Attraherad av en annan (äldre kvinna)

fd kär - intressant det där om vi inbillar oss 'tecken' på något för att vi gärna vill eller om det faktiskt är så att den här sortens attraktion ändå är besvarad. För man kan ju undra varför den annars uppstår från ett håll... Men å andra sidan är det ju inte helt ovanligt med obesvarad kärlek oavsett kön. Somliga människor kanske helt enkelt är sådana som är svåra att inte dras till.

Frågor som vi säkert aldrig får några svar på. Funderade du någonsin på att berätta för henne? Skulle du kunna berätta idag? Eller känns det som ett avslutat kapitel?

Nja... I mitt fall känns det ganska komplicerat... Tror inte det är så klokt att berätta för henne.

Angående om det är besvarat eller ej så måste jag erkänna att jag faktiskt än i dag funderar lite på om det ändå fanns något från hennes sida då... Ibland kan jag tänka tanken även idag... Bara en känsla som jag knappt "vågar" ta till mig, därmed att jag skrev att den sannerligen inte var besvarad... Men precis som du skriver kan man undra varför man annars får "vibbar", inbillning, önsketänkande eller ej... När jag kände dessa "Víbbar" eller tyckte mig få vissa "signaler" så ökade min "besatthet" av kvinnan. Det var som du skrev längre upp en vansinnigt härliga känslor samtidigt som de var så "förbjudna". Jag ville samtidigt inte att något skulle "störa" mitt liv som faktiskt var jättebra!!

Även om jag känner att känslorna har "försvunnit" och jag tänker inte på denna kvinnan på samma sätt idag så kan jag trots allt ibland undra försiktigt vad som hade hänt om hon hade signalerat tydligare "vibbar".... Vad som hade hänt om jag tog upp det med min man osv.
Kvinnan är min chef  så jag träffar henne dagligen i stort sett och vi har en "nära kontakt" men som sagt, det är på ett annat plan idag...

Anonym (fd kär) skrev 2009-03-23 10:50:13 följande:

Åhh.....tänk dig för, det kan gå totalt åt andra hållet än vad det har gjort för fd kär....

Jag blev intresserad och lite små förälskad i en kvinna på mitt jobb för snart 1 år sedan. Är också i 30 års åldern med man och barn, hon är också gift och har barn ( ca 15 år äldre än mig).
I början var jag precis som du ville inte att känslorna skulle gå över då jag mådde otroligt bra av dem, var flera här på FL som rådde mig att försöka bryta tankemönster så det inte skulle gå för långt.

Idag är jag bara olycklig, är så nere i denna kvinna att jag skulle kunna göra det mesta för henne. Min man och jag har inget sexliv, han vet allt och väntar just nu på att mina känslor för henne ska gå över.......
Jag själv vill också att mina känslor ska gå över, jag vill leva med min man och mina barn, men hur ska det gå till när jag inte tänder på honom längre?
Jag har aldrig ens tänkt tanken påen tjej innan och nu när jag för första gången gör det så faller jag så jäkla hårt att jag inte vet hur jag ska ta mig upp.....
Kan ärligt säga att jag ångrar att jag någonsin träffade henne, jag ångrar att jag inte försökte ta död på mina känslor medan tid fanns.
Mest av allt ångrar jag att jag är så jäkla feg att jag inte vågat prata med henne de gånger tillfälle funnits, nu är det mest kallt och tyst mellan oss och vi undviker att titta på varandra allt för mycket.....

Tack för svar fd kär.

Visst är det nog så att känslorna kan blossa upp igen,men tankens makt är stor så jag förstår att du "håller" på dig.
Jag önskar att mina känslor ville gå över också, jag har ju aldrig känt så här för en kvinna innan och jag inser faktiskt att jag är riktigt kär i henne. Skulle lämna min man på studs tror jag.....

Nu är jag ju också av den uppfattaningen att dessa känslor kan inte bara komma av sig självt. Jag tror faktiskt inte att man är ensam om att känna när man aldrig har har tänkt tanken innan. Förstår du vad jag menar?
Jag är nästan 100 på att min kvinna känner för mig också, tyvärr inte på långa vägar så mycket som jag känner....

För egen del så tror jag att dels att jag skrev denna tråden samt att jag pratar med min bästa vän (som precis klivit ut ur garderoben och idag lever med en kvinna) om det hela. Att prata om det och erkänna har gett mig lite distans. Jag har medvetet valt att avbryta min fixering. Försöker höra av mig mer sällan och undviker de där dagliga mysiga/djupa/förtroliga/roliga samtalen vi haft en tid. Det ihop med att jag på allvar insett att mitt äktenskap och min relation till min man behöver mitt engagemang, tid, kraft. Ja allt, för att bli och vara så bra som det kan vara. Visst längtar jag och tänker fortfarande men att nära de känslorna är att göra minst tv personer väldigt olyckliga. Potentiellt nio stycken eller ännu fler. För i ärlighetens namn, om attraktionen inte är besvarad så skadas jag och min relation till min man. Eventuellt även min relation till henne och hennes man, om hon fick veta. Men även OM attraktionen är besvarad så innebär det olycka. För alla. Om jagt änker tanken fullt ut, att jag skulle få ett gensvar från henne, så innebär det att jag måste fatta ett beslut - ja och hon också. Det är liksom ett läge där ingen utgång är en vinst.

Så jag har faktiskt tagit tag i min relation till min man. Jag har kommit till insikt att oavsett könet på den jag blivit förälskad i så är det honom jag vill leva med och när man attraheras såhär av en annan människa så är det inget bra betyg på relationen. Känner redan att vi är på väg in i en ny och bra fas av vårt förhållande. Så jag ser denna 'krisen' som en väckarklocka - den som kanske räddat mitt äktenskap på lång sikt.

olycklig - lider med dig.

Ts, du låter som en mycket klok och mogen person. Samtidigt är det en levnadskonst att kunna njuta av och uppskatta känslorna, utan att dra det till sin spets. Hoppas inte att du senare tänker tillbaka på hur du kände och kommer till slutsatsen att du var för sträng mot digsjälv.

Hej och tack för intresset/omtanken.

Mjo, det går väl på ett sätt bra men på ett annat får jag väl erkänna att det är svårt att inte 'halka tillbaka' till tankar och känslor som är så intensiva. Men jag har kommit fram till vad jag vill och vad jag borde passa mig för.

Jag pausade vår kontakt ett tag och sedan togs den naturligt upp i förra veckan. Slutade med att vi för första gången hade ett långt telefonsamtal på hennes initiativ. Det började tidigare på kvällen då vi skulle ha setts i en större grupp som vi båda ingår i men hon fick förhinder så hon ringde mig för att meddela gruppen. Bara av att ha fått höra hennes röst och prata lite så kände jag hur svag jag är... blev såklart inte bättre när vi pratat sen på kvällen.

Det är så påfrestande, när hennes man är hemma (reser mycket i jobbet) så upplever jag henne som relativt kort och sval men sen är det lite som att vända på en hand när han är borta.

Ja så vad ska jag säga. Det går väl både bra och bra och inte så bra... Hur går det för er andra?

Har en jobbig vecka. Jag har återigen bestämt mig för att inte höra av mig eftersom vår kontakt i stort sett alltid är på mitt initiativ. Ja och resultatet är såklart att det är tyst som i graven. Jag blir inte klok på det. Jag börjar undra om vår relation mest av allt finns för att jag vill och för att hon vet att jag vill. Alltså, jag har ju varit hur ärlig som helst med hur mycket jag uppskattar henne och att hon betyder väldigt mycket. Kanske är det 'välgörenhet' från hennes sida...

Jag vet inte. Önskar att jag kunde känna några slags villkorslösa känslor men jag är för 'svartsjuk' och ja, det är väl så att jag känner något för henne som är svårt att känna utan att få något som helst gensvar. Ännu svårare när hon ibland kommer så oerhört nära. För att sedan kännas så oändligt långt bort.