Vi som plussat i februari 2008 forts. (IV)

Fy så jobbigt ni har haft det Lejon...hoppas nu det vänder!

Ha en riktigt skön påsk allihop o hoppas vi alla får njuta av det fina vädret!

Tack Stossan. Maken var igår kväll inne med sonen igen på barn som nu fått tillbaks sin lunginflammation. Loppan var prickig i förrgår men är nu braVi hoppas ändå på lugnare tider snart skall komma till oss. Dopet skall vi försöka hålla ändå. Våra familjer hjälper till med förberedelser & är så snälla. Erfarenhetsrika blir vi i alla fall, även om det är roligare att få roliga erfarenheter, alltid lär man sig något nytt liksom.

Det låter väldigt skönt med bebisar som kan somna själva - J vill helst somna panna mot panna med mig...m a o så långt ifrån "själv" som man kan komma. Vi är inne i en trixig period nu med tandsprickning som jag tror kryddas med lite utvecklingssprång. J har svårt att sova öht, och vill helst bli buren eller skutta i mitt knä dagarna i ända. Dessutom började vi med smakportioner för 1 vecka sedan, dålig timing nu när det händer så mycket annat. Hur som helst så går det sådär, och J är inte jätteimponerad av varken potatis eller palsternacka.

Peki, härligt med kontaktsökande barn - J stirrar mest ut folk, och han kan verkligen STIRRA! Jo, visst är det svårt att hitta lunchställen, speciellt om det är flera mammor med vagnar. Men nu har uteserveringarna öppnat, och jag ser fram emot våren och en massa fikande .

Lejondrake, instämmer med Stossan - hoppas att det vänder för er nu, ni har verkligen det motigt!

Glad påsk till er alla!

Hoppas att ni haft det bra i påsk, vi var sjuka men det blev ändå en ok ledighet. Njöt av vackert väder.
L har en fin liten tand i underkäken & allt ska in i munnen & bitas på, det kliar väl.... Har försökt att ha honom halvliggandes i sittdelen när det varit fint väder & han gillar att se sig omkring när vi är ute & går. Jag längtar tills han kan sitta lite mer själv, han blir lätt uttråkad...

Lejondrake: håller med de andra & hoppas att det vänder för er!

Hej alla,

Det blev ett fin dop i påskas & vi har sedan firat sonen som blev 3 år i veckan, fullt upp med andra ord, med roliga saker.

Härligt att ni fått lite roliga saker nu Lejondrake!

Här känns allt rätt jobbigt  Varför skulle man bli kär i nån som bodde 30 mil bort? Sambon vill flytta hem. Han är urless på att bo här "uppe" utan vill tillbaka hem. Han vill sälja huset...eller att jag köper ut honom. Men jag vill ju inte bo kvar själv! Jag vill ju bo med honom...men som läget kändes igår så bekom inte det honom....det kunde ju va skönt att bo lite själv. Förvisso är han ju "snäll" som inte tjatar på mig om hur jag vill göra utan då "släpper" han väl mig o han förstår ju att Julia måste bo med mig. Men jag vill ju att han ska göra mer "anspråk" på oss...jag vill ju att han ska kräla o be om att vi ska följa med i såna fall. Att han ska säga att han vill träffa Julia varje dag....det smärtar när han inte säger så. Fy fan rent ut sagt. Jag vill ju leva med dem båda. Jag hade kunnat förstå om vi hade ett dåligt förhållande eller om vi fortfarande kämpade med ivf...men nu. Nu har vi ju allt vi önskar. Visst..sambon har pratat om detta förr o jag har väl alltid försökt släta över det...men jag har hört vad han har sagt o det är en oro man bär med sig. Men sen börjar han prata om att det är bra att vi bor billigt om han skulle bli varslad o han har planer på vad han vill göra med huset....så då har jag upplevt hemlängtan periodvis...men det verkar vara värre än så....
Visst jag kan väl kanske flytta...men jag trivs jättebra i vårt samhälle. Jag tycker mest det känns så otroligt jobbigt praktiskt att flytta...+ att vi där säkert inte har råd med nåt hus.....allt känns bökigt. För jag upplever att träffar vi svärisarna en gång i månaden som vi gör...så får Julia med kvalitetstid med dem än med mina föräldrar som hon träffar nån timme hit o dit...då hade det ju blivit så med mina föräldrar. Fast sen när Julia blir äldre så tror jag nog vi hade haft mer "hjälp" av mina föräldrar. Skitsamma..det är ju en bagatell...men fan alltså...

Näe...jag får väl samla ihop mig o göra mig redo för kyrkis....behövde bara skriva av mig lite.....

Idag blir Freja 7 månader. Fattar absolut inte alls vart tiden har tagit vägen. Hälsade på ett par kompisar med 2-veckorsbebis i helgen, som vägde 2800 g när hon föddes. Hon såg så yttepytteliten ut, och jag hade mycket svårt att liksom förstå att Freja vägt nästan ett kilo mindre än det, när hon vägde som minst. Det kan man inte tro nu! Var på kontroll på BVC i torsdags, och då var hon 62 cm lång och vägde 6260 g, så hon börjar äntligen att komma ikapp sig.

Stossan: Jag kan bara säga att jag vet hur det är, fast mer ur din mans synvinkel. Jag flyttade 55 mil från Stockholm till Helsingborg för min sambos skull (mer än 4 år sen nu), och jag verkligen HATAR att bo här. Det har väl gått i perioder, men längtan tillbaka till Stockholm har alltid liksom funnits i bakgrunden. Jag kommer inte särskilt bra överens med halva min sambos familj, och därför fryser de även ut Freja. I julas firade vi med min sambos bror med familj, som hade med sig julklappar för flera tusen från "farfar" till Frejas kusin, medan Freja inte ens fick ett julkort. Hon är som sagt 7 månader idag och hennes farfar bor 10 min bort och har aldrig träffat henne. Hennes farmor träffar vi kanske nån gång varannan månad eller så. Samtidigt vill min familj inget annat än att vara delaktiga, och jag känner mig bara så extremt ensam och utanför här nere, så jag ser egentligen ingen anledning till varför vi ska stanna kvar. Visst, Freja var för liten för att förstå nåt i julas, men det dröjer ju inte länge innan hon märker att farmor och farfar behandlar henne annorlunda än de behandlar hennes kusin (som är 2 år). Och som sagt, jag vantrivs nåt enormt. Har varit på min sambo länge om att jag vill flytta till Stockholm igen, men han har nog också hoppats på att det skulle gå över. Nu har det gått så långt att jag faktiskt skulle kunna flytta utan honom. Det känns jättehemskt att säga det, men jag mår så fruktansvärt dåligt här nere, och jag vill att Freja ska få en positiv och underbar barndom...och det tror jag inte att hon kan få här nere under de här omständigheterna. Nu har han ju sagt att han ska flytta med oss upp, men varje gång vi varit nära har han satt käppar i hjulet, så vi får väl se hur det blir. Det kanske inte hjälpte er med ert problem direkt, men jag kan i alla fall relatera till problematiken... Jag hoppas att ni kommer på en lösning.

Selenea: Uscha det låter inget vidare. Vi kommer i alla fall bra överrens med båda sidorna...men hade det varit så som du har det så hade jag mer än väl förstått honom. O 55 mil är något längre än våra 30 mil....vi åker i alla fall ner varannan månad o så kommer farmor o farfar upp varannan månad + alla långhelger är vi hos dem o hela somrarna....o det va ju som svärisarna sa att ibland känns det som om de träffar Julia mer än de tre kusinerna som bor 20 min bort. Så hon hade nog inte behövt lida över avståndet....men tydligen lider sambon mer än jag trodde. Han vill innanför Skånes gränser för här känner han sig som en utböling o gliringar får han ju ibland...o det tål han inte.
Som sagt jag förstår honom men samtidigt har vi ju ändå möjligheten att träffas rätt ofta då det bara tar 3 timmar.... O visst..jag kan tänka mig att flytta...bara det att jag trivs så himla bra i detta samhället o det känns lite bökigt att göra sig av med hus o samtidigt hitta annat hus eller nån annanstans att bo...o jag vill inte flytta ifrån huset som vi lagt så mycket tid o renovering på...lite ego men ändå.
Det är inte lätt...o det gör ju inte saken lättare när det är barn med i bilden. Jag vill ju att han ska kunna vakna o ha henne hos sig oxå....samtidigt så tror jag inte han är införstådd med hur mycket han hade saknat henne. Det låter på honom som om det är så enkelt. Jag sa att han gärna fick åka hem en helg själv om han ville det..."då är det inte säkert jag kommer tillbaka"...o då replikerar ju jag med "kommer du inte sakna Julia då"....o det lät sisådär...samtidigt som han tycker det är taskigt att dra in henne i detta...men hon är ju en stor del i det.
Jaja...svammel svammel...mycket tankar o känslor.
Hoppas det löser sig för er oxå!

Stossan: Det är absolut inte lätt det där. Ibland får jag en känsla av att det är nåt "speciellt" just med Skåne. Pappa säger samma sak. Han reser mycket i jobbet och kan vara högt uppe i norr ena veckan för att i nästa vara så långt söderut det går att komma, och han säger att det är bara i Skåne man känner sig som en utböling. Missförstå mig rätt nu, som stockholmare sticker man ju alltid ut, men det var i princip bara i Skåne folk kunde vara riktigt otrevliga enbart p.g.a. ursprunget. Lite så känner jag också. Jag har bott i Skåne i snart 5 år och jag är fortfarande inte helt accepterad. Jag är för evigt "08:an", vad jag än säger eller gör. Samtidigt står min sambo upp till knäna i den skånska myllan. Här har man inte svenska flaggan uppe, man har skånska flaggan. Här äter man inte varmkorv, utan röd pölse med brödet vid sidan om. Han vill inte flytta. Han skulle vara lycklig om vi stannade här resten av livet, trots att det är längre till allt osv. Att du ens lyckades få din man härifrån ser jag lite som ett under. Skåne verkar som sagt var vara väldigt "speciellt", speciellt för skåningar. Med det inte sagt att alla är likadana eller att allt här nere är negativt, absolut inte! Då hade jag verkligen inte bott här nere så länge... Men jag kan förstå att din man längtar "hem", för efter vad jag har sett finns det inte många andra hem för en skåning än just Skåne.

Stossan: Jag har tyvärr inget bra råd att ge dig. Jag har svårt att sätta mig in i din situation. Jag och min man har varit tillsamman i 11 år i sommar och varit igenom väldigt mycket under den tiden där barnlösheten bara varit en del i allt vi fått möta tillsammans. Jag vet att jag vill leva tillsammans med honom och han känner detsamma. Hade det inte varit så hade vi gett upp förhållandet för länge sedan. Han skulle inte komma med den typen av ultimatum på det sättet, vi hade pratat om det innan. Men om han mådde så dåligt att han till varje pris ville flytta så hade jag sagt OK. Jag vill ju inte att han ska leva ett liv där han vantrivs så illa.

Därför tror jag att det till sist handlar om styrkan i ert förhållande snarare än hans förhållande till Julia. Vad är viktigast och för vem. Vad väger tyngst för dig? Att leva utan honom eller att flytta ifrån där ni bor nu. Om han mår så dåligt att han är beredd att flytta från sitt barn behöver det inte betyda att han inte bryr sig om henne, utan att han vantrivs för mycket. Ungefär som Selenea skriver...

Tack för er stöttning! Det har lugnat ner sig igen o vi får väl se vad det bär hän. Det är nog bl.a varselhot o så som får honom att må dåligt...o då bubblar det ut en massa dumma meningar ur hans mun... Han vill inte gå A-lös här uppe som han säger....men förvisso är inte det lätt vart man än bor...han va det när vi bodde i Skåne oxå...o vad hjälpte det? Inte ett skit... Vi har oxå 11 år bakom tillsammans...de första åren gick vi ju båda i skolan så då träffades vi en helg i månaden...så vi har haft våra prövningar genom åren. Det är som jag har sagt till honom...viktigast att vi är ihop...jag vet inte hur jag ska leva utan honom....han är min första o förhoppningsvis den sista.

Det var intressant Selenea...men det låter inte helt osannolikt.

Stossan: Om du vet att det är honom du vill leva med och om han känner på så sätt också så kommer ni att fixa det där. Det viktiga är att man får prata om vad man känner och bli lyssnad på, båda två .

Stossan: jag har inte några vettiga råd - men vill bara säga att här bubblar det också ut en massa dumma meningar...men ur bådas munnar. I 6 månader har vi bara fokuserat på J och det känns som att bristen på samtal sinsemellan har börjat sätta sina spår i vårt förhållande. Och tomma hot och ultimatum slinker ur oss om vartannat - och nu måste vi ta oss tid och börja prata med varandra. I hela meningar . 

Jag har en (dum) fråga till er... Hur har er mens varit sen förlossningen? Jag fick en normal mens när Freja var 6 månader, men sen inget mer (6 veckor sen nu). Nu har jag iofs PCOS, men jag har hört att kroppen ska agera mer normalt efter en förlossning, eftersom hormonerna är på en normal nivå då. Har ni haft regelbunden mens?

Hej alla! Har inte skrivit på ett tag - tiden rusar iväg!

I torsdags var vi på 6-månaderskontrollen. O väger nu 7550gr och är 69,cm lång. Han har gått upp bra sedan senaste vägningen, mycket beroende på att han nu, förutom amningen, får två "mat"mål om dagen (grönsaks-och fruktpure resp. gröt), tror jag.

A propos vad vi gör om dagarna. Vi är ute varje dag på promenad (i 2-4 timmar)  och upp till ett par gånger i veckan blir det promenad (med fika) med andra mammor. Vi har varit på öppna förskolan några gånger och går på Mamma/Baby klass på gymmet en gång i veckan sedan ett par månader tillbaka. Nu är det så fantastiskt skönt att vara ute också, när solen skiner och allt börjar grönska.

Selena: För min del verkar det som att kroppen fungerar bättre än "normalt", så tillvida att jag nu har mens utan att medicinera. Jag kan inte medicinera mot mitt prolaktinom så länge jag ammar och ändå fick jag tillbaka mensen redan i december (två månader efter att O fötts). Den har kommit regelbundet varje månad, förutom i februari då den uteblev (trots häftig PMS). Jag är dock inte en av dem som går ner av amningen, snarast verkar kroppen hålla hårt i de där extrakilona och min mage ser fortfarande ut som en gravidmage i femte månaden. Och jag som är van vid att magen är det plattaste på mig - inga kläder passar! Nåväl....
Jag har också fortfarande problem med händerna och mitt "trigger"-finger (fingret låser sig), vill inte ge med sig. Tydligen beror sådana här problem på benskideinflammation. Jag har remiss hos handkirurg, men hoppas att det ger med sig av sig själv. Om inte annat när jag slutar amma.

Här har mensen inte kommit tillbaka. Ammar fortfarande morgon + kväll o under nätterna. Hur funkar ert "sexliv" efter förlossning o amning? Vi har fortfarande inte kunnat ha samlag...gör så ont! Fler än jag som har problem?

Ser att tråden är på väg att stängas.....startar en ny!

Ny tråd!

www.familjeliv.se/Forum-7-139/m43588833.html