Hej! Skrev följande inlägg under "måste använda äggdonation" i föörgår Skriver det här också..
Hej!
Det är första gången jag skriver här, fast jag har varit här inne och läst en längre tid... Jag har Turners syndrom och saknar således egna ägg. Jag har vetat sedan jag var ca 12 år att jag inte kan få barn på egen hand. När jag fick det beskedet fanns ju knappt äggdonation. Adoption var enda alternativet. Jag känner nu att detta besked har påverkat min självbild mer än jag anat. Riktigt hur kanske jag inte har kommit underfund med än...Barn var ju väldigt avlägset och det gick ju inte att ta till sig budskapet, men någonstans kände jag nog en oro för hur min framtid skulle te sig och en tomhet inför faktumet att jag inte skulle kunna välja själv om jag ville ha barn eller ej. Jag försökte koncentrera mig på utbildning och studerade länge på universitetet (fick också en magisterexamen)
Jag har haft turen, ja det känns faktiskt som ett mirakel i sig, att ha träffat en underbar man som jag också är gift med. När vi varit tillsammans i ca 3 mån berättade jag att jag inte kan få barn. Då var det ju inte så laddat, för vi hade inte varit ihop så länge och hade hur som helst inte velat ha barn just då.
För snart två år sedan bestämde vi oss för att ställa oss i kön för äggdonation. Vi visste att väntetiden var några år, men då kändes det okej... Nu längtar vi emellertid väldigt mycket efter ett barn. Det fattas oss och det gör så fruktansvärt ont! Ja, ni som läser detta förstår säkert.. Min släkt vet ju läget och mannens föräldrar och syskon, men vi har ej berättat öppet för kompisar.
Dessutom är jag arbetslös. Har haft en projektanställning sedan jag blev klar med utbildningen, men sedan dess har det varit svårt att hitta något nytt...
Ibland får jag dåligt samvete för att jag mår så dåligt av barnlösheten, som om jag borde varit förberedd eftersom jag vetat det så länge. Men hur ska man kunna förbereda sig? Arbetslösheten är ju också påfrestande... Och ibland kanske jag har svårt att särskilja vad känslorna beror på...Men jag är en mamma utan barn, så känns det...
Mina svärföräldrar kan uttrycka saker som att "ni visste ju om det" "ni måste våga tänka tanken att det kanske aldrig blir något barn" De vill säkert väl och försöker stötta oss. Men de förstår inte hur ont det gör! Måste jag komma över mitt handikapp? Lär mig leva med det, ja, men komma över det? Tycker jag bara synd om mig själv?
Vi har haft ett par jobbiga veckor, där graviditet efter graviditet annonserats... Nu börjar t o m min annars så optimistiske make tycka det är jobbigt...
Förra veckan blev jag riktigt rädd för mig själv. Polisen hade den dagen speciell kontroll av cyklister i stan och jag blev stoppad och de ville bötfälla mig för att ha cyklat mot enkelriktat. Jag bröt ihop totalt. Varför jag? Bara sprang därifrån (pinsamt) Lugnade ner mig och gick tillbaka för att hämta cykeln och ta mitt "straff". Polisen bad mig skärpa mig i fortsättningen. Jag sa "Du vet väl inte vad jag har för problem" Jag slapp i a f böter, men var mycket uppskakad efter händelsen... Har dock inte kunnat/velat/vågat berätta ens för min man...
Det enda vi vet om väntetiden för behandlingen i nuläget är att "ni får räkna med år" Om det är ett år eller fyra vet vi inte. Visst, det är ju brist på donatorer. Vi har därför beslutat oss för att genomgå behandling i Finland, där väntetiden är ca 6 mån. Som tur är har ju min man jobb, så att vi har ekonomiska möjligheter till detta.
Hoppas någon fann det intressant att läsa min histora. Det blev kanske lite rörigt, men ändå...
Kram
