Hur ska jag bete mig? Biomamman struntar i sitt barn, det gör så ont i mig.
Vi har en tonåring hos oss varannan vecka. Han går just nu på utredning, för han har svårt att koncentrera sig i skolan, och ligger efter. Han är världens lugnaste och snällaste.
Jag är "bonus" och hans mamma hjälper honom inte alls. Hon struntar i de bokade mötena med psykiatrin och samtalen i skolan. Borde jag ta plats här? När han är hos henne duschar han aldrig, och han kommer till oss i samma kläder som han åkte i en vecka tidigare. Jag skäms så inför skolan. När vi konfronterar henne har hon alltid ett inställsamt svar på tal att allt är jättebra hos henne.
Pojken trivs hos mamma, där får han göra som han vill, han har inga rutiner och inga tider. Hos oss har vi regler, så jag får för mig att det är jobbigare att bo hos oss. Vi resonerar att vi gör honom en tjänst i längden, och att utvecklas, men kanske vi gör fel?
Hur ska han förstå att det är rätt när han är hos oss, om han inte alls behöver göra så hos mamma?
Jag vill honom så väl, men funderar på att bara släppa taget. Jag orkar helt enkelt inte mer. Ska vi bara låta det spåra ur, och se på?