så lätt att bli den elaka styvmodern...

Jag förstår din frustration men du har valt ett krig du inte kan vinna, tyvärr.
Din man är pappa till tre barn du vill få paus ifrån, han vill inte få paus från sina barn och barnen vill inte få paus från honom heller, de behöver honom, och alldeles speciellt mycket för att mamman inte orkar med.

Om du ser det från barnens perspektiv så befinner de sig i ett ingemansland där mamman inte orkar och pappans sambo bryter ihop av deras beroende av en förälder. Det är ingen speciellt trivsam situation, jag tycker synd om barnen i det fallet och beklagar din otrivsel.

Vad tycker du att din man borde göra för att både du och barnen ska bli trygga och känna harmoni? Glöm att det går att ändra på mamman, hon är som hon är, hon är inte ett alternativ. Vad skulle du vilja ge för råd till din man som fick honom att känna att han gjorde rätt mot både dig och hans tre barn?

Anonym (elak) skrev 2008-10-23 16:15:47 följande:

Bra fråga. Jag hade några förslag, inget av de fungerar, tyvärr. Som du sa, jag kommer aldrig att vinna kriget.
Förslagen:
1. Om barnen eller han kommer till mig och säger ärligt: det funkar inte hos mamma, vi vill vara här, det är jobbigt där. Jag går med på det. Men ingen frågar mig...
2. Bestämma att barnen bor permanent hos oss, åker dit om de känner behov, då vet vi vad vi står på. Mamman vill inte gå med på det.
3. Strunta i dator och tv, dumpa dem, då vet vi att de är här för att de inte trivs hos mamma, inte för spelandets skull.

Men, som jag sa, det är inte deras problem, det är mitt problem. Därför att biter jag ihop och förblir den elaka i deras ögon. Har bestämd mig att strunta i mammahelger. Det kräver för mycket energi av mig.

Jag tycker så här om dina förslag:
Nummer ett, du vill att de ska erkänna att deras mamma är sämre, mitt svar: glöm det, barnen älskar sin mamma, det klarar inte av förståeliga skäl göra den uppdelningen av sina föräldrar.
Nummer två, mamman klarar inte att ge upp samtidigt som hon inte orkar med, glöm det.
Nummer tre: varför är du så trängtande efter bekräftelse att deras mamma inte är lika bra som ni?
Barn väljer inte bort en förälder för prylar, det är inte vad det handlar om i ert fall och du skriver själv att mamman inte orkar så lägg bort det du tror om tv och dator. BTW så vore det ju enkelt för din sambo att skicka med dem en bärbar dator om det bara var det som det skulle hänga på att få dem att stanna längre hos sin mamma, men jag ställer mig fortfarande frågande till varför hon väljer att sända tillbaka dem till pappan med förklaringen att hon inte orkar, tror knappast hon skulle orka mer bara för att de har med sig en dator, vad tror du själv?

Om detta är jätteviktigt för dig så är ju ett särboskap kanske ett alternativ, då har du ju möjlighet att allenarådande bestämma hur du vill ha det, samtidigt som alla andra får välja det alternativ som passar dem bäst.

Anonym (elak) skrev 2008-10-23 18:44:42 följande:

Hej TS!

Jag vet hur jobbigt det är att ha det osm du.Har varit i din sits för ett antal år sen. Som det skrivs ovan....barnen kommer aldrig att erkänna att deras mamma är en urkass mamma. Mina egna barn har samma problem med sin pappa och ajg ha rnu resignerat helt inför detta och struntar i om de "ska" eller "inte ska" vara här....

Helt plötsligt så funkar allt mycket bättre o ingen ha rnågon press på sig.
Du skriver att mamman inte går med på att det ska bestämmas att de ska bo hos er o åker till henne vid behov. Varför?De är ju redan hos er jämt? Ta det till domstol(försök dock genom FR först då det är stor sannolikhet att de ändå vill prova lösa det dr först)

Jag ser inte alls det här som ett "krig" som någon ska "vinna".
Man ska inte behöva att vinna rätten att trivas i sitt hem. Varken du eller barnen.

Det är tonåringar det handlar om... inte ömtåliga små spädbarn. Berätta för dom varför du fick ett bryt. De kan förstå att man inte alltid är på topp.
Sen tycker jag inte alls du behöver ha dåligt samvete. En bonusmamma behöver inte vara övermänsklig. Du behöver bara vara mänsklig.
Även en bioförälder får splonk på barnen ibland... inte skrivs det spaltmeter om "elaka bioföräldrar" då...?
Det ÄR jobbigt att bo ihop med tonåringar, även ens egna tonåringar (fråga min man som bröt ihop och la sig i badet precis, efter ett gräl med sin tonåring...)
När det dessutom inte är ens egna barn, så tär det på en. Man har inte samma makt att säga ifrån och sätta regler.
Du behöver också få din sambo att fatta att du håller på att gå under pga det här.

Mitt sista tips är Familjeråd. Sätt er ner. Prata om att du behöver lite ensamtid ibland, de andra kanske känner så också? Fråga om de har några förslag?
Fredagar är familjemys (tja... kanske inte med dataspels-spelande tonåringar... men jag fick hjärnsläpp ) och lördagar är de vuxnas dag = de får pizza och ni går på bio.

Men framför allt: Släng bort det dåliga samvetet och kräv att NI löser det som en familj. Så måste man lösa det i familjer där alla har blodsband, och så löser man det i en bonusfamilj. Det ligger inte på bara dig att bita ihop och stå ut.

Jag kan hålla med dig i en del av dina råd men du glömmer en stor väsentlig del, tonåringarna behöver bo och vara önskvärda!!! VAR???

He, he, det har hänt att tonåringar äger huset där deras mamma bor. De fick pengar av farmor och köpte ett hus dit biomamma ville flytta. Kan de inte vara där 4 dagar i månaden?
Ärligt talat, jag känner att jag håller på att gå under för att jag försöker ta hänsyn till alla. Jag är ute efter bekräftelse, japp, för att istället för att säga rakt ut vad att jag mår piss, höll jag på att vara snäll och trevligt under senaste 9 år. Tog hänsyn till stackarna som måste ha nånstans att bo... Självklart, de måste ha nånstans att bo, men de är snart 18, de måste fatta att jag inte är en robot, jag har mina känslor och rättigheter. Jag skickar de inte iväg så att de är hos mamma en hel vecka, de ska vara där fyra dagar.
"Småttingarna" är lite snällare idag... Tar mer hänsyn till mig, känns bra, man måste kanske vara lite starkare och säga mer vad man känner? Sluta tycka synd om dem. Snart blir de vuxna, behandla de som människor, inte barn.

Nu är jag inte anonym längre

Anonym (elak) skrev 2008-10-23 16:15:47 följande:

Skitbra råd och förstående inlägg!

Men de kan väl vara önskvärda även om TS mår bra? Eller är en förutsättning för styvbarns välfinnande att bonusmamman mår dåligt?

Ja, jag tycker att en "tycka synd om"-mentalitet oftast gör att man lätt blir överkörd själv och det slutar lätt med en rask promenad rakt in i väggen. (jag jobbar på att avbryta min promenad... )
Ja, det är viktigt att barnen känner sig välkomna, men det behöver absolut inte bara på beskostnad av ditt välbefinnande. Man kan vara varmt välkommen och ändå visa lite hänsyn till resten av familjen.
Jag tror att A och O är att din man hoppar på tåget också. Det är inte DITT jobb att hans barn trivs, det är ERT jobb. Det är däremot HANS jobb, som din partner, att ta hand om dig lite. Det kan han göra utan att välja bort sina barn mer än en liten stund och det överlever dom. När han mår dåligt finns ju du där för honom.

Åk bort på semester en vecka med ert gemensamma barn. Om det inte räcker kan du kanske flytta så lever ni särbos. Då kan ju ungarna vara själva hemma hos honom och spela tv-spel när han hälsar på dig. Kan det vara en lösning?

Tycker inte att man ska bli ihop med en man som har barn från tidigare förhållande för att när man vill skiljas med en kvinna även om de har barn tillsammans måste finnas starka anledningar som det är omöjligt att leva ihop med den där kvinnan och hennes barn bli uppfostrade som sin mamma kommer att bli stor besvär för starkas styvmamma. mvh

Ts, nu måste du väl ändå va kvitt problemet. Antingen genom att du flyttat för länge sedan eller att dom nu hunnit göra det?

Usch! En harmonisk familj är en där ALLAS behov ses till, även bonusmammans. Tycker att du med all rätt måste sätta press på mannen att han ser till att även dina behov blir tillgodosedda. Det är hans uppgift, och med varje år det har gått har det blivit svårare att reda ut soppan. Varför kom inte detta upp tidigare?

Intressant att läsa mitt gamla inlägg
Fem år har gott och vi är fortfarande tillsammans och jag är mycket nöjd att jag inte gav upp. Vad gjorde vi?

Jag har mognat och började arbeta på mina känslor, att hantera dem, att fundera, överväga varför mår jag dåligt och vad JAG kan göra för att må bättre. Jag har försökt ta hand om mig själv bättre, ha mer tid för mig själv och bli bättre på att sluta undvika konflikter. Jag tog oftare och oftare tag i konflikter med ungdomarna, sa till dem vad jag tyckte och ville på ett någorlunda snällt sätt. Ibland fungerade det, ibland inte

Vi har städhjälp sedan några år. Jag känner inte att jag måste "städa efter alla".

Vi har köpt ett stort hus. I det huset får alla (så klart jag också!) eget rum, där man kan vara för sig själv och ta det lugnt. 

Jag har inte tagit någon konflikt med biomamman, jag väntade tills barnen växer upp. Idag känns det så att hon inte påverkar mitt liv alls. För att när ungdomarna vill komma hem skickar de sms till mig eller pappa och vi är förberedda och vet. Inga överraskningar, inga konstigheter. Det har hänt enstaka gånger att vi bad dem komma nästa helg, för att vi skulle ha fest denna helgen som de planerade komma. Inga problem.
En bonus + vårt gemensamt bor fortfarande hemma. Bonusen bor heltid, det är lättare att hantera situationen då, tycker jag. På somrarna och lov är de alla mycket hos oss, men med tanke på det stora huset, städhjälp och deras kapacitet att laga mat, upplever jag inte det som större belastning.

Jag ångrar verkligen inte att jag stannade i förhållandet, min vilja att jobba på mig själv och min mans vilja att underlätta vårt liv räckte för att det skulle börja fungera bättre.

Synd att vi inte kom på det lite tidigare                   

Jag är också en elak styvmor. Jag har tagit deras pappa ifrån dem och jag styr och ställer. Vad jag har gjort är att försökt få min man att inse att även hans "lata" tonåringar har varsitt par fungerande ben. Jag ville slippa höra

-Pappa hämta vatten åt mig.........Pappa hämta te.Pappa pappa pappa och alltid ge mig eller hämta efter