Gravid efter IVF men mental utmattad efter alla graviditetsbehandlingar, fler?

Jag tycker att det låter som att tröttheten och oron är helt normala graviditetssymptom.

Jag är själv gravid med mitt andra barn och den här tröttheten ibörjan är så fruktansvärd, helt förlamande. Jag skulle kunna sova dubbelt så mycket som normalt utan problem just nu.

Och oron, tja... det kommer liksom på köpet med att bli mamma. På gott och ont. Självklart kan er jobbiga period med alla försök ha förvärrat det hela lite, men ge tröttheten några veckor (det blir bättre) så ska du se att du kommer att känna dig bättre. Lycka till!

Tack för ditt svar. Hmmm.... men jag är liksom inte trött så att jag sover. Har snarare lite svårt att somna och vaknar tidigt... utan jag är trött på ett sådant sätt att jag liksom inte orkar företa mig någonting. Allt blir liksom oöverstigliga hinder.... träffa människor känns jobbigt, gå till jobbet känns jobbigt. Åka och handla känns jobbigt. Även sånt som borde vara roligt känns jobbigt.

Men det blir väl bättre. Jag går snart in i V10 för övrigt...

Vi gjorde 3,5 ICSI + ett FET (en behandling blev avbruten efter ÄP och fortsatt som FET några månader senare) Många säger att man blir starkare av genomgångna svårigheter, men jag känner att min styrkebuffert är slut och jag är sårbarare. Vi fick en mirakelson till slut. Han är 3 månader nu, men jag är fortfarande mentalt sliten...

Den här tråden vill jag gärna svara på, men jag hinner inte nu så jag sparar den i mina favoriter!
Ber att få återkomma och önskar glad midsommar!

Jag tycker inte att det låter som några normala graviditetssymtom utan är rätt säker på att det beror på allt ni varit med om. Att gå igenom det ni har gjort är mentalt (och även fysiskt med hormonbehandlingar) utmattande. Jag kände precis likadant. Jag var liksom van vid att vara ledsen och gå med gråten i halsen varje dag (i fyra år) så det var svårt att få det att vända tyckte jag. Min första graviditet slutade också i MA vilket gjorde det ännu svårare att glädjas andra gången (då det slutade lyckligt). Jag ville helst inte prata med folk om min graviditet eftersom den kändes så overklig och privat. Varje dag jag vaknade förberedde jag mig på att det kunde vara den sista med ett barn i magen. Jag minns när jag var hos BM första gången och hon glädjestrålande sa "åh vad roligt för er som väntat så länge ni måste vara så otroligt glada" och jag bara tänkte "finns ingen anledning när det ändå snart kommer att gå åt helvete". Det tog mig 15 veckor och tre ultraljud innan jag till slut bestämde mig för att nu får det vara nog på allt sörjande. Jag hade också hjälp av en läkare på akuten som efter tredje ultraljudet sa till mig att "nu får det vara nog med oro, se till att glädjas åt detta nu". För min del lyckades jag vända det där och då. Det var helt underbart att äntligen få glädjas åt det som jag väntat fyra år på. Om du känner att du inte kan vända det själv tycker jag att du ska söka hjälp. Prata med din BM så kan hon lotsa dig vidare. Ni har ju väntat länge och gått igenom mycket så ni är mer än värda att verkligen få njuta av detta fantastiska nu. Lycka till.

Så, nu har jag tid.
Först av allt så vill jag säga att du är högst normal! Jag känner en hel del som äntligen blivit gravida efter lång tid och många av dem säger samma sak som du.
Min historia är lång och jag blev äntligen gravid på 9:e ivf-försöket. Lyckan stod högt i tak i knappt en vecka, sen fick jag tidigt mf. Likadant på de två kommande försöken. 12:e gången när vi plussade sa vi bara att det skulle bli intressant att se hur länge det skulle vara den här gången. Gjorde ul i v. 6 och det visade på tvillingar! Jag hade några månader innan varit hos en personlig coach eller vad det kallades för och hon sa att hon såg ett barn, så jag räknade kallt med att ett foster skulle dö. Minst!
Veckorna gick och flera ul gjordes och allt såg bra ut, men jag kunde inte glädjas öht. Först i v.20 insåg jag att det faktiskt kanske skulle kunna bli barn. Men jag mådde så dåligt av graviditetsmigrän och hade ångest över att jag inte var sprudlande lycklig och vacker som jag trott jag skulle vara. Jag hade ju väntat på den här graviditeten i 14 år och så var jag inte glad - märkligt!
Min bm sa att mina värden tydde på att jag alltid borde vara gravid, men fy vad hemskt jag mådde.
När tjejerna väl var födda så var det så fruktansvärt otroligt att jag blivit mamma att jag inte kunde varken glädjas eller riktigt älska dem. Dessutom så undrade jag hela tiden vem som skulle dö ifrån mig, för jag skulle ju bara få ett barn?!?
Det tog ca fyra månader innan jag verkligen fattade att jag var mamma till två underbara flickor och att coachen hade haft fel - en graviditet skulle det nog vara!
Idag är flickorna drygt tre år och jag är så glad och tacksam varje dag över mina tjejer. Men jag vill ALDRIG mer vara gravid!
Stort lycka till! Prata mycket med din man och bm om dina känslor, det hjälper lite. Och det är värt det i slutändan!

Kram Jelena

Jag förstår precis hur du känner. Det hemska när man blir gravid via IVF är att man mår sämre och sämre varefter tiden går genom alla, ibland misslyckade, behandlingar och därför mår man som sämst just innan man blir gravid. Då är det väldigt svårt att ställa om till en rosenskimrande graviditetslycka. Jag tycker absolut att du ska prata med din bm. Det gjorde inte jag. Jag stängde alla känslor inom mig och var därför väldigt nedstämd under barnens första levnadsmånader. Stor kram!

Jag skulle rekommendera samtalskontakt av något slag. Jag gick i KBT en sväng under graviditeten och nu tre månader efter att vi fått vår skatt, måste jag krypa till korset och erkänna åt bm att jag drabbats av en förlossningsdepression.

Javisst kan man vara trött som #2 skriver, men då brukar det vara mer att man sover och slumrar så fort man får tillfälle. Som du skriver att du har svårt att koppla av, svårt att somna och sover lite i kombination med allt du gått igenom och den trötthet du känner, så blir det än tyngre. 

Åh vad glad jag är för att jag hittade denna tråden.

Jag plussade för en vecka sedan. Har gjort 1 IVF varav 1 ET och 2 FET. Det första FET,en lyckades men slutade i missfall. Det sista försöket lyckades. Luften har gått ur mig helt. Man har ju kämpat en tid och hållit andan hela tiden för att orka kämpa vidare, för man vet ju aldrig när det är dags att andas ut. På vägen har man glömt allt annat och det känns nästan som om man tappat en bit av sig själv.

Samtidigt tror jag graviditetshormonerna kan göra oss extra oroliga i kroppen. Jag sover vanligtvis bra men har sovit dåligt den sista tiden, drömmer mardrömmar och är ständigt orolig och trött. Det är nog en kombination av gravsymptom men också en allmän utmattning efter den långa kamp man haft. Mitt hjärta galloperar så fort jag går på toaletten för jag är så rädd för att det ska bli missfall igen. Den känslan kommer jag nog inte bli av med än på länge.

Hur mår din man/sambo/pojkvän? Pratar ni med varandra?

Åh vad många fina svar..!! Började verkligen tro att jag var helt ensam och kände mig lite fånig för att ha startat tråden... men nu ser jag ju att det är fler som känner på liknande sätt.

Rosenskimarande graviditetslycka? Ja den dröjer nog för min del. Men det känns lite bättre nu faktiskt, har haft en lugn och skön midsommar och bara att se här att man inte är ensam om dessa känslor gör det lättare att hantera det...

Tack igen för era svar... skriver mer när jag har mer tid.

Vi är några som diskuterat liknande saker här:
www.familjeliv.se/Forum-7-139/m43778736.html

Själv är jag i vecka 21 och fullkomligt slut av all oro. Vill bara njuta av magen, men börjar inse att allt man gått igenom nu tar ut sin rätt... Och jag verkar ju inte vara ensam!

Jag har bara ett IVF bakom mig och lyckades på första försöket. Däremot så fick vi endast tre äggblåsor som gick till befruktning varav bara ett blev befruktat. Detta trots maxdos av behandling. Så vi visste att oddsen inte var så bra vad gäller äggproduktionen om vi skulle tvingas genomgå en omstart. Det blev första anledningen till oro, sen följde en hemsk graviditet med först blödningar i ett par månader, som avlöstes av flera komplikationer i form av hjärtbesvär, astmaanfall, GBS-infektioner osv osv. Det tog liksom aldrig slut. Jag var gravid, fostret mådde bra men kroppen protesterade högljutt. Jag mådde jättedåligt psykiskt sett pga all oro och alla fysiska besvär. Jobbade endast 6 v av hela min graviditet, resten av tiden tillbringade jag på soffan eller i bästa fall uppe sjukskriven såklart. Det gick inte en dag utan att jag oroade mig för att fostret skulle dö. Blev igångsatt v 38+0 pga all oro och ängslan, då ville jag inte ha ansvaret själv längre.
Allt gick superbra, flickan föddes i en rasande fart och mådde bra men jag har hela tiden under graviditeten och även nu efteråt haft samtalskontakt med kurator och psykolog. Det är först nu när hon är 1 år och 10 mån som jag känner mig helt ok igen. Det tar sin lilla tid.

För dig TS och flera andra här så har ni ju varit i IVF svängen länge och drabbats av mycket sorg och besvikelse. Det är inte konstigt att man inte känner sig himlastormande lycklig och går runt på ett rosa moln. Det tar tid att försöka smälta att man faktiskt ska få ett barn, särskilt med sån bakgrund.
Mitt råd är att du tar kontakt med MVC som kan leda dig vidare till en kurator/psykolog som jobbar med blivande mammor och pappor. I ett sånt här läge kan jag rekommendera att ni går båda två även om det är du som kanske mår sämst. Gör man resan tillsammans så ökar förståelsen och man kan prata på ett helt annat sätt än om man går själv. Det är mitt råd. Lycka till och hoppas allt går bra!

Har nu kommit så långt som till V18 och känner nu sparkar. Det lugnar förstås, men det gör ju också att man blir superorolig om man INTE känner just något en dag... I V19 ska vi göra RUL och det känns väldigt nervöst.... har problematik/medicinering som ger lite ökad rik för missbildningar.

Tröttheten har inte släppt, orkar absolut noll. Har dåligt järnvärde som dock börjat gå upp mha tabletter... Har dessutom lågt blodtryck så jag är trött o vimmelkantig för jämnan känns det som. Mannen gör tack o lov det mesta hemma utan att knota det minsta.

Hur är det med er andra?

Uppdaterar lite ifall någon följer tråden.... vi har nu gjort RUL och det såg bra ut, tack o lov. Är fortfarande fruktansvärt trött. Känner också en sorts förlamande maktlöshet komma över mig ibland. Kan inte förklara... men vissa dagar känns det som att jag knappt klarar av att gå upp, slå på kaffebryggaren o ta mig till jobbet.... alltså vanliga saker som jag gör varje dag blir plötsligt oöverstigliga hinder. Jag kan liksom "fastna" och till exempel bara sitta o titta på kaffebryggaren en stund som om jag inte visste hur man gjorde.... sen släpper det. Helskumt...

Men mellan varven så känns det bra i alla fall. Så det blir väl lite bättre hela tiden.

Tack ni som svarat i tråden.

Vad skönt att allt såg bra ut!
En del är helt enkelt väldigt trötta under graviditeten och du är säkert en av dem. Och sen kommer amningshjärnan att spela många spratt - det som är bra med det är att man kan skylla på det de närmaste tio åren eller så!
Hoppas det känns riktigt bra snart!
Kram !

Hej! Jo man läser ju om många som är trötta.... Men jag var inte det med första barnet, men det är klart att varje graviditet är unik och inte den andra lik. Å det har ju blivit mycket bättre. Både illamåendet & tröttheten har minskat radikalt.

"Amningshjärna" jo det hör man ju också många säga, "deg i huvet" eller liknande... men det upplevde jag inte heller. Men kanske att omgivningen led vad vet jag, inen klagade i alla fall. Ammade ett år.

Idag känner jag mig både utvilad & positiv. Så jag börjar hämta mig från trötthet och oro, vare sig det nu berodde på IVF-behandlingarna eller normal grav.trötthet....

Sent inlägg i tråden, men men..

Jag känner igen mig i så mycket som skrivs i tråden. Är gravid i v 23 efter en 2.5 år lång ivf resa.
Att gå igenom IVF tärde på mig på så många plan - fysiskt, psykiskt, relationsmässigt, arbetsmässigt. När graviditeten väl konstaterades hade jag gått igenom flera omgångar av sorg, identitetskris, smärtsamma fysiska ingrepp och galna hormonförändringar.
Det kändes som om jag gick in i graviditeten med minus på alla konton som finns. Om graviditeten var ett berg att ta sig över så började jag min klättring i en dal, med extra bagage, och en PT som går bredvid och skriker "Något kommer gå fel denna gången också!". Typ så, man går in i loppet redan utbränd.

Om du känner att din trötthet är tung att bära - var snäll mot dig själv och tänk på allt du har gått igenom för att nå hit. Och hur stark du är som har tagit dig så här långt! Att säga att något är "normalt" för en graviditet betyder inte att det inte är skitjobbigt. Speciellt om man, som vi, ger oss in i loppet med extra bagage ❤️
Och, bara för att man är gravid innebär det ju inte att man inte kan drabbas av en gammal hederlig utbrändhet heller.