någon som vet vad jag kan göra är trött förtvivlad

Jobbigt!
Men hur lyckas hon rymma? Märker ni inte när hon försvinner?

Oj vad jobbigt ni verkar ha det.
riktigt knivig situation ni hamnat i...

Jag skulle råda dig att fråga om hjälp på www.annawahlgren.com/forum/
under rubriken Barnafostran.

Jag har haft stor hjälp av Barnaboken som avhandlar alla åldrar, även 14-15 åringen.
Men man har stor hjälp av att läsa hela boken, som avhandlar en del viktiga saker att tänka på när man tar hand om barn överhuvudtaget.

Jag har själv en 14 åring hemma. Och när de kommer i den här perioden så är det inte bara dom ssom krisar utan även en själv.
Det blir ett nytt sätt att förhålla sig. Man måste liksom följa med i förändringen, och möta barnet på ett nytt, mer vuxet sätt.

I ovannämda BB står det bland annat om hur man kan ta med sitt krisande barn på en slags överlevnadssemester.(det låter flummigt)
Men det handlar alltså om att ta barnet någonstans där livet är knapert och där man behöver varandras insatser för att överleva.
(inte enbart känslomässigt utan konkret i vardagen för att kunna klara sig)

Men som sagt gå gärna in på nämda länk och be om hjälp. För det finns att få

Ja du... att se när ens barn rymmer hjälper inte så mycket. Man kan tyvärr inte vaka 24 timmar om dygnet. Man kan inte låsa in ett barn/ungdom.
Är inte så gammal så har ingen erfarenhet av egna tonårsbarn däremot jobbar jag på en resursskola med denna "typ" av elever.
Mitt råd är; fortsätt. Jag tycker det verkar som att du gör ett toppenjobb, även om det kanske inte känns så just nu.
Du står där, och finns för henne. Du visar att du bryr dig om henne och att du inte viker från henne, oavsett vad hon gör. Detta är något som långt från alla föräldrar gör. Och det är det viktigaste du kan göra som förälder till ett barn som är vilsen i sig själv. Visa att du står kvar, men även att du inte tolererar hennes beteende. Det är inte acceptabelt.
Stå på dig, orka hela vägen ut.
Har du någon att prata med? Ibland kan det vara en avlastning i sig. Vad har ni för kontakt med skolan? Har ni regelbundna kontakter med andra "instanser"?

JO självklart men vad ska man göra tycker du jag ska fängsla mitt barn inom 4 väggar vem ska hon då ha kvar när polisen tar mig för olaga frihetsberövandre
det är enligt svensk lagstiftning förbjudet att låsa in barn /någon mot sin vilja men en att man ger ett barn /ton¨ring utegångs färbud tror jag inre dom stör sig på och jag kan ej vara med henne hos sina kompisar har fler barn

Hej tack det värmde
vi har kontakt ned bup med special pedagoger i skolan soc e borta dom tycker vi ger henne det stöd som behövs och mer ¨där till tror stenhårt på att hon har en släng av adha det väl arftligt har jag hört hennes kusin har det ganska ordenltligt men bup säger att det vissar sig i årsk 1 inte i 6an

Jag har en 12-årig dotter som børjar bli lite støkig, minst sagt. Kan nog tænka mig att jag har en liknande problembild som du om något år. Jag har redan haft en hel del oro før henne, du kan ju læsa i min presentation. Problemen fortsætter men jag børjar få en større førmåga att bibehålla mitt lugn.
Jag brukar också ringa dessa før att hantera mina egna kænslor och få bra, konkreta råd.:
Svenska Föreningen för Psykisk Hälsa
De svarar: Vardagar 10-14
Telefonnumret är: 020-85 20 00
Pensionerade psykologer och kuratorer etc som jobbat i många år med barn och förældrar. De har hört allt.

Jag instæmmer också helt i cid:s kommentar, du gør ett toppenjobb. Det viktigaste ær att du finns dær, bryr dig, ser henne och visar att du tycker om det du ser.

Angående adhd och add(som ær den vanligare formen før flickor) så ær det svårt att sætta en diagnos før flickor. Har du fått någon utredning på henne? Det ær nog svårt att få med henne på det i den åldern, men vært ett førsøk. Det finns en bra bok i æmnet, ?Flickor med adhd? av Kathleen Nadeau.

Ibland kan det vara en hjælp nær barn i puberteten får kontakt med någon vuxen eller lite ældre person som inte hør till familjen.

Du ær den bæsta førælder ditt barn kan ha, lita på det.

Tack hoppas det löser sig för dig med med din dotter
jag får ingen adhad utredning på henne dom på bup säger att det skulle ha kommit när hon var liten inte i tonåren man jag har läst någonstans att det kan vissa sig på flickor i tonåren
ha det gött

Det dær låter konstigt, det går ju att gøra utredningar på vuxna. Kvaliteten på BUP-mottagningar kan variera mycket. Ring en annan mottagning i staden dær du bor. Finns det bara en mottagning, ring en i en annan stad.

Vill bara dela med mig av min syn på diagnoser. Vi har under nästan hela min utbildning till och från diskutera huruvida man ska sätta diagnoser eller ej. Och jag är väldigt tudelad, på sätt och vis är det jättebra eftersom man då kan få en förklaring till varför vissa saker är på vissa sätt. MEN, det är också viktigt att tänka på att det här i så fall blir din dotters diagnos, hon får en stämpel som är där för alltid. Hur skulle hon känna att få en diagnos? Det är ju på sätt och vis samma sak som en bekräftelse på att man inte är som alla andra, att man inte är normal. Särskilt finns denna känsla skulle jag tro hos tonåringar.
Varför funderar du just på ADHD? Är hon hyperaktiv, i så fall kan det vara så att det behöver medicineras. Mediciniering, anser jag, är inte en bra lösning utan något som ska användas som de sista alternativen.

Hur fungerar det för henne i skolan? Kan det vara så att hon behöver en mindre skola med fler vuxna för att få ytterligare vuxenkontakt? Någon som dessutom kan hjälpa er i er relation.

Jag tycker mest, av din TS att läsa, att det låter som att hon är en väldigt väldigt vilsen tonåring. Som inte vet hur hon ska bete sig. Ska man älska mamma och pappa och då alltid vara barn eller ska man bryta sig loss? Tyvärr så tror jag de flesta tonåringar, särskilt tjejer, har svårt för att kombinera dessa två.

Tack du verkar vara väldigt klok även om du inte e gammal
varför jag tror det det e för hennes pappa gör en ahhd utred nu hennes kussin har det känns bara som det eller så e det mitt sätt att få en färklaring på hennes betende
det kanske e som du säger hon e vilsen och det vet jag att hon e men allt e bara fel hela livet e fel säger hon då vi pratar
men får väl hoppas att det löser sig med tiden
stå kvar kommer jag alltid att göra man älsakr ju sina barn till döds aven efter det

Jag tror inte att man ska vara så rædd før att bli "stæmplad" før att man får en diagnos.

Jag jobbar sjælv med vuxna som farit vældigt illa bl. a. før att de aldrig blivit ordentligt utredda och diagnosticerade. Så de har aldrig fått den hjælp de behøvde utan har etablerat ett djupgående sjælvdestruktivt beteende. De har aldrig klarat utbildning, att jobba, ha fasta førhållanden o.sv. Så det finns værre saker æn att få en diagnos. Nuførtiden blir ens liv inte førstørt av en diagnos, man blir inte "stæmplad" av det helt enkelt.

Det ær klart att du behøver en førklaring till hennes beteende.

I din trådstart skriver du att hon ær arg før att ni blir førbannade nær hon æntligen kommer hem efter några dagars førsvinnande.

Kanske det ær en bra ide att inte bli førbannade utan bara visa att ni ær glada før att honkommer hem. Før det ær ni ju. Mest av allt egentligen. Ta det dær med att vara førbannad før att hon førsvinner och att hon ska høra av sig en annan gång.

Ha lugna samtal om vad som ska gælla, nær hon ska vara henmma, hur hon ska meddela sig etc. Berætta att du blev orolig, ledsen och førbannad nær du inte visste var hon var, men berætta det nær du ær sæker på att hon kan lyssna på det, på att hon ær intresserad av det.

Ring Førældratelefonen och prata med bra vænner om din oro, ilska etc. Jag tror att det ær viktigt att vara lugn nær man pratar med tonåringar om sådanr hær. Din oro ær inte hennes ansvar.

Lycka till. Det kommer att gå bra. Med ditt engagemang så vet din dotter att du ælskar henne och att du verkligen bryr dig om henne. Det bær hon med sig inom sig och det har hon anvændning av nær hon ska styra upp sitt liv.