Anonym (hjälp) skrev 2009-03-04 09:19:30 följande:
Tack för att ni delar med Er av era erfarenheter,
Jag är inte rädd men jag har nog inte velat se, MEN nu har jag vaknat det är därför jag startat denna tråd, bla...
Jag har ställt kravet på min man att om han inte skärper sig och gör något åt detta så måste jag välja bort honom även om jag inte vill det.
Mår så dåligt över att inse att det är mitt agerande (eller snarare icke agerande)som fått min dotter att må skit.
Mannen träffar en familjeterapueft för detta nu, jag ska gå med på några parsamtal, det är inplanerat.
Att göra något med dottern på egen hand har jag tänkt länge, häromdagen när hon hade studiedag tog jag semester och vi shoppade fikade och hade mysigt, mer sånt måste jag se till och kankse planera in en helg framöver.
Att hon börjar få problem i skolan mm känner jag stor oro över, har också visat sig att hon inte äter i skolan - har kontakt med skolan och hennes mentor - och hoppas att det inte är för sent.....
till anonym "bonusdottern" dina ord svider men det är så sant
"Här har vi en pappa som tycker att allt som är negativt i er familj beror på DIN dotter, "hade inte bara hon funnits så..."
Här måste du få honom att inse hur han behandlar henne!
Det kan gå käpprätt åt h****e för henne annars. Jag förstår frustrationen över att hon börjar "hata" dig då du är hennes mor och inte vågar stå upp mer för henne, trotts att du ser vad som pågår."
Till anonym "samma" jag kankse inte är rätt person att råda - men jag är rätt överygad om att våra stora tjejer känner sig utkonkurrerade och behöver känna att de är lika älskade nu som innan, och jag tror också att du måste ställa kravet på din sambo, jag känner att jag gjort rätt och DET tog skruv hos min man....jag sa du får f..n sluta NU annars måste jag välja och jag väljer inte bort min barn. frågade också honom hur han vill att hans bonusdotter ska tänka tillbaka på sin uppväxt med honom....
Känns som jag går sönder snart
Du är en bra mamma, TS!
Det kan ta ett tag att våga se saker och svårt när man älskar någon, men du har valt att se och ta tag i det! Det finns de som aldrig "vaknar upp"... Du har i alla fall gjort det. (Min pappa har inte gjort det helt än, hans fru har fortsatt att visa förakt för oss fastän vi är vuxna och utflyttade sedan ca ...) Om du pratar med din dotter om hur du känner att du har gjort fel (eller motvilligt tillåtit honom att göra fel, så att säga) så hjälper du henne säkert en bit på vägen till att må bättre... Bra att din man går och pratar med någon! Det är inte lätt för honom heller och han kan säkert få bra vägledning.
Tror också som andra har sagt här att det bästa är att det huvudsakligen är du som tar tillsägelserna och konflikterna. Din man måste väl få säga något om dottern t ex skulle vara uppkäftig direkt mot honom, som ju tonåringar kan vara. Men inte på det sätt han har gjort nu. Och det är inte han som huvudsakligen ska uppfostra henne. Så tänker jag, men han kommer säkert att få bra råd från experthåll vid samtalen.
Precis som någon sa här, det är svårare för någon med bonusbarn än egna barn och det är ju samma från andra hållet: svårare för barnet /tonåringen att ta det från bonusföräldern. Alla barn och särskilt tonåringar är ju besvärliga ibland och eftersom man ofta inte älskar bonusbarnet på samma sätt som ett eget så är det lätt att man stör sig på fel sätt och uppfostrar "av fel anledning". Och samtidigt känner sig barnet/tonåringen inte lika trygg och hemma med bonusföräldern, och den där självklarheten finns inte där.
Bra att han gick med på att försöka förändra! Om det inte skulle funka så väljer man ju sitt barn. Om en man inte är villig att förändra något för relationen och för relationen till barnet så är han inte värd att kämpa för, då älskar han inte tillräckligt.
