Läser i många trådar hur svårt det är att ha bonus-barn. Men är det bara jag som tycker det är svårt att ha ett biologiskt barn sen tidigare och sen träffa en ny man? Han har ju inte alls samma känslor för mitt barn och samma tolerans. Det är det vi är mest osams om i vårt förhållande. Nån som känner igen sig?
Absolut! Har varit i den situationen ett par gånger. Det som är viktigt är att han inte går in och uppfostrar i tid och otid. Det är ditt jobb. Han måste också bita sig i tungan när han surnar till. Bättre att be dig säga till istället.
Lite handlar också om barnets ålder. En 1-åring måste ju ses efter hela hela tiden och där måste han få gå in. Men en tio-åring tycker jag inte han skall vara mer än en fin kompis. Inget annat. Det där är jättesvårt. Framförallt måste han ju själv veta "sin plats" och veta vad han får, bör och/eller måste göra.
det har jag ingen erfarenhet av alls.
MEN kan absolut tänka mig att det är svårt det med.
Därför måste alla i bonusfamiljer kämpa lite extra!! så inte barnen till slut "far illa"!
Min dotter är 12år, vi träffades när hon var 8år. I början var det urjobbigt för hon vägrade acceptera honom. Men efter nåt år blev det bättre. Nu tycker han att jag "daltar" med henne och skämmer bort henne känslomässigt?! Kan man det? Han tycker att jag ger henne för mycket tid, t.ex. kan jag hålla henne sällskap när hon duschar ibland, ett bra tillfälle att småprata med henne tycker jag! Men då tycker han att "en 12åring kan väl duscha själv", visst det kan hon och gör också för det mesta, det handlar ju inte om det!
haha-ja tid ska man så klart ge!
men en 12åring vill o behöver ju egentid med...så i duschen tycker jag man ska lämna de ifred!!
Att skämma bort sitt barn med känslor var det dummaste jag hört! Barn behöver kärlek.
Om din dotter är nöjd med att du sitter och småpratar med henne när hon duschar är det väl jätte bra.
Jo, fast hon markerar väldigt tydligt när hon vill va ifred, kan sitta i sitt rum vid datorn hur länge som helst. Jag är ju inte med inne i duschen precis, utan sitter utanför och pratar. Men inte alltid förstås!
Förstår dig precis, har också en 12-åring hemma, träffade min man när hon var 5 år, och jag känner igen vartenda ord du skriver, tom det där med duschen, sedan ett år tillbaka vill hon vara ifred, men innan var det ett bra tillfälle att få en pratstund på tu man hand.
Min man tycker också att jag skämmer bort eller daltar med henne, jag är säker på att kärlek och uppmärksamhet kan de inte få för mycket av, bara det finns tydliga regler hemma var gäller mer praktiska saker,
Fiolina: va skönt att höra! Det viktigaste man kan ge sina barn är väl tid? Dessutom gillar jag att vara tillsammans med henne, det är ju jätteviktigt att hålla en bra kontakt nu inför tonåren!
Vi får väl inte lov att klaga, för att vi dragit in en ny i barnens liv?