Oroliga tonårspäron....*långt*
I natt råkade jag ut för en ganska komisk grej, där av mitt långa svammliga inlägg.
Men jag vill väcka en tanke, ge en åsikt.
Jag är absolut inte proffs på tonåringar, eller ens kunnig har bara 2.
Men jag minns min egen tonårstid, även min brors som bode hemma hos mig under sin.
Jag har alltid använt sunt förnuft eller ja många gånger iaf, och nog har mina rymt och oron tagit över. Jag har verkligen lärt av mina misstag: ska man skrämma sina barn så gör man det med något relevant osm faktiskt kan vara en av konsikvenserna.
Inatt så börja jag undra, hur desperat var man inte när den nu 19 årige sonen gick från säter till uppsala..... jo då totalt radiat och livrädd.
Kl 23 ringer sambons mobil, en arg röst vrålar och frågar vilka som befinner sig i våran bostad.
Eh jag, min sambo, 17 åringen och 5 åringen?
Du ljuger vrålar denna röst.
Någon har tydligen sagt att dennes dotter och kompis finns i vår bostad och att vi "gömmer" dom.
Vi erbjuder så klart föräldern att komma upp trots att vi redan lagt oss för att titta.
Hysteriskt skall vi dömmas för medhjälp till kidnapning.
Vad?
Det visar sig att 2 minderåriga tjejer dragit en lögn för päronen, satt sig på bussen och dragit till vår stad och nu skulle vara med min 19 åring som enligt rykten då skulle va hemma hos oss.
Nääääääää han vart övertalad av ngn brud att tälta på ön han är inte hemma.
Människan kräver att vi ska leta reda på 19 åringen och han har då kidnapat brudarna.
Försöker förklara att kidnapning är det inte tal om, inte ens undanhållan då tjejerna trots allt på eget bevåg kommit in till stan och sökt upp honom.
Jag försöker få tag på 19 åringen, får svar och förklarar läget för sonen.
Han säger till tjejerna att gå ut och ta kontakt med föräldrarna, detta nonchalerar dom så klart..... är ju valborg dom har dragit så straffet kan ju inte bli värre eftersom dom redan retat upp päronen så varför inte fortsätta natten ut?
Jag försäkrar mig om att det är nyktert (litar på min son i det läget.) och det är lungt och sansat i bakgrunden.
Jag försöker lista ut vart dom är men min son som redan fått sms om att han ska anmälas för kidnapning vägrar.
Jag ber att få prata med tjejerna, woj ingen idé att gapa röven av sig utan lungt sansat berätta att päronen är nojiga men si den gubben gick inte.
Min sambo sätter sig i bilen och är ute i närmare 2 timmar för att hjälpa till att leta, vad ska man göra?
Vi har inget ansvar i det hela men blir ju så klart engagerad.
Självklart utan resultat, vill ungar gömma sig så gör dom det väldigt bra och som sagt straffet kunde inte bli värre så lika bra att ha kul de sista timmarna i "frihet".
Jag kan inte låta bli att undra hur man tänker när man blir så hysterisk, jag menar jag har vart där själv: vrålandes till polisen att låsa in ungen och kasta bort nyckeln, jag har hotat med polishämtning, med lvu och gud vet vad.
Ungar vet att det värsta som är oavsett hur radiat vi är att dom får fryst månadspeng, "utegångsförbud" som vi inte kan tvinga dom till för då kan dom anmäla oss för frihetsberövande till soc osv.
Vi föräldrar är totalt maktlösa egentligen för allt vi säger kan användas emot oss om ungen går upp på soc.
Vi får inte ens gå in i en lgh och hämta vårat barn och vet vi vilken lgh det är så säger bara polisen: så länge det är lungt och inte fara för barnets liv så gör vi inte ngt.
(om "barnet" är över 15)
Detta vet tonåringen.
Men vad fn gör man? Man är ju livrädd för att något ska hända sitt barn, skit förbanad över att ungen inte respekterar reglerna och framför allt ljuger.
Och hur tänker man när man säger: Det är din tonårings fel att min gör skit...
Mitt barn gör minsan inte fel utan det är alla andras fel.
Varför varför alla tonåringar gör skit någon gång, det hör till utvecklingen.
Mina barn kommer aldrig........ jo tjena större chans att man blir kung än att "dina" barn aldrig kommer.
Hur kunde det gå så långt att vi tappade "makten" över våra tonåringar?
Dom är faktiskt inte myndiga förns dom är 18 men ändå är vi maktlösa vid 15.
Jag har sett 13 åringar som suttit på soc och förtalat sina föräldrar för att ursäkta sitt supande på helgen, bara för de blivit "sårade" av att inte få gå ut och supa.
Jag har alltid försökt ha en öppen dialog, haft koll på ungarnas lunar, bilddagbok osv.
Kollat av msn konversationer och frågat ut men jag anser inte en 19 åring ska behöva rapportera vart han går, vem han är med osv jag nöjer mig med att veta när han kommer hem för om ngt händer så kommer jag att få veta det.
men fortfarande...
frågeställningen i svammlet blir: Hur får vi tbx makten som förälder för ansvaret har vi och oron.
Jag litar på mina barn......men jag litar inte på omgivningen.