg 5 veckor i respirator och sedan i c-pap. Nu är vi på samvårdsavdelningen i väntan på att få åka hem. Siktar på att fira julen hemma iaf! Det här var det värsta som hänt i mitt liv- att hela tiden vara orolig att förlora sitt barn. Tack ännu en gång för all support och stöd!

Morsan M- Härligt att höra att det verkar gå jättebra!! Fortsatt lycka till. Kram!

Härligt att höra att ni är på banan! Har tänkt på er. Hittar ni någon ballans mellan hemma och neo?

Mylingen skrev 2008-11-28 22:28:54 följande:

Det har varit svårt att hitta balans mellan att vara på neo och hemma. Har skrivit en "hjälp jag orkar inte sitta känguru" tråd som tar upp ämnet Det var lättare på iva på ett sätt, då kunde övriga familjen vara hemma på kvällarna och ha det ganska normalt (förutom att vi grät mycket och givetvis var chockade). På samvården bor en av oss och et blir mycket flackande mellan hemmet, neo dagis och skjutsningar hit och dit. Mycket splittrat. Och det har inte känts som någon bra idé att bo allihop här heller (liten yta för syskon att röra sig på, larmande övervakningsskåp och ständigt störd nattsömn). Det är tungt på ett annat sätt. Nu känner vi att lillkillen kommer att överleva men det är mentalt jobbigt att vara "instängd" så länge som vi varit. Känns som det aldrig är vår tur att skrivas ut. Men jag antar att vi kommer att se tillbaks på den här tiden och tycka att det ändå var en pytteliten del av våra liv.

Ni andra har ju grejat det så det är bara för mig att bita ihop! TACK för alla kloka och fina ord!

hej!
har en son född i v 24+3!
Hur går de för er? många kramar

...trodde jag skrev i din "känguru-tråd"...
Usch, lider med dig om det med instängt liv, splittring mellan hemma o sjukan. Du vet ju, men det går över! Man får köra det som ett mantra. Vi har vart hemma 2 ggr tiden på sjukhus och sjukhustiden känns redan sååå avlägsen. Å du, de blir väldigt mycket "vanlig bebis" tillslut, den bilden kunde jag inte riktigt göra mig när vi var i sjukhusmiljön

Morsan m,

grattis till den lille. Hoppas att allt går åt rätt håll.
Jag har två flickor födda i v. 27 (lite senare än du) och har skrivit om hur det var här www.viforaldrar.se/artiklar/2008/02/04/att-foda-for-tidigt/index.xml

På growing people har dom bra översiktsfakta
www.growingpeople.se/templates/Overview.aspx

och på www.prematur.nu finns mer info om stöd och kontakt samt flera berättelser från föräldrar.