finns det nån mer därute?

Jag är 26 år och mamma till en grabb på snart 10 år samt bonusmamma till 2 barn på snart 5 och 8.
Mitt liv innan jag träffade min nuvarande sambo dvs. 1998-2007 var ett rent helvete med en missbrukande å galen pappa till min son. Jag har fått gå igenom allt sj fast vi levde som sambos å sen har jag desutom bara fått skit för allt ,har aldrig spelat nån roll hur jag gjort saker så har det alltid varit fel.
Nu har jag hittat å då menar jag verkligen himmelriket på jorden , min nuvarande sambo, jag flyttade till honom för ett år sedan (även sonen fick byta skola å flytta med, har gått jättebra). Barnen å ja går jättebra ihop å de säger ofta att de älskar mej , min son börjar få bättre kontakt med sin bonuspappa å så långt är ju allt frid å fröjd om det inte vore för det att jag ju mer tiden går, plågas allt mer av att min sambo upplevt allt med barnens mamma och mest att han varit ett stöd för henne under graviditet å förlossning äcklar mej rent ut sagt när jag sj blev behandlad som en hund .
Varje dag läser jag sinnesrobönen "att acceptera det jag inte kan förändra" men det går inte ,mitt hjärta vill bara gå sönder ...känner mej så utanför när jag känner att en så kass människa som bonusbarnens mamma tillika exfru är har fått uppleva att leva å dela det största med min nuvarande sambo ..... jag försöker kalla att hon inte existerar å när vi inte lämnar på dagis för att det är lov eller nåt så försöker jag hämta barnen hos henne för jag vill inte att dom 2 ska träffas ,det gör för ont i själen då.
Jag vill inte må så här ,vill inte känna så här men ju längre tiden går ju svårare blir känslorna, barnsligare ,varför?

Jag vill så gärna ha barn med min sambo å han vill ha barn med mej oxå men skillnaden är att skulle det inte bli några gemensamma barn så skulle han va nöjd med de han har med henne å det är det som förgör mitt hjärta , jag menar jag älskar min son över allt men jag känner att längtan efter ett gemensamt med den man älskar måste vara det ultimata, önskar inte bort några barn men har svårt att acceptera faktum att det blev andra föräldrar till dom vi redan har å det är jag inte nöjd med å ibland blir jag fruktansvärt avundsjuk för min sambo har ju en dotter å hon är hans prinsessa å det hade känts ok i hjärtat om det varit vår dotter men inte nu för jag ser biomamman i bonusdottern . Nu visar jag naturligtvis aldrig att jag känner så för barnen ska inte lida för det .
Trodde verkligen inte jag skulle känna så här , älskar barn å är utbildad barnskötare men kärleken till min sambo är så stor å det gör mej så illa att han upplevt det största med någon annan än mej , jag känner helt spontant att ett gemensamt skulle knyta oss samman å jag skulle känna mej värdefull som oxå fött hans barn......vet att det är fler som tänkt detta men inte vågat säga rakt ut av rädsla att bli påhoppade å kallade för omogna .

Detta är tankar som mal i mitt huvud flera gånger om dagen å jag vet verkligen inget annat än lobotomi som skulle fungera, finns det nån som har tips eller kan berätta hur det blev när ni fick gemensamt barn,hur det förändrade er? finns det nån därute som kan erkänna att ni varit/är lika förtvivlade å maktlösa inför faktum som jag är....