Hej,
efter lång väntan så fick vi äntligen en dotter via äggdonation den 22/2. Hon är förstås världens finaste! Jag skulle vilja komma i kontakt med någon som också blivit förälder via äggdonation för att diskutera tankar kring hur man berättar osv.
/Joed
Har inte haft problem med mina amningar, annat än "nybörjarproblem" som inte skilde sig nämnvärt mellan mig och mina kompisar som inte gjort ÄD. Har ammat alla mina 3 barn tills de var 18 månader - 1 singeltjej och "tvillingkillar".
Hej Nikolina!
Jag har aldrig hört talas om det din BM sagt om amning. Jag har googlat på det och inte hittat någon info om detta. Jag är också i v 35 och går både hos BM och på specialistmödravård där de är vana vid ÄD-graviditeter. Ingen har nämnt detta. Det enda som nämnts är att det är högre risk för havandeskapsförgiftning.
Jag tycker du ska fråga din BM vart hon hittat info om detta. Är hon professionell så kan hon inte slänga ur sig sådana fakta utan referens tycker jag! Återkom gärna & info om du pratar med henne igen så man kan läsa om det. Håller med om att det är bra att vara förberedd OM det nu stämmer, annars blir man ju kanske orolig i onödan i stället.
Intressant att läsa er kloka tankar om genetik/biologi även att inläggen är gamla:)
Jag som har två barn med egna ägg varav en har precis kommit in i tonåren kan säga såhär att det inte är så hemskt kul att alltid se sina egna gener. 
Jag hoppas att mitt blivande ÄD barn blir flitigare och med jämnare humör.
Jag hoppas att mitt blivande ÄD barn blir flitigare och med jämnare humör.
Jag har haft lyckan att göda två barn genom äd
Oj såg nu på mitt inlägg att nästan allt va försvunnet , ni måste tro jag är knasig :). Jag skrev att visst kommer tankar om vad barnet fått av donatorn ? Om jag skulle haft andra känslor för barnet om det va biologiskt? Tror inte de. Men de svåraste va att man ska känna sig så tacksam om nåt är jobbigt , om man kände att nåt va tufft med ammning eller skrik så kände jag att det bara va att bita ihop för jag ska va tacksam och de e jag men jag kan låta nåt va jobbigt för vissa bitar e de oavsett om det är äd eller biologiskt. Älskar minna fina barn och är så glad att det finns hjälp så dem kom till :)
Tack!! känns sjönt at dela mina tankar, ni kanske tycker jag är helt knäpp som känner sådan rädsla, men trodde aldrig att vi skulle komma så här långt. Jag undrar så mycket och är rädd att inte kunnna älska som jag älskar min biologiska dotter. Har heller inte pratat med vänner så ingen vet, tog upp frågan med min mamma om hon kunde tänka sig att göra en äggdonation men fick ett absolut nej.
Ibland tänker vi inte på att omgivningen (föräldrar, vänner mfl) lätt säger nej för att de faktiskt inte hunnit tänka och känna. Jag glömmer att det tog mig ett halvår att processa (och ännu mer innan jag började med DI) och att de befinner sig där jag var innan jag började tänka. Jag vill liksom ha dem att hoppa över alltsammans och vara där jag är nu, och blir ledsen när de är tveksamma.
Min mamma var oerhört tveksam till att jag skulle få barn som ensamstående. 4 år senare var jag gravid genom embryodonation och när allt till slut kommit ända dit - då var hans ursprung helt enkelt inte ett problem alls längre. Men då hade familjen fått "följa med" snarare än bara få frågan. Förstår du hur jag menar? De utvecklas precis som vi... När jag fick sent missfall var det hela familjens sorg, inte bara min.
En sån bra tråd! Visst oroar man sig innan man vet hur det kommer att kännas. Jag gjorde det och gruvade mig rejält - "tänk om jag inte kommer att kunna bonda med barnet!" Men det har aldrig nånsin känts konstigt sedan det blev en realitet och jag blev gravid. Då hade all oro av den typen försvunnit. Och nu händer det att jag glömmer bort att han inte har mina gener.
Jo amningen, det ska väl inte vara några problem, undrar hur hon resonerade när hon sa så? Jag ammade lilleman mer än ett år och det har gått helt problemfritt.
Lycka till!
Sitter just nu och ammar en av mina tvillingkillar som vi fått genom äd. Känner igen många av de tankar och frågor som ni som funderar på äd har. För oss var det så att vi funderade säkert ett år innan vi bestämde oss, och under tiden pratade vi massor om hur vi båda tänkte runt äd. Vi lyckades på andra försöket och
jag har aldrig känt på något annat sätt än att mina killar är just mina -det är ju jag som burit dem och fött dem. Det finns ingen annan mamma än jag och jag är den biologiska mamman, även om de inte har mina gener. Den som donerat äggen är donator och inget annat. Mamma blir man när man föder ett barn, tar hand om barnet, föder och uppfostrar det. Utan mig hade ju inte det lilla livet sett ut och haft de egenskaper det har. Donatorn bidrog med EN cell, resten har utvecklats genom mig. Jag tänker ofta på donatorn (vi gjorde äd i Ryssland och har en anonym donator), hur oändligt tacksam jag är över att hon valde att donera ägg. Utan henne hade ju inte våra underbara killar funnits. Men jag känner inget behov att veta något mer om henne än det lilla vi redan vet.
Vi är relativt öppna med att vi gjort äd, inte så att vi berättar för alla, men många i vår omgivning vet, och det innebär ju också att vi så tidigt som möjligt måste berätta för barnen hur de kommit till. Boken som många refererar till tycker jag själv är ganska fånig, men den kan säker vara en hjälp om man tycker det är jobbigt att berätta.
De flesta vi berättat för är positivt nyfikna och ställer ofta bra frågor. Däremot har jag mött stor okunskap inom sjukvården. Tycker det är märkligt att någon som tex är förlossningsläkare inte vet att det är tillåtet att göra äd i Sverige eller att donatorn är donator, inte mamma.
Men dem får man läxa upp :)
Att det skulle vara svårare med amningen har jag aldrig hört men däremot att det är vanligare med havandeskapsförgiftning under en äd-graviditet.
Hittade denna tråden idag. Tyckte den var bra. Är nyfiken på hur ni alla tänker inför detta med ÄD. Har 2 genetiska barn sen innan och har lite funderingar kring om man kommer känna annorlunda för ÄD-barnet gentemot de "egna".
Nyfiken på att höra hur ni tänker.