Nu har jag listat ut att detta måste bli den nionde tråden för oss ensamma föräldrar i perioder. Här samlas vi föräldrar som lever i en relation men av olika anledningar periodvis är ensamma föräldrar på hemmaplan. Hoppas nu ni "gamla" hittar hit och att vi blir fler dessutom. Läs gärna tidigare men stängda trådar så kan vi fortsätta diskutera här.
Förväntar mig heller ingenting precis som du skriver Jessis. Ser till att jag klarar vardagen ändå. Jag märker tydligt på mannen när han behöver ut och resa. Älskar ju hans sidor och vet att han mår bra av de kickar han får av utmaningen det ger honom. Skulle aldrig stå ut med att begränsa honom och se hans mående utifrån det. Han söker kickar och jag tycker om detta sätt som han kickar på. Ger ju en glad man och extra pengar... för att vara positiv :)
Inga erfarenheter av barnflicka. Sorry Erkens mamma. Kan tänka mig att det viktigaste är att prioritera vad du själv får energi av att göra, natta barnen, fixa frukost, skjutsa... Det som suger tar den betalda hjälpen :)
Hej allihopa!
Jag hakar med på tråden här! Ha letat efter en sån här tråd där vi mammor är hemma mycket själva med våra barn. Jag har en liten tjej på snart 8 månader. Min sambo och Lillys pappa arbetar som sjöingenjör och är borta 2 veckor i stöten (hemma 2-3 veckor) året runt. Han fick jobb 3 veckor efter att lillan föddes sen har det rullat på. Det som hör till här är att jag har haft problem med psykisk ohälsa. Så nu när jag är själv mkt så kan den där tanken på att ångesten ska komma tillbaka väldigt stor! Särskillt när lillan sover dåligt. Hon har varit väldigt sjuk den senaste tiden med öroninflammation, ögoninflammation, astma, hals blåsor m.m. Det gick så långt att vi blev inlaggda...å givetvis när han var ute på sjön! Kan vara skönt att få prata av sig när man är själv...särskillt med folk som vet vad det handlar om!!
Vart bor ni?
Hej Dahlén!
Jag var också tvungen att ligga på sjukhus med min då fyramånaders, just när mannen var borta... (tappade honom på huvudet... inga skador dock, tack och lov) Det var jättejobbigt!
Man måste se till att man träffar folk när man är själv, tycker jag. Även om det känns som att det "räcker" att bara stå ut och klara det vardagliga. Om jag inte planerar in att ses med någon och prata lite minst en gång i veckan blir jag knäpp. Att bara umgås med bebisen funkar inte.
Vi bor i Tyskland.
Här är en till som är gift med en sjöingenjör. Han är just nu borta 2 veckor och sen hemma tio dagar, men i "vanliga" fall brukar han jobba en vecka och vara hemma två veckor. Vi har en son på 3 år och en liten på väg som är beräknad till i januari. Just nu funkar allt fint när jag bara har sonen att ta hand om, men är lite orolig för hur det ska bli när det blir en liten bebis att ta hand om också.. Är lite nervös att liten i magen får för sig att komma när mannen är borta också, skulle vara typiskt...
Dahlen: Vad jobbigt det låter med din psykiska ohälsa och dotterns sjukdommar : ( Jag tycker också att det känns som om allt jobbigt händer när maken är ute på sjön.
Klart man blir särskilt sårbar över att vara beroende av "bara" sig själv. Mitt drygaste för tillfället är ett kallt hus där värmesystemet inte funkar till 100 % och en fruktansvärd liten husmus som jag ser till att min äldsta son jagar :S Men just perioden med småbarn är otroligt påfrestande men det går över och man överlever! Är tidigt gravid och förlitar mig på att mina pojkar som är 7 och 8 år klarar av att hjälpa till.
Hej! Jag är uppväxt med att min pappa varit borta ungefär halva året, varje år. Och jag kan ge er en tröst om ni behöver att jag är så lycklig över att när pappa var hemma, ar han hemma jämt! Han ställde upp, och gör än, till tusen, nej miljoner på oss barn när han är hemma. Och jag har skrud känt att han älskar mig.
Kommer snart bli tvungen att elda trots eldningsförbud, hm.
Just nu har vi en slitig period här hemma. Så mycket saker som behöver göras.. Håller på att bygga ett rum till i huset för att få plats för au pairen som kommer i februari. Grejer och byggdamm överallt och på söndag ska vi ha kalas för två av barnen. Kommer typ 30 pers hit på söndag och jag som knappt kan hitta vardagsrummsgolvet?! Givetvis är ju maken borta största delen av denna veckan. Puh!
Jaja bara att börja skruva inredning till garderoberna så att vi kan börja röja på fredag och lördag. Barnen sover nu iallafall...
jag flyttar in i denna tråden jag med.
Maken min jobbade v/v på sjön i somras, när liten föddes jobbade han lite mer, det var julrush och han jobbade i taxfreen...
Eftersom han inte blev erbjuden tjänst började han plugga i höstas, vilket i sin tur leder till att ca den 20:e december far han ut på 60-67 dagars långfartspraktik. I sträck. Sen behöver han ca 120 dagar till innan skolan börjar nästa höst...
Till saken hör att för att vår ekonomi skulle klara hans pluggande tvingades jag återgå till heltidsjobb 
vill bara förtydliga, jag bor ej i sverige, här i finland upphör fp vid ca 9-10 månader, man kan få hemvårsstöd, men det och ett studiestöd kan man inte leva på. Min arbetsgivare är possitiv till att man jobbar deltid som förälder, dock kräver min tjänst 100%, vilket betyder att går jag ner i tid får jag inte bara 80% av min lön, jag får 80% av en lägre lön... Så det blir lååånga dagar, och lite sovande på nätterna med en kille på nyss fyllda 1 som fortfarande vaknar en par gånger per natt.
Har även jag lite psykisk ohälsa i bagaget, en adhd-utredning inleddes men är nu hängandes i luften (eller mellan stolar), har bestämt mig att ta tag i det efter nyår, då jag verkligen inte kan avvara den tiden besöken hos psyk tar från arbetet (och de två senaste mötena gav mig mindre än vad diskussioner med min mamma gör, ur att bli "frisk" hänseende alltså)
just ja, maken pluggar till sjöbefäl. När hans 60-67 dagars praktik (beroende på när efter 60 fulla dagar båten angör hemmahamn) blir han vaktman (alltså matros), för att till hösten börja plugga styrman och sedan skeppare.
Hej!
Vad roligt att hitta andra i liknanade situation som jag! :) Jag är gift med en sjöman. Han jobbar just nu ca 6 veckor och har ungefär samma tid hemma (väldigt oregelbundet dock eftersom det är en liten båt som inte har fast rutt). För mig funkar allt helt ok om vi här hemma bara får vara friska. Tycker också det är trist när det är lov och inga aktiviteter att gå på. Våra döttrar är 5 år och 3½. Jag är hemma på heltid och lilla tjejen är också "hemma". Personligen skulle jag föredra kortare törnar (kanske 3-4 veckor). Händer det något i början på en törn (tex att vi blir sjuka) tar det eeevigheter för mig att komma på fötter ordentligt igen.
Vi passade på att skaffa barn när han var i land och gick på sjöbefälshögskolan (3-årig, ingen praktik). Det var lyxigt, då var han bara ute på loven.
Vi har inte mycket barnpassning. Min mans föräldrar brukar ha barnen någon kväll eller halvdag när han är ute. Hur gör ni andra? Jag kan ibland känna att det vore bra att få mer tid för sig själv. Men, det är så svårt att få till. Kvällarna är min stund på dagen. Tänker hela dan på vad jag ska göra... men så brukar jag ändå somna skittidigt ;)
Mina pojkar är "stora", 7 och 8 (snart 9), Jag har egen tid de dagar jag är ledig och dom är i skolan. Sen klarar dom att vara själva hemma om jag ex åker in och handlar eller tränar. Blir skillnad när bebis kommer. Då börjar småbarnsåren igen. Då var det givetvis ett annat, mycket svårare. Har mina föräldrar en halvtimme från oss. Så visst får jag hjälp därifrån. Men det är det där med att jag tycker att vardagen ska funka med bara jag. Drygt att vara beroende eller vänta för att få vardagen att gå ihop.
Välkommen alla nya som hittat hit! Har ni lust att läsa så finns det tidigare trådar där vi stött och blött olika situationer och känslor.
Nej nu ger jag upp. Nästan allt i garderoberna är på plats vilket ju är väldigt bra...men det blev sent. Tar mig en kvällsmacka innan det är dags för sängen..
Jag har en make som veckopendlar men ibland delar upp veckan lite så att det blir två dagar borta en hemma och två borta och sedan helg. Det är lyxiga perioder för oss.
Nästa år blir det dock utlandstjänstgöring för honom igen och då blir det tufft på riktigt. Jag jobbar heltid + lite till, vi har tre barn som är 7, 4 och 2 när han åker. Trots att jag har både mina föräldrar och svärföräldrar nära och de är toppen på att ställa upp så kan man ju inte förlita sig på dem i alla lägen heller. Maken kommer att vara borta 6-7 veckor i stöten och hemma en vecka-tio dagar mellan. Tre sådana vändor kommer det att bli -förmodligen.
Just nu känner jag att jag skulle behöva ha dubbelt så många timmar på ett dygn.
Snittar ca 6 timmar sömn per natt -hur är det för er andra? Det är verkligen på gränsen för vad jag orkar ska jag säga.
Ang sömn så kräver jag MINST 8 timmar för att fungera. Börjar varva ner för natten senast 20 för att orka hålla humör. Märker direkt de kvällar när pojkarnas aktiviteter gör att middagen blir senare än vanligt och dom inte kommer i säng. En ideal dag börjar läggningsrutinen för pojkarna 19 - 19:30.
När jag är ensam somnar barnen runt 20. Jag BÖR gå och lägga mig senast 22. Men, så är det ju enda "lediga" stunden på dygnet så lite för ofta sitter jag uppe för länge. Dumt, för det gör morgondagen mycket kämpigare.