Fundersam?
Hej!
Jag är en ensamstående mamma med särbo, jag har två barn i tonåren och han tre mindre barn. Nu har vi levt med att åka fram och tillbaks till varandra (5 mil enkel väg) i drygt två år. Vi har båda två ledsnat på det då vi längtar efter varandra så det gör ont de veckor vi inte träffas, för vi har barnen. Nu har vi bestämt att vi ska flytta ihop och då vi inte kan bestämma var vi ska bo, ingen av oss vill bo kvar där vi bor nu, så förslog jag att vi skulle flytta till ett nytt ställe men inom schysst pendlingsavstånd. Det tyckte han var kanon och vi har börjat att leta hus och nu har vi hittat drömhuset! Det är så vackert så man får tårar i ögonen och vi föll pladask båda två. Det ligger då tyvärr lite längre bort än vi velat men vi älskar stället och har verkligen gått igenom alla plus och minus och kommit fram till en lösning som passar alla. Barnen är jättepositiva och har gett klartecken t o m min 15-åring kan tänka sig det, han vacklar dock och tycker det är långt och så men jag är positiv till att det ordnar sig med tiden....
Nu till problemet....
Jag har varit sjukskriven i 1,5 år pga utmattningsdepression m m. Den sista tiden har jag gett efter för läkarnas benägenhet att medicinera och ätit div mediciner. Dessa har påverkat mig något enormt, tyvärr till det mindre positiva. Jag är mer irriterad, kall och sexlusten är förändrad. Förut hade vi sex varje dag vi träffades, ibland flera gåmger om dagen. Jag är förtvivlad över detta, jag älskar honom och mitt sexbehov känns större än hans, dvs innan jag började med medicinen.
Han tycker att jag blivit väldigt annorlunda, vilket stämmer, och är nu helt plötsligt ynklig och säger att han är orolig över vår relation, att han tycker att det är en dum idé och att det kommer att bli så jobbigt för barnen, att han är orolig över att min 15-åring som är lite rörig och "tonårig" ska spåra ur helt osv osv osv osv. Jag känner mig däremot för första gången på länge jättepositiv, det här kan hjälpa mig att komma på fötter igen, min fobi mot att komma ut i arbetslivet fick sig en knuff framåt och så säger han det här????? Jag känner att han är rädd men kan inte riktigt förstå att han backar såhär. Det känns ruskigt orättvist och jag är jätteledsen :(..... Känner mig maktlös och vi hamnar i diskussioner, eller rättare sagt, jag är så jäkla kall och elak att jag troligtvis påminner honom om hans förra sambo, som är en riktig.... Jag vill inte ha det såhär, har t o m slutat med medicinen idag för vår relations skull och jag hoppas att allt blir som förut. Det priset jag får betala är mer ångest och oro eftersom jag har diagnosen Generellt Ångestsyndrom, vilket han också får leva med.... Vad ska jag göra? Hur ska jag hantera detta? Känner att det aldrig blir som jag önskar....