Hjälp!! Vad ska jag göra med pappan??

Gå ut och ta en promenad på kvällen själv 1timmme UTAN karl å barn så dom två får vara ensammen hemma, gärn så det hamnar vid hennes läggning . Han ska kunna fixa det helt enkelt.
Hur fan skulle han göra ex om du dog? han måste lära sig ta ansvar.

Jag tror han är osäker i sin papparoll och inte kommit in i den än.

Låt han träna nu på Måndag säg då bara att då byter vi dag så sover jag på Tisdagmorron istället

Har försökt få byta dag. Han är ledig sön och mån. Och då får inte jag ta månd för han
säger att han behöver sova.
Men de där med promenad ska jag pröva. Har lite dålit samvete att lämna henne bara.

då får jag inte ta söndagen så kjlart att jag menade för då behöver han sova han kan sova till kl 15

Till 15 ?????

Men ge han en spark därbak.

Gå ut lämna honom med dottern han MÅSTE upp då.

Gå ut hur mycket det än ta emot. Men han måste lära sig ta sitt ansvar som pappa.
Tror det handlar om bekvämlighet och osäkerhet i hans fall.

Får du inte ta Söndan så ska han inet träna på Månndag, var BENHÅRD och rubba dig icket i det beslutet.

Jag ska försöka. Har bara inte så mycke energi kvar till att tjaffsa bara.
Jag fynderar på atrt åka till mina föräldrar och be min syster ta henne någon morgon.
Eller åka dit en helg och vila upp mig.

Men varför ska din syster ta hand om eran dotter? det är ju pappans uppgift inte henns.

Jag tycker att det låter som din sambo inte har förstått att ni faktiskt har fått barn o att ett barn innebär STORA förändringar i hela familjens liv. Det krävs att båda föräldrarna hjälps åt för att få tillvaron att fungera!

Du måste prata med honom om hur du känner o upplever att situationen är, du kan inte anta att han vet vad du känner o tycker. Ge honom 100% eget ansvar för er dotter o låt honom fixa det (gå ut en runda, gå hem till en kompis o fika....), så att han får känna på ansvaret. Hoppas att det löser sig för er o lycka till med bebisen!

om ni ej provat detta:
om du ammar/(eller mjölkersättning) så börja pumpa ut mjölken o ge flaskan till honom så han o er dotter kan skapa lite kontakt o lära känna varandra. gärna hud mot hud precis som vi mammor gör.
han måste börja känna sig delaktig i er familj

det tror jag på !

hoppas de blir bra igen.

Killar brukar ha svårt att knyta band till sina barn innan dom börjar röra på sig så att säga, innan dom får respons. Dom vet itne riktigt hur dom ska föra sig med ett litet barn som är ömtåligt.

Ett tips är ju att itne vara i närheten för då känner han inte att du "som redan kan allt" kan bedöma honom.
Han kanske känner sig lite osäker och då är det väldigt svårt att öva sig på det när någon som är bättre tittar på.

Gå och ta ett bad, promenera till affären, åk och simma. Då har han inget val än att ta hand om barnet och du får fritid och han får i lugn och ro vänja sig med att "ta i sitt barn" på sitt sätt.

Jag har flaska och ersättning hemma.
Jag har åkt iväg några timmar så han ska få ta hand om henne själv.
Men jag tror inte att han knyter sig ann til henne. Utan sätter henne i baby gungan eller baby gymmet.
Jag har pratat med honnom och berätat hur jag upplever saker och ting och vad jag känner. Och då säger han ingen ting eller om jag ställer frågor varför de är så så svarar han -jag vert inte'
Eller jag är sliten o trött

jamen då kanske de är dags o ställa ett ultimatum...

nått i denna stilenkanske:

antingen skärper du dej o visar att du tillhör familjen, lite angachemang tack !
eller så kan ju ja o vår dotter lika gärna klara oss själva !

han kanske känner den klassiska FAST känslan. eller oxå är han deprimerad.

hoppas på det bästa och att de löser sig snart.

Jag och min sambo hade det också så där i början. Jag var jättearg och besviken på honom för att han inte hjälpte till och tog ansvar för sonen, men jag berättade aldrig hur jag kände för jag trodde att det var helt uppenbart. Efter några månader orkade jag inte längre och talade om för honom att det nog var bäst om han flyttade ut, vilket ledde till att vi började prata. Då visade det sig att han hela tiden känt att han inte FICK hjälpa till. Han hade trott att jag gick omkring och var arg på honom för att han var i vägen, och försökte därför undvika att ta hand om sonen, och de gånger jag gav honom barnet för att jag behövde sova så visste han inte hur han skulle hålla/mata/rapa honom vilket gjorde att sonen skrek, och då kom jag direkt och tog honom (jag trodde att han med flit gjorde så sonen grät för att slippa ta hand om honom) och detta gjorde ju förstås så att min sambo kände sig ännu mer oduglig och otillräcklig. Det blev ett stoooort missförstånd mellan oss helt enkelt, som vi genom att prata MYCKET och OFTA om hur vi kände, och genom att lyssna på varandra, lyckades reda ut. Nu har det gått 2,5 år sedan sonen föddes, och idag har vi det hur bra som helst

För de allra flesta människor (och kanske speciellt för oss som är unga) är det väldigt, väldigt svårt att komma på ett vettigt svar när någon (som har haft massor med tid att förbreda vad hon ska säga) plötsligt berättar om alla fel man gör och vill veta hur de ska lösas. Sätter man en person i den situationen så blir svaren ofta precis så dåliga som din sambos var. Mitt förslag är att du skriver ett brev till honom, där du försöker förklara hur du känner utan att anklaga honom, och sedan ber honom svara och tala om hur HAN känner. Kanske kan det hjälpa er att förstå varandra, och att komma fram till en lösning. Om det inte hjälper så vet jag att föräldrar kan få gratis familjeterapi, tror att BVC kan fixa det om man pratar med dem.

Att bara lämna barnet hos pappan och sticka iväg som de flesta i tråden föreslagit ser jag som en dålig lösning. Din sambo kommer ju inte att förstå varför du gör så, vilket leder till att ni får ännu större problem i ert förhållande. Och dessutom så tycker jag inte att man ska lämna sitt barn om man inte är 100% säker på att barnet kommer ha det bra medan man är borta.

guud så bra skrivit pretty banana! allt i ditt inlägg lät helt vättigt o redigt!
hoppas på det bästa för LiWestman och att hon tar emot alla bra tips som passar henne och som känns rätt för hennes familj.

Hej

Det kan var svårt för pappor att knyta an till sina barn. Jag vet bara själv hur rädd jag var att hålla i min dotter i början :S jag trodde att hon skulle gå sönder i tusen bitar om jag typ andades på henne men med tiden så har jag insett hur underbart det är att ha min lilla Inez i min famn eller bara ligga och mysa med henne.

Jag vet av många mammor ( inte alla) som blir vakande hökar direkt då pappan tar barnet och detta tror jag kan sätta ännu mer press på honom att inte göra fel. Direkt får pappan höra: så där kan du inte håll, du gör henne bara ledsen. Alla föräldrar tröstar sina barn på olika sätt. Som förälder utvecklas du alltid i ditt föräldraskap, man lär sig nya saker som kanske tröstar bättre, gör barnet mer glatt etc.

Själv så har vi ordnat att när jag är ledig så är det jag som går upp och gör mat på natten så att min sambo får sova och att jag tar någon morgon. Utmärkt förslag att du tar en promenad eller går ut med några av dina kompisar t.ex. på stan och lämnar pappa och sonnen hemma tillsammans.

Bara för t.ex. att man är föräldraledig så innebär det inte att man har sitt arbete 24-7 + gör alla hem uppgifter, då föräldrarna är hemma så är det bådas ansvar att lösa av varandra. Föräldraskap är inte ett solo jobb, utan en gemensamt. Ni kanske skulle sätta er ner och diskutera om det här eller använda er av föräldraterapin på bvc.

Har ni delat upp sysslorna hemma? Ofta har man olika syn hur smutsigt det ska vara innan man städar, visa kanske städar varj dag, medan någon annan ska se att de är mögel på tallrikarna i diskhon för att motivera sig att städa. Jag ansvar för tvättningen och diskningen. Medan hon sköter matlagnngen och övriga sysslor hjälps vi åt att göra.

/Inez Pappa

prata med honom att han måste fan ändra på sig för att du börjar tröttna på att han inte tar sitt ansvar!!!
min son pappa va lite värre än din partner.. jag lämnade honom för han tog alldeles för mycke energi.
man ska inte behöva va föärälder både åt sin parnet o sitt barn

Inte läst allt vad dem andra sakt men kan säga att han kanske ej va så mogen som han trodde. Tror inte det hjälper att du tvingar honom att klara vissa saker låt han ta en dag i taget å få bli mogen. Har själv lite erfarenheter av killen som inte gjorde så bra ifrn sig i början men kan nu känna mig stoltare över honom. Och vår tös va bra planerad så i mitt huvude sa en röst ibörjan att vad detta skall väll han klara vi båda ville men inte alltid det går s fort för dem vi har hunnit bygga upp en relation till barnet redan d vi haft den inom oss eller så tänker jag.

OBS inga påhopp av läsare i denna tråden då jag inte kommer lägga nån tyngd på er. Är TS jag talat med