Sååå trött på vår renovering!

Välkommen i klubben
Vi renoverar för fullt, började för två år sen och det är hemskt! Just nu är vår ovanvåning färdig i stort sett men jag har provisoriskt kök sen ett par månader tillbaka och lever i byggdamm. Ibland har jag med veltat flytta tills det blir klart, men det är ju jobb det med, nä just nu så bryter jag ihop ibland och sen biter jag ihop

Jag och min har renoverat i 5 år nu, huset är från 37 och vi gör allt själva. Vi har tre barn, den minsta är nu 2 och vi orkar inte mer. Vi har struntat i renoveringen 1 månad nu men det går ju inte i längden, just nu har vi alla verktyg och lister och allmänt rörigt i vårt sovrum. Vi har kommit fram till att vi inte orkar mer, renoveringen sker på bekostnad av barnen och vår relation. Vi har det så mycket roligare och bättre när vi inte renoverar, men det går ju inte bara att sluta mitt i. Vi har mycket och viktiga projekt kvar. Dessutom så går ju alla pengar till renovering, så vi har bestämt oss för att sälja huset och stycka av vår tomt och bygga ett nytt eller att sälja huset och köpa ett som inte är lika mycket renovering på. Skulle gärna kunna flytta till lägenhet och skaffa sommarstuga men barnen vill bo kvar i området. Vi fick nya grannar för 3 år sedan och blev färdiga med renoveringen helt i somras, de tog extra lån och tog in hjälp och gjorde vissa saker själva. Så här i backspegeln så tänker jag att vi borde lånat mer redan från början istället för att tänka att vi fixa allt själva. Men vi har ingen bra ekonomi så jag förstår egentligen inte hur vi fått till alla renoveringar. Nu har jag gnällt av mig lite,men det är faktiskt inte värt att slita ihjäl sig, det är fullt tillräckligt att hinna med barnen och vardagen ändå. Blev visst lite långt....men men

vi var på väg att skriva på papper på ett hus i helgen. det var dyrt för det samhället, plus att det krävdes en totalrenovering. vid besiktning framkom saker som behövde årgärdas på en gång, typ läckage från taket och att kranen vid diskbänken satt helt lös så vatten läckte bakom diskbänken...
säljaren vägrade tumma på priset "idiot" ( priset var dessutom 100000 dyrare än grannarnas som var finare och likadant)

och dessutom var det tydligen ett radonhus. så vi sa nej tack.

tack o lov. sambon tyckte man kan renovera ett par år, men när jag läser här förstår jag att jag är på rätt spår. det ÄR jobbigt att helrenovera!

hoppas det löser sig för er!

Här är en till som som totalrenoverar. Vi köpte en gård från 1700 talet för 1.5 år sedan. Än har vi inte hittat någon som inte behövs göras vid.

Vi är klara med värmen, ett sovrum och snart köket och hallen.

Kvar är för mycket. Vi sparar också ihop till renoveringen och ibland när man snubblar över verktygen blir man så jävla less att alltid ha verktyg och byggdamm runt om sig.

Fast åandrasidan när man har varit borta och kör sakta grusvägen hem, svänger lite lätt åt vänster och tittar på vårt 25 meter långa hus som tornar upp sig blir man alltid kär på nytt. Det är så vacker vårt hus, med flagande färg, söndriga klädselbrädor och gammla tegelpannor som snart trillar ner.

Då tänker jag alltid att om jag ser kärlek i huset nu när det ser ut som, kom -och-hjälp-mig-dö, vad känner jag då inte när det har fått sitt rätta utseende?

Kommer med ett litet tips om hur man kan stå ut med allt renoverande.
Iaf har det funkat bra här.
Vi har satt upp olika mål om vad som ska vara klart när. Vi flyttade in sent på 2007 och satte genast igång med renoveringarna.
Vi sa att vi ska ha bytt fönster, bytt tak, bytt kök och fixat övervåningen för barnen innan julen 2008. Vi kom nästan i hamn, blev lite kvar i köket men inte mer än ett skåp som måste flyttas 10 cm och en vägg som vi antingen ska kakla eller tapetsera.
Vi hade båda två de höga målsättningarna vilket gjorde att vi sporrade varandra extremt bra.
Nu 2009 har vi sagt att först ska köket bli klart och sen dränering av huset.
Där efter har vi sagt att man får ta lite i taget om något kommer att ske i framtiden.
Då har vi gjort det som varit viktigt med huset. Sen om vi ska ha en vedeldad bastu nere i källaren känns inte lika akut.

Mitt tips är alltså. Sätt er ner och skapa ett mål, när ska vad vara klart.
Hur ska man kunna uppnå detta mål, tex pengar mm.

Lycka till!
//Stefan

Här totalrenoveras också. Köpte huset i feb i år. Nu har vi ett hyfsat fungerande kök och värmen funkar. Vi gör allt själva förutom elen och vvs i form av insättning av ack-tank och vedpanna.

Här ser ut ska jag säga. Men det får ta den tid det tar, ngn gång blir det väl klart även om man blir less emellanåt.

Det där var en perfekt beskrivning av mitt liv. Vi har renoverat i 6 år, jag är så less på det så jag kräks. Vi började med de större sakerna nytt tak, ny panel och nya fönster, men det är bara färdigt på 2 av fyra väggar. Inne har vi ett slitet sjukt fult kök från 60 talet, samma med badrummet. Jag är dessutom föräldraledig så jag går hemma och ser eländet hela dagarna. Vi har inte råd att ta in hantverkare, och kan bara lägga en viss summa varje månad. Det går därmed i snigelfart. Jag blir sjukt bitter när jag ser på Instagram eller tv etcetera hur folk totalrenoverar på typ ett år. Hur lyckas dom ?? 
Jag känner allt som oftast att jag bara vill bränna ner skiten 🙈
Vet inte vart jag vill komma med detta mer än att bara få ut mig bitterheten och frustrationen 😭

Nu väckte du liv i en gammal tråd men problemet är ju kvarstående för många.

Man måste ju göra kalkylen innan, har man inte råd att låna upp eller har kapitalet så är man väl medveten om hur det kommer bli om man köper ett objekt? Förstår att det är frustrerande om man ska renovera på lön till lön, renoveringar har orsakat många separationer.. 

Problemet är att något som man har gjort själv, som att bygga/renovera ett hus eller skapa en trädgård blir man väldigt fäst vid! Det brukar bli så och jag tror till och med att det finns studier på det. Så det blir rätt tungt för din man om ni flyttar, antar jag?

Skulle ni bara kunna fixa det som absolut behöver göras? Alltså tak och livsfarliga elledningar och liknande.

Och sedan ta paus från allt vad renovering heter och ägna er åt annat i ett par år! Sä att ni inte renoverar slut på förhållandet. När barnen blir äldre får ni mer tid till allt. Och kan fixa ert drömhus.

Man blir sällan så mycket lyckligare när det är färdigrenoverat.

Visst är det vilsamt med en harmonisk omgivning, men kan ni inte bara måla om det som är mest gräsligt eller lämna bort luckorna för sprutlackering/byta dem i köket? 

Så att ni kan leva era liv nu när barnen är små. Sedan, längre fram,  kommer ni att skratta åt hur knäppt det såg ut och bli nostalgiska. 

Det är bara om huset håller på att falla ihop eller inte fungerar som det egentligen är bråttom.
 Låt inte renoveringen komma i vägen för livet. 

Sett ur min synvinkel - ta det lugnt och renovera vartefter. Drömhuset är inte klart på ett år ... eller mer.
Se till att båda är med på banan från början både vad gäller arbeta och kostnad.
Alla når inte upp till vad man ser på tv eller i tidningar.
Renovera med barn? Barnen går före.
Jag hamnade i en renovering där jag gjorde allt själv . fick ingen hjälp fast jag frågade. Prova själv att skruva takgips ensam ....
Betalade dessutom allt och mitt ex blev skitsur när hon fick köpa en spade för 250 spänn när jag försökte anlägga tomten.
Har aldrig känt mig så utnyttjad.
Hon är borta sedan 2014 och jag bor kvar i MITT hus!

Nu köpte vi ett helt ok hus från början av 70-talet i huvudsak (en del från 60-talet). Vi gjorde ytrenoveringarna som behövdes göras innan vi flyttade in. Avsatte 2 månader i dubbelt boende för att fixa det. Värt varenda krona. 

Första året hade jag tröttnat på färgen i köket som kallades laxrosa (vilket den inte var). Då hade jag också varit föräldraledig. Så sista veckan av den officiella föräldraledigheten (den blev längre sedan av andra anledningar) så målade vi om köket på kvällarna när ettåringen och fyraåringen sov. 

Vi har varit noga med att vi inte ska renovera sönder varken vårt förhållande eller barnens barndom. Vi behöver inte ha topnotch. Sen att jag svär att köket från tidigt 90-tal håller på att tappa alla knopparna just nu är ju en annan femma. Ett barnrum har tapetserats om och tv-rummet (det tog ett år pga diverse problem).  Vi har framöver köksrenovering, måla huset och även byta fönster. Vilket år får vi se, vi gjorde badrummet efter 5 år för det var mer eller mindre akut då. Då hade vi sparat ihop rätt mycket för att kunna leja ut det och få rätt papper. Förmodligen hinner ett eller båda barnen flytta innan vi lyckas göra det.

Vi slipper i alla fall dränera har vi konstaterat nöjt (enplanshus på platta) och tittat på grannarna som haft dräneringsproblem de luxe. 

Vi har haft planerna på att göra köket betydligt tidigare men under dessa år har vi fått köpa två bilar för ca 120' styck istället. Båda bilarna gick sönder tvärt och kostade ungefär värdet på respektive bil att laga dem. 

Nåväl. Det får väl bli silvertjep snart på knopparna. Det löser sig på nåt sätt. 

Prioritera förhållande och barnens barndom. Barnen blir inte lyckligare för att ni renoverar. Gör klart det ni håller på med nu och skjut på resten. Det är okej. Skit i instagram. Man visar bara upp fasader där. Man visar inte helheten. Man visar inte hur skiten ser ut bakom kameran, eller hur förhållandet knakar i fogarna. Satsa på kärleken och barnen och renovera inte sönder något av det. 

Surt att bo i ett hus som behöver en massa arbete, men som du skriver - se till att ni vuxna klarar er situation och att era barn inte kommer i kläm mellan era ambitioner för huset och för era olika viljor.
Jag har separerat med barn två gånger, inte p.g.a renovering men inget är jobbigare än att ge upp sina barn på halvtid. Och inte för en renovering.
Sedan verkar det ju finnas en jävla massa drömmare som köper ett ruckel som egentkigen bara behöver en dunk diesel och en tändsticka.
Ju längre ut man kommer på landet desto bättre är oddsen på att han har hela gården full med bilar (renoverings-objekt och unika) och hon har ett gäng hästar och hundar medans huset håller på att rasa ihop.