Ensamhet i tvåsamhet

Ja du, undrar detsamma. Har också mkt funderingar kring detta och framförallt hur man ska nå fram och få den andre att förstå när man verkar tänka så olika. För att båda förstår varandra och att båda har en vilja att förändra saker krävs ju...

Känner många gånger att min sambo o jag inte verkar ha samma prioriteringar om vad som är viktigt. Hoppas så klart att vi kan ändra på det man han låser sig och har svårt att görtså det jag säger och går mest in i försvarsställning..

Ska han vara pappaledig? Det tror jag är jätteviktigt, speciellt när det blir såhär. Att vara stark handlar om att stå på sig och sin rätt, inte om att orka serva någon annan. Om ert förhållande fortsätter såhär blir det dessutom en dålig förebild för din dotter.

Om inte pappaledigt så skulle jag råda dig att försöka få en paus på något sätt för att kunna tänka klart på saker och ting, kan du resa bort och att han tar hand om dottern? Bara att få komma ut några timmar ibland kan också vara bra om det inte funkar att resa bort. Det handlar inte bara om att du ska få egentid, det handlar också om att hon har rätt att få umgås med sin pappa och att de ska skapa sig en egen relation. Som bieffekt inser han förhoppningsvis hur det är att vara hemma med barn och att du inte bara är mamma och sambo.

Vad trist det är att höra att så många får det på det här sättet i relationen när det kommer barn med i bilden. Samma här. Det har inte gått så långt att nån av oss funderar på separation, men att känna sig ensam i tvåsamheten är jätteledsamt. Jag vet inte hur han känner det, men så känner jag i alla fall. Sedan vi fick barn har han lyckats bygga upp en ny barnfri kompiskrets som han träffar på krogen regelbundet medan jag bara lyckats förlora vänner för att familjen tagit över. Och jag blir så svartsjuk på "hans" liv att jag blir grön ibland. Och det här kan vi inte prata om, det blir alltid en jättekonflikt.

Jag vet tyvärr också hur det känns när ens partner verkar slutat bry sig om relationen. Han sitter vid sin data och spelar och när han inte spelar så surfar han. Det är ungefär 4-8 timmar per dag och han säger att han gör det för att det är kul. Ett exempel på resultatet av detta är då att vi delar på att ta vår 10 månaders dotter på morgonen och när det är hans tur så sitter han ändå till 3 på natten och är så trött att han inte orkar varken prata eller leka med henne när hon vaknat. Jag känner mig som en ensamstående och liksom mammatillenbebis nämner ovan så handlar mina dagdrömmar också om jag och min dotter lever själva. Jag har till och med slutat säga god natt och han reagerar inte. Sorgligt, synd att jag inte har ekonomin för att flytta ifrån honom...

Ja vad ska man säga utan här är en till. Jag kan bara kopiera in allt ni redan skrivit och beskrivit. Allt från ta hand om bebis till data. Förutom det så är min sambo arbetslös men sitter timmtals vid dator och gör allt annat än söka jobb. Vi flyttade ihop efter känt varandra under ett år och pendlat varanan helg jag och min son och varanan han till oss då vi inte bodde i samma stad. Han lämnade jobbet där och hoppades lätt hitta jobb här och det var i januari i år han är fortfarande arbetslös. A kassan har krånglat då han själv lyckats få sig utfösäkrad två gånger genom inte betala räkning i tid osv. Städa upp efter det och få han in i systemet fick jag göra så klart. Han har alltid rätt och får alltid utbrott om vk disskuterar något. Han försöker alltid få mig förstå saker och förstå hur han känner sig medans han fattar aldrig vad jag pratar om inte minst för att jag blir oftast avbruten och verkar prata främmande språk. Ibland undrar man om mänen verkligen har förmåga förstå.... Aja inte för att vara elak. Men en sak har jag fått nog av . Nästan varje gång vi har tjafsat och hur det än började så blir det ju han som till slut är det synd om och är sårad och än värre ska han "packa sina saker och gå,sticka bara" . Det fattar inte jag .... Men hur gör folk tänkte jag sticker alla och vart sticker man ? Ska jag också sticka och vart? Det löser inte saker vad jag erfarit. Jag är den som alltif stoppar upp "han tycker så klart att jag är den som alltid börjar". Jag brukar alltid lugna ner honom och komma till honom och krama och lalal. Men för fasiken åååå vad jag lessnat på det jag känner verkligen jag går emot mig själv varje gång jag gör det,hatar mig själv. Vad hade han gjort om det inte gick sticka. Han känner sig trängd och måste härifrån ,jaha. Är det så lätt lämna allt och bara vända och gå,tydligen är det det. Ja jag vet inte kanske ska man inte flytta ihop så "tidigt" och skaffa bebis också? Men jag tycker ska man Bara ge upp så lätt man kämpat för . Nej,det tycker jag inte .... Vad tycker ni????

Låter som att en del av er måste börja ställa lite krav, då jag antar att beslutet att skaffa barn var ett gemensamt beslut?
Det betyder ju också att pallan till hälften skall vara delaktig i barnets uppfostran även när de är spädbarn.
Nu kanske inte det rent tidsmässigt går att vara med till hälften då mamman oftast är den som är mammaledig och mannen jobbar.
Men den tid som han är i hemmet borde han vara med barnet mer, då han missar så mycket av barnet under arbetstiden.

Hemma hos oss brukar jag försöka vara den som tar hand om hushållssysslor som matlagning, grädklippning etc då maken kommit hem från jobbet för att han skall få tid tillsammans med vår son.
På helgmornarna är det han som går upp tidigt och låter mit sova en stund extra då jag tar alla nattpass.
Jag märker stor skillnad på hur pappgi vår son är under helgen när han får mer tid med pappa och är mycket glad över detta.

Men vi har väl också problem som ni. Kanske inte just med att den ena bara smiter undan och gör alla sina saker utan mer mitt bristande tålamod p.g.a konstant trötthet vilket alltid går ut över maken hellre än sonen.
Viktigt att båda parter får lite egentid oavsett om det handlar om att bara gå ut på en promenad eller ett krogbesök. Men det är viktigt att alla pappor inser vad de är de prioriterar bort till förmån för polarna och krogen bara för att de inte tycker de har så mycket att tillföra under spädbarnstiden - de förlorar viktig tid för anknytning till sitt barn som sedan lägger grunden för relationen till barnet framåt genom åren.

Försök tvinga dem att förstå och läsa på!            

Låter som din man inte tar sitt ansvar som pappa. Fortsätter som innan ni skaffade barn. Gör det han vill. Det blir ju väldigt tydligt för dig nu när ni har barn och han inte inser att det är han som är pappan. Trist att läsa. Så han jämför med era närmaste vänner och kanske hans arbetskollegor...hm...ja då måste det ju vara så*NOT*. 

Självklart är det bra om man kan ge varandra lite "egentid" ibalnd, men när det är så som det verkar vara för dig blir det inte så bra.

Om din man inte lyssnar på dig eller vill prata om det så är nog familjerådgivning en bra grej. Om han inte vill det blir det dock svårt. Du måste försöka få honom att förstå dig och dina behov. Vad tror du han tycker om ev separation!?...det är ju fullt möjligt antar jag, från din sida, om det fortsätter!?