Deprimerad efter abort.. Finns det någon som haft det likadant?

Hej Anonym (skrollan)
Verkligen glad för din skull att du har 2 underbara barn. Hoppas hoppas jag kommer att uppleva att få barn. Det är det jag ska kämpa för nu, komma på benen först, hitta glädje igen o kämpa så att jag en vacker dag, förhoppningsvis kan bli gravid igen! ..rädd o tänka på det, nu när jag skrev, så hoppade mitt hjärta extra volter. Vilken längtan till en bebis... Samtidigt som jag gjort en abort. Men det barnet hade ju inte fått en bra start, om ens en start alls.

Jag kar fått kontakt med en kurator på KK där jag gjorde aborten (i Sverige), haft ett samtal, o vi ska pratas igen på tisdag.

Jag är lite negativ till antideppmediciner, men skulle vilja testa något för stundtals är jag heldeppig. Hur fungerar dem? Blir man mycket trött/slö? Blir man sämre igen när man sen slutar medicineringen? Är det inte svårt o jobbigt att prova ut rätt sorts medicin? Får man stå ut med många bieffekter? Eller hemligheten är som du säger att man "smyger in" medicinen i låga doser?

De senaste dagarna har jag inte haft något panikanfall, vilket känns positivt. (Men usch, vad rädd jag var. Trodde jag skulle bli knäpp)
Det har hjälpte mig mycket o prata med min kille. Dock känner jag mig riktigt rädd o ensam så fort han ska någonstans...
Kanske att Atarax skulle kunna hjälpa mig i stunder när jag känner mig rädd. Och resten av behandlingen står för att prata med kille o vänner!? Samt att tiden läker sitt, o att jag kan kommer snart kunna ut o gå?!
Tack!

Ja jag tror att du måste ge det lite tid också. Även om du var övertygad att du gjorde helt rätt så kan det ändå kännas otroligt jobbigt.

hej igen
skriver lite snabbt för jag ska snart iväg
ska skriva mer senare och förklara mina erfarenheter kring medicin.
Men det är många som är skeptiska /rädda för medicin det var jag oxå men kan säga att det ger verkligen effekt så man slipper alla konstiga tankar.
kram så länge

hej igen
Hur känner du dig idag ...
läste ditt första inlägg igen och måste undra har du fortfarande ont?? iså fall får nog kolla upp det igen.

Man får inte speciellt mycket biverkningar om man smyger in medicinen däremot kan du bli lite trött men det är du ju säkert nu oxå när du mår så här.
Sen är det ju förståss olika på olika människor men så har det varit för mig,full effekt får man efter 4-5 veckor men du börjar
redan efter några dagar bli lite piggare och känsla av att allt är hopplöst börjar avta.
Du bör ta medicinen ett antal månader
och när du sedan ska sluta så är det oxå väldigt viktigt att smyga ut den...
låt det ta minst tre månader att sluta och att du tar först minskad dos och sedan varannan dag i flera veckor
och sen var tredje dag osv .

Går du runt för länge nu med din depression blir det svårare och tar längre tid att komma ur den .
så mitt råd -sök hjälp (var inte rädd för medicin)
Det finnas "milda" sorter av antidepp som inte är så "farliga"
och att de är beroendeframkallande är ju inte riktigt sant för det handlar om att smyga ut dem när man slutat,
hoppas jag svarat lite på dina funderingar

Du ska ju inte heller glömma att det är tillåtet att vara "deppig" när man har varit med om något hemskt.

Du skriver att du nu börjat längta efter en bäbis ,,, skulle det i framtiden bli aktuellt att planera en bäbis så kommer du att förstå att detta var kanske ett sätt att få dig att inse vad du vill i livet ...
Alla beslut man gör är ju för att man tycker det är det bästa just då.
Lita på att det du gjorde var rätt för som du skriver skulle det inte bli en bra start.

När jag har gjort abort så har jag försökt tänka att det inte var just ett barn utan att kroppen blev behandlad som om man tar ett ppiller ungefär om du förstår hur jag menar.
Att det som skulle bli delades upp så att det inte kunde bildas ett foster,,
så har jag tänkt och det har hjälpt mig -att inte tänka en individ.
Sen har jag givetvis oxå varit ledsen för att omständigheterna gjorde att jag inte kunde förbli gravid.

Jag är glad och nöjd över mina beslut idag eftersom de gett mig mina två fina barn .....som inte funnits annars.
Lycka till igen

ps det finns "tester" man kan genomföra skriftligen för att mäta din depressions nivå,,, sök på nätet ... Är jag deprimerad?
Då kan du få en känsla av om det är "vanlig" sorg eller om det gått över till depression...

Hur har det gått för dig ??

Det är vanligt att det går bra första tiden efter aborten men blir jobbigare sedan. Men så småningom kommer det att bli bättre även om du väl aldrig kommer att glömma den här tiden helt.

Det är ju så att när man ska ha barn är det jobbigt med graviditeten och oron för att man inte ska bli en bra mamma, plus en massa andra saker. Men sedan när babyn kommer blir det en massa att tänka på, både positiva och negativa saker.

Efter en abort blir det precis som du säger, det blir tomt. Man har ju inte graviditeten och babyn att fokusera på och planera för. Då hinner man känna efter hur dåligt man mår. Ju mer du har runt om dig att syssla med och tänka på desto bättre. Hoppas det känns ljusare snart.

gick igenom abort för 2 veckor sedan i vecka 9+2.. fick inte riktigt ta mitt beslut själv. ville behålla det men min familj hackade på mig så mycket att jag inte orkade längre och kände mig så maktlös .. och nu efter det så får jag inte träffa min pojkvän som skulle blivit pappa pga hans tidigare liv, och bakgrund.. så jag håller på att rasa samman men jag kämpar på för fullt! behöver du prata så finns jag , kan kännas skönt att prata om det med dom som känner likadant! så behövs det så finns jag! =) vi få pusha varann helt enkelt! många styrkekramar!

Har gjort en abort för 1,5år sedan. Det går inte en dag utan att jag tänker på det. Som de flesta här säger så måste man försöka leva med det som är gjort. och det kommer att vara en riktigt tung period ibörjan alla känslor måste få komma fram och levas ut. Jag har stor gråtit och skrikit i min sambos armar, skit jobbigt. Det finns dagar då jag vill dra täcket överhuvudet och stanna där under på obestämd tid, och jag känner inte igen mig själv. Men men...

gjorde en abort för 1 och 3 månader sen och jag tänkter fortfarande på det. mådde ganska dåligt efteråt klarade inte av att äns se på andra barn för jag fick så dåligt samvete. men jag hade också min skäl till att jag inte kunde behålla det. fick delvis inget stöd alls. men det var min absoluta sista abort för det var det hemskaste jag någonsin gjort.

Gjorde en kirurgisk abort för två dagar sen. Mina tankar innan var

- jag är 20 år, jag vill leva lite till innan

-"pappan" är beroende av droger

-ingen utbildning inget jobb.

-ingen egen bostad.

Jag kände så innan. Nu känner jag att kärlek hade räckt. Jag hade fixat det. De vet jag. Lägger så stor skuld på mig själv just nu. Känner mig äcklig hemsk å allt däremellan. Har mycket folk å prata med men känner att ingen lyssnar.. Kommer de någonsin bli bättre? :(