Svår tonåring

Kan det vara så att hon mår dåligt över hur det är hos mamman, men får inte ur sig den frustrationen på rätt ställe?

Hon kan protestera hos er, märker säkert själv att hon sabbar relationen genom att vara som hon är men klarar inte att ta sig ur det?

Det bästa vore om ni på nåt sätt kunde få reda på VAD det är hon blir arg över, verkligen försöka gräva tills ni hittar orsaken.

Klart hon blir arg över att inte få som hon vill men det verkar bli enorma konsekvenser av det. Låter inte riktigt normalt.

Jeanne D'Arc verkade vara inne på nåt tyckte jag, att man försöker ge henne lite ansvar och så långt man kan behandla henne som en vuxen (minns att jag blev sjukt arg på sånt när jag var i tonåren, att man blev behandlad som en barnunge och inte visste vad man kunde göra åt det!)

mmm, verkligen.. men ni borde nog vara öppna med det inför henne då så hon inte känner att ni går bakom ryggen på henne. Ska man våga vara öppen krävs det raka rör och att man inte får skit för ärligheten. men ring och hör med soc då, det kan väl inte skada att se vad de har att erjuda. Familjerådgivningen kanske kan få igång kommunikationen också.

sätt er ner lugnt och sansat och fråga henne hur hon vill ha de, och hur hon upplever allt hemma hos er.. INGA straff!! de gör sakerna tio gånger värre! fråga henne hur hon vill ha de LUGNT och FINT så kanske ni kan komma på en bra lösning tillsammans, men sen är de ju även så att i den ålderna försöker man hitta sig själv och kan vara lite rebelisk, men att försöka skadar inte.

Att man får en kväll hemma och är tvungen att åka till affären och be om ursäkt för att man har snattat eller att som 14 åring druckit sig full och blir hemma en fredagkväll tycker inte jag är enorma konsekvenser.

Njä, men det känns som enorma kopnsekvenser för en 15-åring att bli bestraffad och att förlora sin frihet och inte få träffa sina vänner. Det är inte hela världen egentligen, men känslorna som redan är helt kaotiska lugnar sig knappast av det.

Jo det är det jag har sagt åt min sambo...det är han som måste ta itu med det först och främst...ta upp saken när det är lugnt och inget bråk, utan en vanlig dag bara och göra nåt som hon tycker är kul. Tror att hon skulle behöva lite mer egen tid med sin pappa. Dom är ju stora men ändå inte!

precis så menade jag

Så då ska man bara låta allt vara då?! När dom har snackat innan så är hon helt med på noterna, om vad hon gör o.s.v. Hon är hur gullig som helst då men om hon sen gör nåt som inte är acceptabelt i hans eller mina ögon, som att stjäla pengar från min son och gå och köpa en tröja, då ska man bara låta det vara då eller??

Nä det tycker jag väl inte heller, snacka med henne, fråga vad hon tänkte, varför hon gjorde så berätta vad ni tycker om det och sen får hon betala tillbaka pengarna med sin månadspeng. Det är inte ett straff som frihetsberövning osv, det är bara att ge tillbaka vad man är skyldig- i mina ögon.

Tja man vet inte vilket ben man ska stå på. Man har ju inte liksom nån "rätt" att lägga sig i heller, det är ju hans ansvar till största del.

Tja det har du väl rätt i, men det beror väl lite på också. Gör hon saker mot dig eller din son bör du väl få lov att snacka med henne om det kan man ju tycka. Sen beror det väl även på hur länge du kännt henne och hur nära ni är. men visst, det är väl mest hans ansvar.

Mmm ju äldre dom är desto svårare är det att komma dom nära på nåt sätt. Vi har inte känt varandra så länge, kanske i 1.5 år men du har rätt...ansvaret ligger i de vuxna så är det ju!

Du kanske svarade på mitt?

Jag menade inte att ni gav henne enorma konsekvenser, tvärtom. Alltså, att hon sticker iväg ut när ni har grälat, menar jag är en stor konsekvens (som hon själv ställer till med). Att det kanske blir så stor grej pga att hon mår dåligt och har hamnat i nån sorts ond cirkel, kan inte ta sig ur det här med vredesutbrotten (om jag nu fattat situationen rätt).

Hoppas jag var tydligare nu.

Fast rent objektivt måste ju du ha lika stor rätt att sätta reglerna i ert hem, och kunna bli en vuxen som bryr sig, som finns där för henne. Sånt tror jag inte funkar om man har noll mandat att bestämma i sitt eget hem.

Är det hon som säger att du inte har nån rätt att bestämma eller är det nån annan?
Förhoppningsvis kan ni ju komma fram till ett läge där hon (pga atthon känner förtroende för dig) "ger" dig rätten att bestämma.

Hmmm blev kanske rörigt.

Jo så är det nog...hon blir så arg så hon inte tänker klart. Å diskutera med någon överhuvudtaget när man är riktigt, riktigt arg är ju lönlöst. Hon kan inte kontrollera sina vredesutbrott, det kan hon inte men å andra sidan så är hon så ung också och livet kretsar runt henne, tycker hon som många andra i den åldern antagligen;)Ja jag vet inte...knivig situation är det iaf...kanske bara en storm som man måste rida ur helt enkelt och hon får mogna på sig med tiden.

Jag har

Jag har en väninna som har haft liknande problem med sitt barn i många år. Nu är barnet utflyttat och verkar klara sig efter omständigheterna bra. Det stjäl inte längre, tar inte droger längre och sköter jobbet.

Jag ska inte hela dra bakgrunden men pappan svek barnet upprepade gånger, men det var ändå honom det sa sig älska "högst". Mamman var bara en jävla tråkig skitmorsa som förstörde allt roligt med sina regler och konsekvenser för att hon inte fattade någonting.

De sista åren som barnet bodde hos mamman bodde även hennes nya och hans 2 barn där. Det var upp och ner, mest ner men den nya och hans barn blandade sig aldrig i.

Idag har mamman en bra relation till sitt barn och det ser att det är hon som har givit det sin trygghetsbas. Det jag egentligen ville komma till är att barnet också har en bra relation till mannen. Han stöttade mamman emotionellt genom de jobbiga åren men blandade sig aldrig i rent praktiskt på ett sätt barnet märkte. Det hade varit så lätt annars för barnet att flytta över konflikten till förälderns partner.

Mitt råd är alltså att du ska hålla dig utanför, dels för att inte konflikten ska flyttas över på dig och dels för att om du är direkt inblandad kommer du inte att orka vara det stöd och den frist från konflikten din partner behöver.

Annars tycker jag din partner gör rätt som är konsekvent. Kontakta soc. Ni kan få mycket hjälp med hur ni ska förhålla er till vardagliga utspel. Hennes hastiga humörsvängningar kan vara "vanliga" tonårssymptom men också orsakade av droger. Om ni misstänker droger, låt pappan konfrontera henne och dra er inte heller för att tvångsdrogtesta henne om ni misstänker att hon ljuger. Det går att komma tillrätta med droger. Bäst är chansen om man upptäcker det tidigt och handlar snabbt. Om det har gått så långt har man inte råd att vara finkänslig. Man ska inte måla fan på väggen med man behöver ha ögonen med sig.