Återflyttarna - vi som lämnar utlandet och blir inlandsföräldrar i stället

tjenixen, 
undrar om någon av er som redan har flyttat tillbaka skulle kunna dela med er av era erfarenheter vad det gäller att få bolån, dvs om man vill köpa en bostad relativt omgående, går det?

vi kommer börja med att hyra ut vårat hus här, eftersom jag inte är 100 på om jag kommer att vilja bo i Sverige mer än 2år, men vill ända köpa något litet i Sverige som vi även kan ha kvar om vi flyttat tillbaka hit.

hur har ni andra gjort? hyrt eller köpt? 

Vi letar efter att hyra, men bor for tillfallet hos mina foraldrar. Vi har varit har i tre veckor nu. Annu inga jobb, men vi har pratat med banken och om nagon av oss far fast jobb sa kan vi lana for att kopa (fast kommer nog att vanta med det anda), eller sa kan mina forladrar ga med som lantagare och da baseras lanet pa deras inkomster och sen nar vi har pengar och kan sta pa lanet sjalva sa kan vi kopa ut dem fran lanet.

Vi är på väg att flytta till Sverige. Eftersom vi nyligen har köpt ett hus här som vi är nöjda med, så vill vi inte sälja, utan tänker hyra ut det. För att slippa köpa ytterligare ett hus, så var vi inställda på att hyra ett hus på orten vi skall flytta till. Tyvärr visade det sig att marknaden är i stort sett obefintlig, så om vi vill bo i hus blir det till att köpa. Jag har varit i kontakt med mäklare och banker och det verkar inte vara några problem för oss att få lån ganska omgående. Det verkar till och med lättare än här.

Min man har redan jobb och jag skall på intervju snart, vilket naturligtvis spelar in.

AlanPJ - Har någon från ditt nytt jobb ringar. När det var strul med min UT ngn gång så ringde en professor från min avdelning och jag blev beviljat UT nästa dag. Också, om du går direkt till MV kan du också snabba på saker och ting. Men ser till att du har alla dem papporna du behöver med dig. Pratar med din HR avdelning och ser om du kan få hjälp av en Relocation Konsult. De har ofta kontakter på MV också även om din situation är lite annorlunda. 

Lycka till, det löser sig.... 

Nytt svar på samma inlägg:
Jag har nu fått ett negativt besked vad gäller lån. Hos SBAB kan de inte ge lånelöfte eller lägga upp en låneansökan förrän min man har svenskt personnummer och varit folkbokförd i Sverige i minst sex månader. Nordea har inte sagt något om det, men nu får jag nog kolla upp det för att veta säkert.

Som det ser ut nu har min man jobb i Sverige, men inte jag. Kanske det går att få lån när jag också har jobb.

Hej!
Jag har bott i UK i 3 ar med min engelske man men nu nar vi fatt var dotter (7manader) skulle jag vilja flytta hem igen. Min mammapenning ar slut och jag har aldrig i mitt liv varit sahar fattig! Jag har inget jobb att ga tillbaka till och tycker det ar for tock for tidigt att satta henne pa dagis. Men det ar otroligt knepigt for min man att fa jobb i Sverige och jag vil ju inte att han ska ga arbetslos hur lange som helst och kanna sig isolerad. Vad finns det for jobb at en engelsman, garna i Goteborg?

Vanadis: det beror ju helt på vilken bransch han arbetar inom eller kan arbeta inom. Kanske kan du få tips via www.thelocal.se eller www.mumsinsweden.com?

vad gör han? Om han är beredd på att göra något nytt kan han ju söka vadsomhelst. sen om han börjar läsa SFI så kan han få instegsjobb också där han läser svenska halva dagen och andra halvan jobbar han, arbetsförmedlingen betalar upp till 75% av lönen och företaget han jobbar för betalar resten, detta för att uppmuntra företag att ta sig an nyanlända invandrare. Vi har fått tipset att kontakta företag man är intresserad av och presentera sig med den möjligheten.

Min man ar arkeolog men kan tanka sig att jobba med vad som halst bra for att fa en fot in. Mailade arbetsformedlingen om instegsjobb men dom sa att det var for immigrerade som inte kommer fran Europa. Kanns sa tungrott och svenska myndigheter ar inte jattehjalpsamma.

vilket svammel, varför skulle det vara enklare för en engelsman att hitta jobb i sverige än en aussie? Han får ringa företag och säga att han skulle vilja komma och presentera sig själv. Svårare för dem att säga nej på det sättet.

Hej hej i tråden!

Jag bor också i utlandet (Frankrike) och vill flytta hem med min sambo. Jag undersöker alla möjligheter att överleva där hemma och hjälpinsatser för att få jobb etc för sambon.. Och det är verkligen skittaskigt att invandrare från EU inte räknas som invandrare!! Jag trodde också att instegsjobb kunde vara till hjälp..

Däremot kan man tillgodoräkna sig sitt arbetsvillkor från andra EU-länder - om man har jobbat minst en dag i Sverige. Då kan man få a-kassa i Sverige. Alternativt får man ta med sig sin arbetslöshetsersättning från hemlandet under 3 månader, för att söka jobb här. Vet inte hur detta funkar i England, men det ska vara en allmän regel inom EU, speciellt om man följer sin partner till ett annat land. Men 3 månader är ju inte så mycket om man ska hinna lära sig svenska och installera sig i landet med sambo och familj!  Och jag hade inte funderat mer på det än att svära lite för mig själv.. men som du säger denghiu, vad är det som avgör att en EU-medborgare skulle få jobb lättare än en icke-EU?? Jag tycker att man (vi) borde påpeka detta till de berörda myndigheterna, för diskriminering är vad det är. En invandrare är en invandrare - speciellt ur arbetsgivarnas synpunkt. Grrrr..

Lycka till allihop med jobb och lån osv!!

En fråga till er som flyttat tillbaka till Sverige? Fick ni igång barnbidraget på en gång ni kom tillbaka? Hur gjorde ni, ringde ni in bara och sa att ni var tillbaka hemma, eller var det mycket byrokrati kring det hela, tex var ni tvungna att bevisa att ni kommit hem som min kompis som var tvungen att skicka in en kopia på sina biljetter för att bevisa hemkomsten då hon varit och rest i 10 mån (hon hade själv sagt upp barnbidraget under resan).
Är det så för alla?

vi gick till försäkringskassan första veckan vi var hemma, tillsammans med skatteverket och arb förmedlingen. vi fyllde i en blankett hos fk och sen efter ungefär två månader fick vi våran första utbetalning av barnbidrag. Då fick vi retroaktivt från det datumet vi var folkbokförda i sverige igen, så vi fick 2 mån bidrag i ett.

jo, men om du bott i ett EU land så måste du bevisa att du inte får bidrag från det andra landet. Det behövde inte vi.

Än så länge bor vi i Asien, och jag trivs sååå bra så jag vill inte flytta hem, men jag vet den dagen kommer att komma förr eller senare. Men en sak som jag funderat på är det här med dagis för barnen. Här lever barnen i en 3 språkig miljö, på dagis är det två språk engelska och kinesiska och svenska hemma då. Men väl i Sverige finns det väldigt lite tvåspråkigt att välja på, bara i storstäderna finns ett par alternativ. Jag blir så less på allt tjat om att barnen ska vara ute i ur och skur, vilket iofs är en bra tanke, men inte en tanke på barnens språkliga förmåga. Det är ett gyllene tillfälle (tycker jag).
Är det någon som flyttat hem och valt bort svenskan i hemmet för att fylla detta behov? Någon som vet av nåt dagis runt Malmö med kinesiska? Jag hörde det fanns i Göteborg.

Vi är på väg hem till Sverige med tre tvåspråkiga barn i förskoleåldern (om man nu kan kalla en 10-månaders för tvåspråkig). I staden vi flyttar till finns inget franskspråkigt alternativ, däremot eventuellt modersmålsundervisning någon gång i veckan.

Det vi tittar på nu är en förskola som ligger i ett multikulturellt område. De flesta av barnen är tvåspråkiga, även om ingen pratar just franska. Positivt med det är att personalen har en hög språklig medvetenhet och är vana vid att jobba extra med språket. Negativt är att våra barn kanske inte får den draghjälp de skulle behöva med svenskan om de andra barnen ligger på en lägre nivå. Eller så får de mer hjälp, men av fröknarna och inte av barnen?

Annars har jag kontaktat högskolan i staden för att få kontakt med franska utbytesstudenter. Jag hoppas hitta någon som skulle kunna leka på franska med barnen någon gång i veckan. Jag har även kontakt med ett par andra fransk-svenska familjer och hoppas kunna ordna lekträffar med deras barn.

hej!
Trevligt att läsa all inlägg o tips från alla!
Jag e boende i utlandet sen 01 och har nu planer på att komma hem med sambo o 4 ungar! :)
Fast nu när det börjar bli riktigt seriöst denna ggr ( har funderat många ggr förut haha) , så känner jag mej helt plöstligt rädd och nervös... tänk om.....

Våran situation e ganska kass här, jag e hemma med barnen ( dagis e svindyrt). Jag älskar och va hemma med dem och har lite ångest för dagis. Men min man e arbetslös sen en tid tillbaka och det tar på krafterna. + att det känns som att Sverige såklart e tryggt för barnen.

Men nu, när han äntligen säger ok, vi åker. Då får jag lite ångest och tänker att, så dåligt e det inte här kankse. Alla mina grejer... vänner ( som e mest mamma vänner, men ändå)... börja om.... ? 
alla vänner hemma har ju sitt liksom. Livet går ju vidare, med eller utan mej ! :)

Svenskarna e ju lite, speciella... ;) tänk om det går åt helvete helt enkelt! 

Jag e inte s♫ orolig att det blir trist om vintern. Vi har vinter här med. 
Tänker mest att jag kanske kommer ihåg alla härliga bra saker. Havet, maten fina hus och lägenheter. tryggheten för barnen. 

Jag vantrivs inte där jag bor, fast i dåliga tider saknar man ju trygga sverige. 

Hur har det gått för er andra? Trivs ni? Har ni ångrat er?

Det är väldigt individuellt det där :) Om man trivs eller inte menar jag. Vi kom tillbaka och jag lovade guld och gröna skogar. det blev inte riktigt så. Det ÄR svårt för utlänningar i Sverige. Din man måste vara väldigt driftig så kommer det gå bra.
Vi har en negativ upplevelse och ska åka tillbaka om drygt ett år är förhoppningarna. 

Som tidigare talare så är det väldigt individuellt. Men vi har varit tillbaka sedan Sept förra året och saker har bara rullat på, sambon började SFI i Nov, jag fick jobb i Dec, Barnen började dagis Nov, Vi fick nytt dagis och ny lght i Mars, sambon började jobba deltid i mars, vi fick erbjudande om att köpa tomt för att bygga i mars, sambon fick ett till jobb plus SFI... osv osv. Så för oss har allt löst sig ganska så snabbt. Visst fick vi jobba en del för det, men jag tror mycket av det var turen. Vi blir kvar, dock kan jag säga att vi saknar vårat andra hem, och det gör även barnen, iaf 4åringen. Hon vill så gärna åka tillbaka emmellanåt och det är jobbigt som mamma att höra hur mycket hon saknar sina kompisar. Men sen nästa stund är hon hur nöjd som helst att vara här och leka med sina nya kompisar osv.