När livet som bonusmamma ständigt är kaos
Är gift med en man som har 2 barn sedan tidigare. Redan när jag kom in i familjen hade han problem med sin äldsta son. Denna kille är i dagens läge 16 år gammal och har bott på behandlingshem i 3 års tid.
Han har förutom sitt funktionshinder(ADD) även avancerat till missbrukare under dessa år. Det har inte varit en lugn stund med denna kille, han har rymt säkert 20 ggr från dom olika behandlingshemmet han bott på. Han har börjat använda kanyler och injicerar gud vet vad. Han har kommit hem till oss när han varit på rymmen, påverkad och bråkat.
När han i somras tillslut hamnade på låst avdelning, andades jag och hans pappa ut.. då vi trodde att det äntligen skulle bli lugn för oss. Men då berättade hans son som snart är 15 år att även han använder sig av droger och har så gjort i 1 års tid.
Nu jobbar vi tillsammans med en drogterapeut, för att få honom att fungera i vardagen drogfri och att han klarar av skolan. Arbetet innebär att man sätter regler för honom, att han får konsekvenser när han inte följer dom uppsatta reglerna och belöningar när han gör det.
15 åringen som annars varit lugn och inte gjort så stort väsen av sig, har förvandlats till ett (ursäkta) monster..
Detta har alla sagt att det är förväntat, då han gör motstånd mot regler eftersom han själv vill bestämma vad han ska göra och inte..
Han har i skrivandets stund skolkat hela veckan, han är otrevlig, sur och grinig. Han skiter fullkomligt i reglerna, tar till våld för att få sin vilja igenom.
Så här sitter jag.. en styvmamma som är fullkomligt slut, som har en kropp som börjar lägga av helt. Mitt i allt tänker jag hela tiden på mina egna barn som ständigt kommer i skymundan sedan jag träffade min man. Dom har en mamma som vill men inte orkar göra saker tillsammans med dom.. dom är helt enkelt bortglömda! Jag tycker så otroligt synd om mina killar, som sköter sig på alla plan men som har en mamma som är ständigt slut på energi.
Jag inser någonstans att om jag ska få lugn och ro, så måste jag skaffa en egen lägenhet.. men jag vill inte flytta från min man, då vi förutom tjorv med barnen har ett bra förhållande som trots allt överlevt alla påfrestningar vi varit med om.
Jag funderar dagligen över om mitt äktenskap kostar för mycket.. Om jag helt enkelt betalar ett för högt pris för att få vara tillsammans med den jag älskar.
Jag tycker om hans barn, men om jag fått välja hade jag nog inte velat ha alla problem som deras handlingar medför..
Jag orkar inte hålla upp en trevlig fasad när det känns som någon stryper mig sakta men säkert.
Om någon vill tycka och tänka till, blir jag tacksam!
