jag-skillsmässobarn/bonusmamma
jag satt och läste här igår och det slog mig att allt man läser om är antingen från ena hörnet i ringen eller den totalt motsatta!!
så nu vill ja dela med mig av min historia och det skulle vara intressant om det fanns fler där ute som har liknande upplevelser...
jag är idag i 20 års åldern,mina föräldrar skillde sig när jag var ca 2 år, vet inte när men min pappa hittade en ny (min styvmamma) jag kommer inte ihåg något utav de första åren. de ska inte ha varit problem fritt men inga större sammandrabbningar... bodde hos mamma och hälsade på hos pappa regelbundet.
under de närmaste åren fick ja 2 syskon i min pappas familj och min mamma hittade en ny man att leva med. han hade med sig egna barn men dessa bodde mest hos sin mamma.
så till minnena...(alla kommer inte i ordning)
mitt syskon och jag va ute på lekplatsen, syskonet kasta sand i mitt ansikte, ville komma in och tvätta ansiktet för det gjorde ont... blev inte insläppt...nej vi skulle vara kvar ute!!!!!!!!!!
satt ute och grät, grannen kommer och frågar vad som hänt och jag berätta som det va. tog inte lång stund så kom styvmamman ut och ropade in oss. skulle inte gått in, kommer inte ihåg exakt om hon frågade vad jag hade sagt först eller om knuffen in i väggen kom först men en mjölk tand som inte va lös innan tappades...
vi va ute i skogen hela familjen och hon såg till så vi kom efter, varpå hon sa att hon ville att jag skulle börja kalla henne för mamma...
kläder va alltid det stora ämnet, jag e mkt blek i huden och hade jag fått min mamma att köpa något i "fel" färg så bröt helvetet löst.
fick jag begagnade kläder (från bekanta) så va det samma sak(jag köper idag själv vissa kläder på bla myrorna)
vi hade hund och hon va ju så allergisk!!! mina kläder skulle vara nytvättade och inte ha samma sockar mm.
efter x antal år köpte de egen hund...
jag fick veta att man skulle älska sina syskon mer än allt annat i hela världen...
det var bråk varenda fredag när jag kom pga minsta bagatell, allt från fel färg på sockarna till ja vad f.n vet jag...
varje telefonsamtal skulle avslutas med I love you...
fick aldrig vara nere eller ha ont i huvudet för då va jag dum
skulle ställa upp som barnvakt när hon skulle ha sovmorgon och sitta i badkaret i timmar...
DET VÄRSTA VAR ÄNDÅ ATT DET VA ETT KONSTANT SMUTSKASTANDE AV MIN MAMMA!!!
jag kan förstå och kunde redan då förstå att de inte va bästa polare och de e lugnt men att få det sagt rakt upp i ansiktet att min mamma va en djävla ...........
e något jag aldrig glömmer!
en gång försökte någon förklara med att hon tyckte om halva mig=pappas
och andra halvan=dåliga sidor symboliserade mamma
vi var hos en familje terapeft, min mamma ordnade detta pga att ja mådde så dåligt när jag kom till pappa att när hon kom och hämtade så bröt jag ihop i bilen och när ja skulle dit började jag må dåligt söndag kväll helgen innan. men pga att någon frågade ut mig ang vad jag skulle säga så skulle jag vunnit en oscar för bästa skådespel när jag var hos terapeften. hon såg inte igenom en rädd unge som spelade för att de iallafall inte skulle bli värre...
jag utvecklade en riktig talang i att kunna ljuga för att köpa mig 5 min lugn och ro hos dem...något jag inte kan idag pga jag hatar det så innerligt!
det hela slutade under ett sommarlov då de tjatade om att jag skulle flytta dit permanent, rymde därifrån och såg inte min pappa på ca 6 år!!!!!
då var jag över 18 hade ett eget liv och kunde bemöta henne på en högre nivå...
idag har jag och min pappa en jätte fin kontakt, vi har pratat ut om vad som hände osv men jag har besparat honom en hel del i vetskapen om att jag har gått vidare men han skulle gå under om jag berättade allt och vad det har fört med sig senare i livet...
han har idag lämnat henne och gift om sig med en underbar människa som jag älskar högt. henne ser jag inte som min nya styvmamma utan som min bästa vän som jag kan berätta allt för.
när jag var ca 18 hamnade jag i ett riktigt dåligt förhållande med en kille som försökte kontrollera mig och samtidigt leva ut fantasier, tog mig ur förhållandet men hade alldrig klarat det utan all den hjälp jag fick( älskar er för alltid ni vet vilka ni är)
idag lever jag med min sambo och hans son. sonen bor hos oss mest och hälsar på mamman ibland.
min största rädsla i detta var att jag skulle bli som hon och skulle någon bara antyda detta har de skadat min tilltro till dem ordentligt, för jag vet idag att så är det inte...
något jag tycker är ädelt men som även skrämmer skiten ur mig är när folk säger att de älskar sina bonusar som sina egna... jag kan inte se det!!! men kan ni det så stort grattis! men annars säger jag bara detta:
NI BEHÖVER ALDRIG ÄLSKA ERA BONUSAR, MEN NI MÅSTE RESPEKTERA DEM.
annars har ni faktiskt inte där att göra.
och till er som gör detta kan jag bara buga och bocka, jag respekterar er högt.
jag kan själv säga att jag tycker mkt om min bonus och har börjat älska PERSONEN, men kommer aldrig älska som min egen för det är inget jag tror på och har tydligt förklarat detta för sambon. bonusen har dock helt själv börjat kalla mig för mamma, något jag tycker är helt ok så länge det kommer själv och är i vetskap om hur läget egentligen är. men det är rätt naturligt förklarat med att alla andra har en mamma hemma som hjälper till med skolväska och skjutsar mm. klart att bonusen vill känna det som att vi har det på samma sätt "så gott det går"
bonusen är en underbar person men som alla andra barn vet hur man ska trycka på knapparna för att få som man vill. och det enda jag egenterligen stör mig på är att det finns så mkt tyck synd om runt omkring bara pga separation och händelser i det förflutna, ja det e synd om men om man matar in det i huvudet hela tiden genom att skämma bort så blir det kultur krockar ibland som heter duga pga detta som vi tycker är mkt mer skadligt för bonusen än att bli behandlad som ett helt vanligt barn...plus att vi skulle vilja få chansen att skämma bort ibland ist för att hela tiden vara "tråkiga"...
men min inkomst i familjen hade aldrig gått så bra om inte min sambo varit så underbar och förstående och hjälpt mig så mkt som han har, för visst finns det tillfällen då man bara har lust att kasta in handuken och sätta sig som en 2 åring och skrika men då tänker jag på att min sambo hade aldrig varit den han är idag om han inte hade haft barn. och det är ju för honom jag är här!!!
jag vill bara avsluta med att jag är inte bitter längre över mina upplevelser utan dem hade jag inte uppskattat vad jag har idag lika högt...
och TACK mamma för att du alltid fanns