Skilsmässobarn-vad har ni fått för men av föräldrarnas skilsmässa??

Bara positivt, var runt 14 har jag för mig.
Men det var för att mina föräldrar inte ändrade sitt beteende mot mig och min syster utan var precis som vanligt.
Daltandet och att behandla barn som offer kommer slå tillbaka hårt för barnen och jag är evigt tacksam att mina föräldrar inte curlade eller fick oss att tro att vi ar offer som det var jättesynd om.

Min mor fanne en ny man efter ca 2 år men det var inget som berörde mig särskilt mycket, han var inget annat än "mammas gubbe" , tyckte jättemycket om honom men att se det som någon "bonuspappa" fanns inte i min värld, jag hade en pappa och behövde inte blanda in andra med familjeord.
Vi bodde ihop men han och jag förhöll oss till de roller vi hade (jag var min mammas dotter och han var tillsammans med min mamma) och försökte inte formas till nån familj, jag har alltid sett släkt som familj och kommer troligen alltid se det så

Jobbigt.Jag var 12 när de skildes.Vi var en riktig "bullerby familj".Så det kom som en chock för mig.
Pappa hämtade alla sina saker när jag var i skolan så när jag kom hem var han "utrensad" .Det var fruktansvärt och jag glömmer det aldrig.Skilsmässan var svår och utdragen trots att båda träffade nya rätt snart..vilket också var hemskt.All min trygghet försvann över en natt kändes det som.
Jag klängde på mina pojkvänner som resultat och har svårt med separationer.
Men alla är ju olika...

lillaguldfisken skrev 2008-12-14 13:59:57 följande:

Jag va 9 år då mina föräldrar skildes.
De va osams ett tag efter separationen. Sen en dag satt pappa bara där vid köks bordet och hade köpt med sig fika. mamma satt mitt emot och de pratade om oss osv.. jag va jätte glad.. nu ska de bli ihop igen? Jag och mina syskon pratade om det med mamma. när flyttar pappa tillbaks, när kommer han igen? Då förklarade mamma att det va slut mellan dom men att de träffades för att de va vänner och för att de älskade oss.. Trodde inte på mamma fast vi sa ok. Och låg och fantiserade att pappa snart kommer ahn flytta tillbaks. Vid varje fika när han gick blev vi besvikna. Tills mina föräldrar märkte att det skadade oss mer att låtsats va bar vänner och fika osv.. tele kontakt blev det bara sen mellan dom.. Då förstod vi.

Så att upprätthålla en god vänskaplig min inför barnen efter separationen är falskt och kan skada barnen mer än vad det gölr nytta. kan bero också på vilken ålder de är i ?

Hej, mina föräldrar skilde sig när jag var åtta år. alls 15 år sedan, ibörjan var dom osams men nu träffas vi alla när någon fyller år, dom pratar med varandra. båda är omgifta och jag har världens bästa bonusmamma. Idag kan jag inte se att mina föräldrar är gifta för som är så olika. jag har bara posetiva saker om deras skilds mässa.

min föräldrar skildes sig när ja var 4år gamla.
dem har aldrig kunnat prata med varandra efter det o baktalat gärna varandra en idag. 22år senare. har varit tuff många ggr under barndomen.
Köpt min kärlek med saker o dyra kläder för att kunna överörsta den andra hela tiden.
Min mamma träffade en ny kort efter skillsmässan som hon lever med en idag, en stor skit om man akn säga så. har fått två barn med honom. älskar mina små syskon o é glada att dem finns men hade önskat att dem hade en annan pappa.
Min pappa träffa också en ny men har inga gemensamma barn med henne utan ja har fått en bonus syster som é 6år äldre.

Man kan inte välja vilka ens föräldrar skall leva med TVYÄRR!

Jag kan känna att ja vet inte vad ja har min föräldrar, o litar inte på den till 100%.
Har svårt men att låta folk komma in på livet o tar lång tid innan ja litar på någon.

Jag har en dotter på 7år som vars pappa ja inte lever med.. men har en kanon bra kontakt med honom o ser till att min dotter aldrig känner att hon inte kan lita oss.
Vill ge min dotter det ja aldrig fick.
Skulle aldrig snacka skit om mitt ex framför min dotter el så att hon hör. visst vi tycker inte alltid samma men det går inte ut över henne...

Har nu skrivit mitt arbete som ska lämnas in på måndag.

Tackar alla som skrivit och berättat om era erfarenheter det har hjälp mig en hel del, Tackar!!

Jag var 2.5 år o min syster 1.5 år när våra föräldrar skilldes.
Det jag minns är att vi var hos pappa regelbundet men att han alltid lämande oss ute, följde aldrig med in.
De klarade inte av att träffas. Inte så värst mycket hårda ord om varandra inför oss men vi förstod ju ändå. Värr blev det när de träffade sina nya partners o fick nya barn.
Då var vi inte "hemma" någonstanns.
Till saken hör då att mammas nya man slog oss, pappas nya fru kom vi inte överens med alls. Hon hade barn sedan innan o där handlade det alltid om MINA BARN och dina ungjävlar.......

Tagit skada vet jag inte om jag gjort av själva skillsmässan- däremot så är jag så tacksam över att min mamma lämnade idioten som hon levde med o som inte var klok i huvudet. Det enda bra han bidrog med vbar min lilelbror.

Min syn p saker är väl egentligen aningen speglade av min uppväxt men inget som jag sätter så stor vikt vid.
Att jag tex inte tror på själva äktenskapets trygghet- man behöver inte vara gift för att vara trygg. Har dock funnit mannen i mitt liv o vi är gifta o har 2 barn tillsammans. Jag har en son sedan innan och min man har 2 barn sedan innan. För mig är det VÅRA barn, skulle aldrig kunna bejandla dem så som jag själv vuxit upp.

Undrar du mer så fråga på.....
Lycka till med studierna!

Mina fdöräldrar skildes när jag var 8. Jag hade två yngre syskon och ett äldre halvsyskon. Jag fick bo hos pappa men vara dagmbarn hos mamma så för mig var skilsmässan här bara positiv fick så mkt uppmärksamhet.

sen när jag var tio flyttade pappa 10 mil bort med mig till en ny tjej som sen kom att bli min styvmamma som kom att kränka mig dagligen. Mamma träffade jag bara varannan helg, mamma och pappa kunde aldrig prata utan att bråka. så då var det inte längre så bra

Min sambo har fått men av hans föräldras skilsmässa. Och även hur hans pappa var efter de skildes (han struntade i honom, gick från kvinna till kvinna osv). Men inget jag vill skriva om här. Men om du ger mej din e-mail så kan jag maila dej. Även jag är ett skilmässobarn och skilmässan tog hårt på mej, sånt som jag ännu idag har svårt med.

Mina föräldrar skildes när jag var 3 (ca 30 år sen) så jag kommer inte ihåg så mycket av den processen

När man blev äldre så förstod man att pappas nya fru inte var speciellt förtjusta i mej och mina syskon så det blev mindre och mindre umgänge tills vi nästan helt tappade kontakten med pappa!

(trots mammas tjat så ville vi verkligen inte dit..hon kammade mattfransarna efter oss och vi fick inte ha några grejer där,hur kul är det att konstant bo i en bäddsoffa i vardagsrummet med 2 systrar liksom?)

Han skilde sej för ca 8 år sen och träffade en ny kvinna och damn hon är helt underbar..Så tack vare henne fick jag min pappa tillbaka!!
Nu har vi ett helt normalt pappa-dotter-umgänge igen

Mamma gifte om sej nästan direkt efter skilsmässan med en man som jag under hela min uppväxt betraktade som "pappa"
Han är också underbar,Gick på föräldramöten,följde med till doktorn osv...Han *fyllde* pappas fotspår helt klart

Så jag ringer till två pappor på fars dag och två mammor på mors dag!

Så kontentan av mitt pladder är..Inga men alls

Jag var 7 år när mina föräldrar skiljdes och det var den bästa dagen i mitt liv!!! =)
Några men av skiljsmässan har jag inte fått

Det jag kommer att tänka på är främst när både mamma och pappa bildade ny familj och ett nytt barn, båda två.
Det kändes orättvist att dessa halvsyskon fick leva i kärnfamilj med både mamma och pappa som älskade dem.
Än idag, i vuxen ålder, så blir dessa syskon favoriserade i viss mån. Själv fick man ju alltid leva med en biologisk förälder och en styvförälder beroende var man var. Och tyvärr... Styvföräldern älskar ju aldrig styvbarnet på samma sätt som sin egen. Den är alltid hårdare mot styvbarnet.(som påminner om partnerns ex)
Själv är jag styvförälder idag och vet att så är det bara. Dock har vi inga gemensamma barn.

Jag växte upp med mamma och träffade min pappa när jag var 4 och 15år. Han ringde när jag var 20. Mamma har pratat skit om honom hela mitt liv och det var det första min pappa gjorde med när jag sökte upp honom när jag var 30. Jag har idag (är 37) ingen kontakt med mina föräldrar. Däremot har jag en halvsyster på pappas sida som jag har tät kontakt med.

Mina 3 stora barn är också skiljsmässobarn och jag använde mig av min egen erfarenhet att inte baktala den andra föräldern vilket lett till att mina söner 16 och 13 valt att inte träffa sin pappa då han varje gång bara pratar om vilken vidrig mamma dom har och anklagar mig för saker. Han kidnappade även den stora pojken för 2 år sedan i 3 månader. Trots enskild vårdnad tog det så lång tid att få tillbaka honom.

LÅT INTE BARNEN VARA VERKTYG I ER BITTERHET!!!!

Min barndom har påverkat mig att jag har haft svårt att känna trygghet. Höll mig kvar i ett dåligt förhållande för jag ville att mina barn skulle få "familjelycka". Vilket var urdumt när man ser tillbaka.
Jag är glad att jag inte är som mina föräldrar och barnen säger ofta att dom är glada att ha en mamma som mig. Det är väl det högsta betyg man kan få.

Jag var 5 när mina skildes. De pratade med mig om vad det var som hände och jag minns inte att jag upplevde det som särskilt upprivande. Jag har som vuxen fått reda på att det var en enormt upprivande skilsmässa men till mina föräldrars försvar måste jag säga att jag aldrig förstod det som barn. De bråkade aldrig så att jag hörde det och jag har aldrig som barn hört den ena prata illa om den andre. Och med facit i hand och vetskap om alla turer emellan dem så kan jag inte för mitt liv förstå hur de klarat detta. Så mitt "men" är nog en idealbild om hur jag vill genomföra en eventuell framtida skilsmässa. Jag tror, om man får spekulera om eventuelliteter, att mina föräldrars skilsmässa var till godo för min uppväxt. Jag har inte suttit emellan deras konflikter och båda mina föräldrar har nog mått bättre isär än ihop.