Jag är ingen expert, men om jag var du skulle jag göra såhär.
För det första tycker jag att du behöver bena ut problemen, för de är flera som jag ser det.
1. En 16 åring som stör resten av familjen och inte tar ansvar för annat än sitt eget välbefinnande, och som utnyttjar situationen att föräldrarna är separerade för att få sin vilja igenom ( i det här fallet spela spel mitt i nätterna och störa resten av familjen).
2. En pappa som inte drar tydliga gränser för att han är rädd för att göra situationen med sonen värre och göra sin egen situation sämre och verka som en dälig pappa eftersom 16 åringens agerande går ut över hans mamma och följdriktigen pappan.
3. En mamma som inte respekterar att sonen behöver fungera i båda familjer, och som förmodligen inte bryr sig om eran familj fungerar alls, så länge hennes familj funkar som hon vill. Hon vill att pappan skall ta sitt ansvar för sonen på hennes villkor. Oavsett konsekvenser för hans nya familj som hon inte är en del av och inte har anledning att bekymra sig över.
Åtgärd till problem 1: 16 åringen skall under inga omständigheter vara den som styr i den här situationen. Just nu verkar han ha alla lindade runt sitt lillfinger, eller snarare i ett strypgrepp, eftersom han hotar att sticka och gör det också så fort saker och ting inte passar honom.
Här är det tydliga gränser som gäller. Ett rejält snack, med nedskrivning av regler, ansvar, och positiva och negativa konsekvenser. Det är ni som är vuxna och det är ert hem, och då får han rätta sig efter det. Han har ingen som helst rättighet att sitta och spela i den omfattningen. Att få ha egen dator och sitta och spela är ett privilegium som han borde få när han kan hantera det och visar att han förtjänar det och kan ta ansvar för att inte störa andra eller sitta uppe hela nätterna.
Det är egentligen väldigt enkelt. Sköter han sig, så får han ha datorn och spela. Sköter han sig inte så försvinner det privilegiet. För det tycker jag ni skall göra klart för honom, att det inte är en rättighet. Konsekvenserna blir alltså att han får det han vill mest av allt om han gör det som förväntas och krävs av honom. Och jag tycker inte att det skall gälla enbart att hålla tyst så han inte stör, utan att även hjälpa till hemma och ha ett ansvarsområde. T.ex ta ur diskmaskinen efter skolan eller liknande. Han behöver klara regler för vad som gäller och han behöver få känna att det är värt det för honom. Låt inte honom diktera villkoren för hans boende. Uppenbarligen utnyttjar han situationen, och gör alla, inklulsive sig själv, en otjänst. Han är tillräckligt vuxen för att ta ansvar för sitt beteende, och gör han inte det så skall det kännas.
Och precis som någon tidigare skrev: beröm och positiv feedback när det fungerar!
Åtgärd till problem 2: Din man och du måste prata med varandra om vad ni båda behöver för att familjelivet skall fungera. Ni behöver alla få sova och vara utvilade.
Ni måste vara en enad front som vuxna och gemensamt ha regler i ERT hem. Det är ditt hem också och då måste hans barn följa de regler NI har.
Din man verkar inte riktigt förstå omfattningen av problemet ni har och vad hans rädsla för att ta itu med sonen och stå upp inför hans mamma får för konsekvenser i det långa loppet.
Om jag var du skulle jag prata med honom och säga att det är dags att det blir lite lugn och ro hemma hos er nattetid. Om din man inte kan få sonen att vara tyst, så får han också ta konsekvenserna av att lillebror vaknar på natten. Då får han välja mellan sitt eget behov av sömn, eller att låta sin 16 åring och hans tvååring styra hans sömn.
Han måste dessutom sluta bry sig om vad hans ex tycker. Att hon baktalar honom inför hans barn, får i slutändan bara henne att se dålig ut, inte honom. Så länge han förklarar för sina barn hur mycket han älskar dem och förklarar det ohållbara i situationen så kommer de inte att tycka att han är en dålig pappa. 16åringen blir förmodligen förbannad i början, om det innebär att hans datoranvändande inte är villkorslöst, men situationen som den är nu är knappast att föredra för någon, och han måste inse att världen inte snurrar enbart kring hans välbefinnande. Det är dessutom otroligt viktigt att ni aldrig pratar illa om barnens mamma. Det spelar ingen roll hur jävlig och bitchig hon är mot er. Det kan ni ta med henne hos familjerådgivningen/familjerätten istället, där ni har någon som är oberoende som kan hjälpa er tillrätta med familjesituationen.
Din man måste med andra ord sluta bry dig om vad hans ex säger, så länge hon inte är beredd på att samarbeta.
Åtgärd till problem 3:
Det här är den svåra biten, eftersom det inte finns någon åtgärd eller quick fix. Din mans ex, är sin egen vuxna person, och vad hon tycker och tänker kan ni tyvärr inte påverka. Det ni kan göra är att prata med familjerågivningen/familjerätten för att få till ett samtal så att saker förhoppningsvis börjar fungera bättre. De kan hjälpa din man och hans ex att skriva ett slags kontrakt som de båda undertecknar, om vad som skall gälla i forma av grundregler för vistelse för deras gemensamma barn.
Utöver det så är det enda ni kan göra att prata igenom hur NI vill ha det i er familj och sedan agera efter det. De regler ni har i er familj skall gälla alla barn, både de gemensamma och särkullsbarnen, och ni skall absolut inte tolerera att hans ex försöker styra och ställa i ert liv.
Han/ni har ansvar för att barnen har det bra. Om 16-åringen rymmer från er till sin mamma, för att de relger ni satt upp för er gemensamma familjefrid inte passar honom, så är det upp till hans mamma att börja inse det ohållbara i situationen och ta sig i kragen. Om inte det fungerar och 16-åringen inte mår bra av det, utan hamnar i kläm, så behöver ni koppla in familjerätten.
Det är föräldrarnas ansvar att barnen har det bra. Men det är inte meningen att barnen skall utöva utpressning på föräldrarna i syfte att få sin vilja fram. Att de får som de vill, är inte nödvändigtvis likställt med att de har det bra.
Det gäller med andra ord att vara på det klara med vad som är viktigt för er och se det i ett större sammanhang.
Hoppas det löser sig för er!
men...
Men åtminstone hemma hos oss så är det jag och mannen som är föräldrar och då även vi som bestämmer, jag skulle inte lyssna en sekund på att nån sitter och ropar och gapar vid datorn, den datorn hade åkt ut genom fönstret fortare än kvickt i såna fall.