Förälder och vän =)
Om nu mina döttrar vill ha en gammal gubbe som kompis ställer jag naturligtvis upp.
Är förälder och vän till min tonåringa son...
"Bara" förälder. (har inga tonåringar än)
I första hand är jag mamma.
En mamma som sätter regler och gränser och en mamma som stöttar och tröstar när det behövs.
Jag lyssnar på mina barn om de vill prata och det avhandlas både kärleksproblem och andra problem och även glädjeämnen vid vårt köksbord med jämna mellanrum.
Så om det går utanför mammarollen- vilket det kanske inte gör- så är jag också en vän.
Men jag är inte en "vän" på så sätt att jag låter dem göra vad de vill eller köper ut sprit eller annat tjofs till dem.
I första hand förälder som vill min tonåring det bästa i världen. Han vet det. När han har kärleksproblem, relationsproblem eller andra funderingar så pratar han med mig. Är väldigt glad över att få de förtroendena och på det sättet har jag också haft en oerhört bra förmåga att kunna "påverka" och ge råd som hjälper honom frammåt.
Skulle heller aldrig tillåta alkohol, och jag har regler med tider m.m. som respekteras men inte alltid gillas.
Jag är mamma i första hand, men en ganska okonventionell sådan så jag funkar en del som kompis oxå.
Jag är både en tjatig mamma och en vän till mina tonåringar + deras kompisar.
Härom helgen så satt min tonårsdotter å hennes kompis(kille) i soffan med mig och såg på Singing bee och sjöng med 
Röstade på första alternativet men är mer förälder än vän ändå, det är liksom det som är min uppgift. För deras vänner bryr sig inte så mkt om de inte gör läxorna och detta påverkar vilka gymnasieval de kan göra etc. Vi gör kul saker ihop och pratar om det mesta men det är ändå min uppgift att se till att även lite tristare saker blir gjorda.
Jag hoppas på att få vara vän också. Förhoppningsvis något som kommer automatiskt ifall man är en bra förälder under åren upp till tonåren.
I tonåren är det mer komplext, det går inte längre att pressa in föräldrarollen i olika fack.
Ibland är man förälder, ibland vän och förtrogen, (ibland fiende ;) ) ibland förebild, ibland ledsagare.
Det svåra är att klura ut när man ska ta fram vilken roll. Men jag tycker faktiskt att jag fått till det riktigt bra.
I första hand är jag en blandning av allt det jag sagt. ;)
Jag är "bara" förälder, men däri ingår att snacka kärleksbekymmer, diskutera musiksmak, kolla på film, stötta, o.s.v.
Kompisar (som oxå kan göra dessa saker) har han på annat håll.
Jag är först och främmst förälder. jag skulle aldrig till låta att de sitter och tex röker eller dricker i mitt sällskap och naturligtvis inte så handlar jag inte ut till dem. Jag har visa regler som ska följas, man tar hand om varandra, man slås inte, man är en skjyst person helt enkelt, sen har de vissa uppgifter som de ska sköta här hemma.
MEN vi umgås en massa, gör en hel del tillsammans tex åker på festivaler, konsärer, bio, findlandsbåten, spa och en hel del till. Jag har förståt att vi umgås mycket mer med våra tonåringar än vad de flesta andra gör, därför så har vi även en vänskaps förhållande. Jag vet det mesta om mina tjeje och ibland så berättar de faktiskt lite mer än vad jag vill veta 
Men jag föredrar att de vet att de alltid kan komma till mig och prata och umgås och att de vet att jag gillar att vara med dem 
Känner mig nästan som en storasyster till mina tonåringar: en vän som sätter regler = storasyster. 
Varför skulle inte en mamma kunna lyssna och stötta vid bekymmer eller glädje?
Är det bara vänner som kan det?
Måste det ena utesluta det andra?
Jag vill vara mina barns mamma. Inte deras bästa polare.
Jag vill att de ska ha sådant förtroende för mig att de kan prata med mig om det som bekymrar dem just för att jag är deras mamma.
Jag är inte deras vän, eftrsom jag aldrig kommer att vara på samma nivå som dem, varken då de är tonåringar eller när de blir äldre. Men jag kommer att lyssna på deras problem och lösa dem om jag kan och ge stöd när jag inte kan det, hade för mig att det är vad föräldrar gör? Skillnaden melan mig och dom gör även att jag lättare kan sätta gränser för vad jag kan tillåta. Om en av mina bästa vänner säger att de vill flytta till thailand och leva på gatan så kan jag avråda dem, men som mamma kan jag faktiskt förbjuda mina barn (så länge de är unga nog)
Jag röstar för min bästa vän (an av dom, jag har fler jämnåriga kompisar.. så ni behöver inte tycka synd om mig) dvs min morsa. *känner mig mammig*