orolig att bilda ny familj

För oss har det gått bra.
Träffade sambon för 2 år sedan då var sonen 1,5 år. Eftersom jag har sonen heltid utom varannan helg så går det ju inte så bra att ses utan honom dock jobbade killen fram tills 23:30 på nätterna så i blörjan sov ju sonen. Sen var han ju såpass liten att han inte förstod så mycket så de träffades ganska snabbt och det har gått jättebra. Idag är han precis som en riktig pappa varit. Något som är viktigt tror jag är att låta både killen och barnen ta den tid på sig som de vill.

Tycker du är klok som är lite avaktnande och tar det försiktigt, vet många som släppt in nya partnern från början,låtit dem flytta in sen när barnen fäst sig vid partnern så tar det slut och nästa partner kommer in i barnens liv.

Vad är det du mest tänker skulle kunnat bli problem?

Här är det nog mest biopappan som varit problemet eftersom anser att sambon knarkar eftersom han bor på denna orten och en massa sånt trams (där jag bor,ingen av oss tar droger eller har gjort det)

Tack för svar!
Jag är nog mest orolig för att jag ska träffa nån som deras pappa och inse det "försent" alltså när man väl flyttat ihop och barnen börjat vänja sig vid honom.
Dessutom känns det som att barnen lever ut mer hos mig för att det inte är någon annan vuxen än föräldern.
Deras pappa var rätt snabb och flyttade ihop med en ny direkt när vi flyttade isär och det har gått ganska bra där men barnen kan gnälla i perioder ganska mycket när det gäller styvmamman och verkar inte vilja säga sånt till sin pappa. Kanske beror på att han inte lyssnar på dem.

Jag tror det kommer att gå jättebra,du fokuserar på dina barn det är det viktigaste.

Låt din nya komma in som en kompis och prata med din nya också och se hur han känner,många är jättenevösa inför att träffa sin partners barn första gången.
Jag tror på att ta en sak i taget ha god kommunikation både med barnen och den nya och ta allt sakta men säkert och liksom låta den nya "smälta in" i livet.

Kan mycket väl vara så att barnen inte vill prata med sin pappa det kan ju vara känsligt eftersom de ju ser att pappas nya betyder mycket för pappa, sedan kanske det käns tryggast hos dig där bara du finns för tillfället.

Du sätter barnen i fokus och det tycker jag är toppen,hur ofta ser man inte föräldrar som skaffar en ny partner och nästan glömmer bort barnen mitt i nyförälskelsen? Tyvärr allt för ofta

Hej!

Jag är bonusmamma och har alltså ingen erfarenhet av ditt perspektiv. Vill egentligen bara säga en sak: Jag vet att standardrekommendationen är att man ska ta det lugnt med att introducera nya partners för barnen, men jag tycker att det är viktigt att inte ta det alltför lugnt. Jag och min kille var kanske lite väl snabba, men grejen är att om det inte hade fungerat mellan mej och barnet så hade det inte varit jättesvårt att bryta förhållandet. Vi var ju inte så-å sammansvetsade ännu. Om vi hade väntat med att involvera barnet i vår relation (eller mej i deras relation - hur man nu väljer att se det) tills vi vuxna var helt säkra på varandra så hade det ju blivit JÄTTEJOBBIGT om det inte fungerade mellan mej och barnet. Då hade det ju varit för sent för att "bara säga tack & hej", för vi var alldeles för kära och så säkra på att VI verkligen ville vara tillsammans. Jag vet inte om vare sej jag eller barnets pappa hade varit beredd att bryta förhållandet för barnets skull i det läget. Vi skulle åtminstone ha kämpat på bra länge innan vi bröt, det är jag säker på.

Man måste ju liksom inte hångla framför barnen, men att låta barnen träffa din nya kille tycker jag inte du ska dröja alltför länge med. Då får du ju också en tydlig hint om hur din kille funkar ihop med barn i allmänhet och dina i synnerhet. Barn som man aldrig får träffa är ganska lätta att "tänka bort" och din barnlösa kille behöver förstås få klart för sej vad som gäller i en relation med dej.

Lycka till!

LU