Vad är det för fel på våar ungdomar??!??!?

Alla ungdomar är olika, majoriteten av föräldrarna gör sitt bästa för att uppfostra sina barn. Ibland slinter det och då är det olika vems fel det är.

Från en postteens perspektiv:

Min mamma ville alltid veta vart jag skulle, vilka jag var med, kom och hämtade mig från diskon, fester osv.. till och med när jag var gammal nog att gå på krogen kom pappa och körde hem mig klockan 3 på natten. (Jag önskar att han fortfarande gjorde det, det va ju himla praktiskt ) Inga andra kompisars föräldrar gjorde så. Och jag kanske tyckter det var lite jobbigt ibland, men mest uppskattade jag ju det. Och speciellt nu när jag blivit lite äldre inser jag hur mycket tid och kraft de lagt ner på mig. Det känns ju faktiskt som att jag vart himla lyckligt lottad på så sätt, även om mitt liv har vart långt ifrån rosenrött alla gånger. Jag har, om jag får säga det själv, växt upp till en laglydig och produktiv människa utan några större fadäser bakom mig.

Man kan ALDRIG bry sig för mycket. Men samtidigt så måste man som tonåring gå igenom saker, göra misstag & så vidare, och då är det bra att ha föräldrar som vakar över att man faktiskt lär sig av misstagen och växer upp. Jag hade en superjobbig tonårsperiod med mobbning och annat otrevligt, men jag tog mig ur det för att jag hade en stark mor som gjorde sitt allra yttersta för att hjälpa till. Jag vet att hon ibland (alltid?) tvivlade på om hon gjorde rätt, precis som ni gör, men ta det lugnt och fortsätt precis i samma stil!

En parantes dock. Min bror har tagit en mer krokig väg i livet, trots att vi har samma föräldrar. Men han umgicks med suspekta typer och har aldrig haft en närvarande fadersfigur på samma sätt som jag har haft en stark modersfigur. Så Beverly har en poäng i sitt resonemang. Allt man kan göra är sitt bästa!

Hurra för alla udda, löjliga, patetiska och påflugna föräldrar!

Som förälder kan man egentligen bara stå vid sidan av alla barnens faser, låta de ta sig igenom dem, få sina bakslag o stötta dem på vägen upp igen.
Märker man att det går åt helvete så får man ta sitt föräldra ansvar o agera, men inte ta över... de ska ju växa upp och hur många vet inte att ett barn som får höra '' gör si, gör så''
faktiskt gör tvärtemot 8 av 10 gånger bara just av anledningen att vi som föräldrar sa något över huvud taget...

Jag själv unmicks med folk som tog droger o var kriminella, en av dem dog via överdos o en mördade sin bästa polare för en tjejs skull ( i drogat tillstånd)
Men jag har aldrig tagit droger själv eller ens tänkt tanken att bli kriminell...
Sen om det beror på mina föräldrar eller inte men någonstanns ifrån har ju mina värderingar o min moral kommit....

Ja, det skrivs ju aldig artiklar om de ungdomar som INTE beteer sig så här. de flesta är det inget som helst FEL på som rubriken antyder. Tråkigt att den missuppfattningen fortfarande finns, och dessutom av en tonårsförälder.

Men snälla du, vart någonstans skrev jag att alla ungdomar beter sig som i exemplet från Aftonbladet?! Inte någonstans.
Jag kan ju dessutom inte förväntas reagera på artiklar som inte finns???!!!

Jag bor i ett ganska problemtyngt område när det gäller skadegörelse och ungdomars framfart i tillvaron. Det är inte lungt många stunder, det är dom ungdomarna som omger mig i min vardag. Så klart jag reagerar över dom och inte dom som jag aldrig ser?? Eller hur?!

Jag är självklart medveten om att det finns ungdomar som är jättefina, som inte gör en fluga förnär, jag är ju inte korkad.
Men jag kan ju inte sucka varje gång jag läser en artikel om något som hänt och tycka att jaja, det stora flertalet ungdomar är ju skötsamma ändå! Det hjälper ju inte någon!

Det kanske börjar bli på tiden att vi vuxna börjar fundera lite på vad det är som händer där ute i samhället. Att vi struntar i att korka upp vinflaskan på fredagskvällen, stänger av tv:n och ger oss ut till våra ungdomar. Att vi bryr oss om något annat än oss själva och vår bekvämlighet? Kanske skulle det göra en liten skillnad om vi brydde oss liite lite i alla fall?! Det är det jag försöker göra. Och jag kan ju inte vara helt fel ute....

Det låter som en bra idé men...

Dom ungdomar som gör såhär bryr sig inte om du kommer ut på nattvandring. Försöker du hindrar dom i att göra något så är risken att du åker på misshandel ganska stor.
Det skal sättas in långt tidigare, innan dom blir tonåringar. Nästan helt säkert var dessa stökiga långt innan dess.

Om nu inte föräldrarna vill uppfostrar dom så är det bra om alla andra gör det. Vuxna som säger till barn som inte är deras egna är en bristvara i dag. Man tittar och sen går man hem och beklagar på ett forum hur det ser ut i samhället.

Ja, SÅ upprörd behövade du inte bli. Rubriken "vad har hänt med våra ungdomar" känns som att du menar att det rör alla ungdomar. och nej, du kan itne reagera på en artikel som inte finns, men som kanske borde finnas. De ungomar som stör i din omgivning är ju även dom en minoritet.

Och ska vi ändå märka ord så vill jag bara säga. att jag aldrig påstått att du är korkad, "snälla du"!

Hej

Jag har 2 söner på idag 24 och 23. Imorgon fyller min 24 åring 25.

När de var tonåringar så fick de inte lämna området där vi bodde. Jag hade gjort klart från början att så länge de inte är 18 så gör de som jag säger. Det accepterades inte från början så jag var ute och letade reda på de så fort jag inte visste exakt var de var eller inte svarade i mobil o.s.v. De skämdes som hundar varje gång jag hittade de och skällde ut de framför kompisarna. Vad som hände var: Både mina grabbar och kompisarna höll sig nära vårt hem och vår fotbollsplan och gjorde saker som var helt lagliga av rädsla eller respekt för mig . Jag tackade genom att ibland överaska med både bullar och läsk och skjuts till både bad och fiske och andra upplevelser. Min ena son är nu helt galen i att fiska!

Visst fanns det barn som inte var några mönsterkillar/tjejer, men det var väldigt få då. Annat är det nu, tyvärr. Det har gått bra för mina killar gudskelov: inget knark, sprit eller annat skit. Så i det hela är jag nöjd för vi bor i ett område där det händer ganska mycket.
Ville bara dela med mig.

Ps. Vad jag ville säga med mitt inlägg är att det kan finnas mammor o pappor ( i mitt fall så var jag ensam om mina barn) som faktist VET vad deras barn gör.
Inte tror sig veta, utan verkligen tagit reda på vad som sker när de är ute.

Jag var tvungen att ta kolla de för jag hade just förlorat ett barn  och var väldigt rädd om de jag hade kvar. Annars kanske jag hade litat på det de sa och inte kollat. men nu drevs jag av rädslan av att förlora de. Tacksam är jag idag för det.

Jag känner mig ärligt talat inte det minsta upprörd. I alla fall inte när det gäller ditt inlägg och det du skrev i det.

I min omgivning är inte ungdomarna som inte sköter sig en minoritet, däremot är dom som sköter sig en minoritet. Men det spelar mindre roll. Det är inte dom skötsamma ungdomarna jag riktade mitt inlägg mot....

Vart skrev jag att du sagt att jag är korkad? Ingenstans alls. Jag ville bara påpeka att jag faktiskt förstår att många ungdomar är skötsamma av sig.

Och du är precis en sån förälder som det borde finnas fler av i samhället!! Tack för att du delade med dig, förhoppningsvis läser en och annan det du skrivit och följer ditt exempel :o)

Vi är ganska nyinflyttade, nygamla ör vissa och helt nya för andra. Våra ungdomar har halt fullt sjå att passa in och "komma ikapp". På gott och ont. Vi har flyttat in från väldigt i ungdomarnas ögon "mesiga ställen" där barnen var under 100% koll av föräldrar och skola. Nu känns det som att det inte finns kkoll längre. MIn son började gymnasiet i denna mya miljö och vi, min man och jag, känner varken kompisarna eller deras föräldrar, det är jättejobbigt att inte veta vem han är med. Men vi ringer och sms:ar frekvent under utekvällarna och han svarar. Vi kan ju inte begränsa umgänget som är så viktigt just nu när man "bygger upp nytt".
Det samma gäller för vår dotter men hon är bara 15 och har haft det svårare att anpassa sig. Det har blivit så att hon gjort våld på sig själv och stundtals mår ritkigt dåligt. Så illa var det att jag snokade i hennes dator och hittade "orsaker". Jag har inte sagt ngt men nu vet jag vad som är på G och håller ett vakande öga. Lite måste de ju även få "råka ut för" det är ju en del i att växa upp. Ja, det var fel att snoka men orolig som jag var trodde jag det var värre saker än det jag hittade. Misstänker fortfarande dock att hon råkat riktigt illa ut vid ett tillfälle men att hon gått vidare av sig självt. Vad jag vill säga är att alla vi föräldrar vill våra barns absolut bästa och vi gör alla så gott vi bara kan.

Nej, det är det jag inte tror att alla föräldrar vill och gör.
Det finns föräldrar som inte orkar ta konflikterna, som i sin iver att vara en sjysst förälder låter barnen komma och gå som dom vill. Föräldrar som inte ifrågasätter hur en 16-åring kan komma hem med en sprillans ny laptop utan att ha jobbat/fått pengar till inköp av en sådan. Föräldrar som inte orkar ifrågasätta hur tonårsdottern ständigt har nya märkesjeans. Föräldrar som har söner och döttrar som kommer hem sent på kvällen och luktar brandrök utan att orka/klara av att ta reda på varför....

Kommer min dotter hem med ett nytt klädesplagg och jag vet att hennes konto är tömt och att hon varken fått pengar av mig eller min sambo eller hennes pappa så ifrågasätter jag varifrån hon fått kläderna. Till svar får jag att hon lånat dom av en kompis. Då ringer jag och kollar, om inte med kompisen, utan med kompisens föräldrar. Det behöver inte vara svårare än så. Jag har själv varit ung, och då var det mycket mycket lättare att växa upp än vad det är idag. Mina föräldrar la sig i, och hur mycket jag än avskydde detta då, så är jag riktigt riktigt tacksam för det idag! Jag hade alltid en känsla av trygghet, mitt i all avsky över att vara så "kontrollerad" av mina föräldrar.

Självklart behöver unga få sin frihet, och rida ut sina stormar själva för att lära sig något. Självklart måste dom lära sig ta konsekvenser av sitt handlande.

Men ser man en 14-åring tända eld på en skola, eller en 10-åring råna en 8-åring på mobiltelefon och kontanter (hur nu en 10-åring obemärkt kan komma hem med en främmande mobiltelefon utan att en förälder lägger märke till detta?!) och hur en 18-åring har en arsenal av knivar undanstoppade i sitt rum borde man ju reagera lite i alla fall som förälder.

Sant är att föräldrar, dagispersonal, skolpersonal måste reagera tidigare. Men vart finns dom resurserna när skolan ständigt måste spara pengar. Därför är det jätteviktigt att vi föräldrar lägger oss i, hör oss för, frågar och är lite obekväma. Kanske inte alltid för att vi misstänker att vårt eget barn "på glid" utan för att barnets kompisar kanske gör det? Våra barn är ju allas angelägenhet egentligen, dom är ju för sjutton vår framtid!

Eller är jag verkligen helt fel ute?!