Är i vecka 34 nu. Känner skräckblandade känslor inför förlossningen.
Är så svårt att sätta sig in i smärtan. Hur mycket man än läser så förstår man inte.
Hur kände du när du väl var där, psykiskt? Var det en smärta som du kände att man kommer överleva, eller var det bara för jävligt hela tiden. var det på något vis du föreställt dig innan?
¨Så försöker jag med tänka. Jag är född till kvinna och ska kunna föda. Och det kommer säkert att vara värt det. men ändå liksom....
Hej vänner!
Innan min första förlossning hade jag också en stor rädsla och till viss del också skräck. Jag tror att det är helt normalt. Sedan tror jag också att alla har olika sätt som fungerar just för dem för att hantera det. Här kommer i alla fall de saker som hjälpte mig till en helt fantastisk förlossning. Därmed inte sagt att det hjälper alla, men jag tänkte i alla fall dela med mig.
Det är tre saker som måste samspela under en förlossning som är en extremt stor prestation: dessa tre är 1. livmodern, som är en helt fantastiskt häftig muskel som jag efter min förlossning bara hade beundran för. 2. Barnet, som under förlossningen har det största adrenalinpåslaget någonsing i hela sitt liv, samt 3. Hjärnan, som är en mycket mycket häftig tingest.
Om man jämför med om man ska genomföra exempelvis klassikern (dvs åka Vasalopp, Vätterrundan och Lidingöloppet) så infaller ett antal saker. För det första blir i stort sett ALLA imponerade över att någon klarar av att åka t.ex. Vasaloppet. Sedan är det sällan någon argumenterar som att: "men du behöver väl inte förbereda dig inför att åka Vasaloppet, det har ju 10 000 personer gjort varje år, det är väl ingen sak". På något sätt är det alltså en självklarhet att genomföra och klara av ett Vasalopp är: 1. en grym prestation 2. alla förstår att de som klarar av det har förberett sig 3. alla förstår att de som åker riktigt snabbt har förberett sig ännu mer (och såklart har vissa fysiska förutsättningar också, men jag tror i alla fall inte det är allt). 4. det är fullt naturligt att de ser över utrustning, valla, temperatur, kläder, åker upp dagen innan för att vara utvilad, äter kolhydrater för att orka längre, köper sportdrycker för att orka hela vägen osv.
Med detta som bakgrund kan man då jämföra med en förlossning. Förutom att det egentligen (enligt mig) borde vara en självklarhet att en förlossning är att jämföra med en extrem idrottsprestation så finns det några saker som ytterligare späder på det: 1. Du vet inte när Vasaloppet ska starta, starten kan gå närsomhelst, mitt i natten eller mitt på dagen. 2. du vet inte hur långt det är kvar till målet, det kan vara 2 timmar bort eller 2 dygn bort. 3. Du kan inte avbryta, oavsett om du är hur trött som helst och känner att "jag vill gå av banan, jag skiter i det här" så går det inte.
Om man ställer frågan till vilken elitidrottare som helst och säger att de ska utföra en maximalprestation under dessa förhållanden och fråga om de skulle vara nervösa, så är jag säker på att de skulle vara hur nervösa som helst. De skulle förmodligen också säga att det som skulle vara det absolut största problemet med denna utmaning är huvudet. Det är extremt mentalt påfrestande (för vem som helst) att veta att du ska prestera det bästa du har gjort någonsin, men du vet inte när, hur länge det kommer ske och du kan inte avbryta.
Med detta vill jag säga:
Det är fullkomligt normalt att vara nervös. Vilken man skulle inte varit det :)
ALLA kvinnor som fött barn är hjältar! Det är en helt fantastisk prestation, oavsett hur länge man har hållt på eller hur ont man hade.
Det har fungerat att föda barn i alla århundranden och man överlever, sedan är upplevelsen olika för alla och det är den jag tror att man kan påverka genom förberedelsen.
För att hantera det ovan, så måste man liksom vilken idrottsprestation som helst, förbereda sig på det bästa sätt som du kan och som passar dig. Var beredd på att det som viker först är huvudet.
Så tänk på: förbered dig på det sätt som passar dig, men förbered dig verkligen. Sätt dig in i tillsammans med din partner hur du agerar vid extremt pressade situationer (både psykiskt och fysiskt påfrestande) Gå gärna en profylax (jag tyckte det hjälpte jättemycket, en del tycker det är löjligt, det beror på hur man själv vill ta till sig det såklart) Livmodern är en muskel som vet exakt vad den ska göra, det bästa man som mamma kan göra är att göra allt för att underlätta för den muskeln att prestera maximalt. 1. se till att den inte får mjölksyra (drick ordentligt under förlossningen) 2. spänn inte andra muskler som motverkar arbetet som livmodern försöker göra (dvs slappna av så mycket det bara går) 3. Försök bestämma någonting innan som du kan tänka på när det blir som jobbigst, något som du kan se fram emot så att det blir uthärdligt när det är som värst.
Och kom ihåg: det är inte bara en medalj som hägrar; det är det bästa som någonsin kan hända, och som ni väntat och längtat och planerat för i mer än 9 månader. Eert alldeles egna fantastiska perfekta finaste i världen: barn!! :)
Det kommer gå hur bra som helst, jag lovar er.
Jag var riktigt rädd innan förlossningen. Gick på aurora och var minst sagt livrädd för allt, inte bara smärtan utan att förlora kontrollen, att bajsa ner mig, att behöva be om bedövning, att skrika ut min smärta... osv.
Jag upplevde förlossningen helt annorlunda. För det första: Jag hade ont en minut, sen kanske ingenting i flera minuter.. blev väldigt glad över detta för det var inte detta jag tänkt mig. När vi åkte in så blev jag väldigt nyfiken över hur långt jag kommit i öppningskedet och ville ingenting hellre än att bli undersökt där nere. För varje värk jag hade undrade jag om det öppnade sig ännu mera, så varje gång någon kom in för att undesöka hur det gick, så var jag väldigt nyfiken. (smärtsamt med värkar, men ändå förväntansfullt) Jag frågade självmant om vad jag kunde få för smärtlindring och fick när jag var väldigt trött en sovdos, och sov i två timmar mitt under min förlossning, vilket jag inte visste om innan att det gick... Vaknade och kunde fortsätta förlossningen, fast med lite mer ork. Efter 5 centimeter så blev förlossningen mer intensiv och man blev mycket mer inåtgående i värkarbetet, tiden gick sååå snabbt, klockan visade hela tiden mer än man trodde. Det var som att vara inne i en riktigt spännande film, allt annat försvinner ur synfältet än just tv:n. Alla mina rädslor av att tappa kontrollen var borta, liksom kontrollen (!) Man var så inne i sitt att man koncentrerade sig så på att rida ut värken som kom. Klart att det gör ont, men det är en helt annan smärta än man kan beskriva... inte den där smärtan som man får av att någon nyper en, inte av att någon slår en, utan en slags positiv elak smärta som man tänker för varje värk hur den egentligen känns. En enorm kraft som kramar om en. Längtar till denna förlossningen! Vill vara med om det igen, även om jag vet att jag kommer att tycka att det är jobbigt i vissa skeden under förlossningen så är det en enorm upplevelse! o, den känslan när bebisen ligger på magen, eller när man får första blicken från den lilla! När man känner hur det ilar i brösten när mjölken rinner till... Första blöjan, första kläderna... grattisbrickan!! Tänk alla dessa första ögonblick som du inte får med denna varelsen igen. Man minns det mesta av det positiva, och det är såå stort!
Tussitassen - jag kan säga att jag kände precis så som du säger; att även när det gjorde fruktansvärt ont så kände jag någonstans inom mig att "jag kommer att klara detta". Trodde aldrig att jag skulle dö på riktigt eller så.
Och då hade jag en väldigt snabb öppningsfas med värkar med några sekunders mellanrum och var enligt BM "mycket smärtpåverkad", men jag hade profylaxandningen som jag gick upp i totalt och det funkade! 
Det kommer det göra för dig också!
Va många svar 
Normal förlossnings rädsla tror jag det pratas om för lite här.
mer mer.
Är så himla intressant att höra.
Är snart i v35 och vågar knappt åka in till stan längre. Inte själv iaf. Har mensvärk nästan hela nätterna och inattgjorde det skitont att ligga på sidan. Gjorde ont i höften, kändes som jag låg på sement.
Jag var skiträdd men sa inget till MVC om det. Var typ övertygad om att jag inte skulle klara det.
Sen när jag väl födde så var det hur enkelt som helst. Fullt hanterbart. Jag var lite nervös men det gjorde inget.
Usch jag var livrädd innan min första förlossning. Var hos Aurora o snackade men tyckte inte att det hjälpte. Jag gick över tiden o för var dag som gick , ju mer blev jag rädd. Till slut blev jag igångsatt och jag kan faktiskt ärligt talat inte beskriva smärtan i ord. Jag tyckte det gjorde fasligt oooont och jag blev irriterad över att INGEN sagt hur ont det gör att föda barn men nu så här i efterhand så förstår jag , man kan inte sätta ord på smärtan. Allt gick jättebra och jag behövde inte ens sy efteråt som jag också var väldigt rädd över. MEN nu sitter jag här igen....o tårarna nästan kommer för nu har jag satt mig i denna situation igen. Jag ska föda barn ....igen. Jag får panik när jag tänker på det o ångrar nästan att jag inte tjatade till mig ett snitt....men antar att jag är lite sent ute så här i v 35. Hjälp. Vill ju inte skrämma upp dig ännu mer men samtidigt så gör det verkligen skitont att föda barn. Sen har vi ju alla olika smärtgräns och upplever saker olika så hoppas att du upplever det mer positivt än vad jag gör =)