Är livrädd för förlossnigen och är inte ens gravid än...

Ja, det är klart att det finns hjälp att få!
Vid ditt första samtal med BM, när du är gravid, berättar du för henne hur du känner. Glöm heller inte att känslan inför en förlossning KAN ändras när man "växer in i graviditeten".
Låter käckt, men jag var själv en sån som nästan hellre skippat barn för jag var så rädd.
Nu är jag 2 barnsmor... andra förlossningen, kan jag faktiskt säga att jag såg fram emot....

Tycker helt enkelt att du ska försöka att inte tänka så långt i förväg. Koncentrera dig på grav i första hand.
Jag resonerade så att kan andra kan jag.....och det kom under tiden. Innan var jag mer åt det hållet att, nej jag ska fan aldrig föda ett barn.
Men...som sagt, man vet aldrig vad hormonerna gör med en....

Puffar lite...

Jag känner exakt samma sak, men jag brukar tänka att de flesta går ju igenom det flera gånger frivilligt så så farligt kan det väl inte vara. Hade vart mer rädd om alla hade bara ett barn och sa, nej fan det vill jag inte göra igen.

Men jag stänger av helt när jag tänker på att spricka från analen till naveln som är min stora skräck

Jag håller med de övriga.
Man vänjer sig faktiskt under graviditetens gång och på slutet såg även jag fram emot förlossningen, även om det i början och innan grav verkade helt vidrigt och otänkbart att genomföra.

För mig var det viktigt att vara påläst och förberedd, veta hur det går till. Jag kollade på allt som fanns på TV i ämnet, t.o.m. "Riskförlossningar", läste tidningar och böcker och försökte ta alla skräckhistorier folk gärna vill berätta med en klackspark...

Belöningen blir ju det lilla underbaraste barnet i världen! Och det är värt allt.

Som tidigare sagt i tråden så finns det hjälp att få. Börja med att prata med din BM när det väl är dags för inskrivning, räcker inte det så brukar det finnas särskilda samtalsmottagningar för kvinnor som är förlossningsrädda. Jag läste också på vardguiden.se att man kan träffa en barnmorska redan innan man blir gravid för gravidplanerande samtal om man är så rädd att man inte vågar försöka bli gravid.

Innan jag blev gravid första gången var jag också förlossningsrädd, jag förstod inte hur jag skulle klara av det där och skulle jag gå igenom det så skulle jag ha all smärtlindring som gick att få. Jag pratade med både min svärmor och min mamma om det och de har fyra barn var och hävdade att inte skulle de fött så många barn om det var så hemskt, man glömmer smärtan när bebisen är ute sa de precis som så många andra. Jag menade på att det fattade jag också att det var värt det när det väl är över, jag var ju rädd för det som skulle ske under förlossningen. Min svärmor sa till och med att hon tyckte det var lite mysigt och jag ansåg att hon var dum i huvudet Så fort jag blev gravid så släppte alla känslorna som hade med rädlsa att göra och jag bara accepterade att förlossningen var något jag skulle gå igenom och något som jag faktiskt skulle klara av. Den känslan behöll jag till dess att vi såg en förlossningsfilm med föräldragruppen. Filmen var inte hemsk på något vis utan ganska lugn, bra och realistisk men för mig så blev det en a-ha-upplevelse, det var alltså det där jag skulle tvingas gå igenom. Jag har ett enormt kontrollbehov och det kändes jobbigt att vara så utlämnad och sakna kontroll under förlossningen. När förlossningen närmade sig vände allt igen och jag blev lugn i känslan av att bebisen kommer ju ut på ett eller annat vis.

Min förlossning blev rätt lång med en lång latensfas och en jobbig period när bebisen inte trängde ner som den skulle trots att jag var fullt öppen, det slutade med sugklocka. Ändå har jag en övervägande positiv bild av min förlossning och jag sa på en gång att jag gärna skulle göra om det. Jag är den som har längtat efter att få göra om det enda sedan vår son var liten bebis. Jag skulle inte sträcka mig så långt som till att det är mysigt men det är en otroligt häftig upplevelse och hela denna graviditet har jag sett fram emot förlossningen. Vad gäller smärtlindring så hade jag akupunktur, bad samt att jag andades mig igenom värkarna, på slutet tog jag även lustgas. Jag var själv förvånad och faktiskt lite stolt över att jag hanterade det så bra, det trodde jag inte om mig själv. Nu väntar jag på att nästa bebis ska födas, h*n är något sen och nu är min rädsla att det ska bli igångsättning så att jag inte får den naturliga starten på förlossningen men jag hoppas på att det ska sätta igång av sig själv och i övrigt ser fram emot att göra det igen.

Mitt tips är att dels läsa på så att du bildar dig en uppfattning om hur det kan vara, vad du kan tänka dig för förlossningsställningar, smärtlindring etc. men inte i förväg bestämmer dig för att du vill ha det precis på ett viss sätt. Jag tror att det till stor del är det som gjort att jag har en positiv bild av min förlossning i förhållande till många andra som haft liknande förlossningar som de enbart ser som jobbiga. Jag hade inga direkta föreställningar om hur jag skulle ha det utan var öppen och gjorde mina val efter hur det kändes där och då, i samråd med barnmorskorna på förlossningen.

Lycka till med allt!

Lyssna inte för mycket på alla skräckhistorier. När folk ska berätta om sina förlossningar (och det kommer de att göra, jag lovar dig) målar de upp väldigt brutala historier ofta. Allas förlossning var värst, det är som om det vore en tävling....

Jag tror oxå på att vara förberedd. Läs på. Men läs vettig, saklig information. Jag tyckte att Gudrun Abascals bok "Att föda" var jättebra.
Jag ville veta vad jag hade för olika valmöjligheter under förlossningen och alla fördelar och nackdelar med dessa.

Sen hade jag god hjälp av att jag hade läst Anna Wilsbys bok "Innan du föder". Den handlar om psykoprofylax. Både andning och avslappning och positivt tänkande. Förr hade man ju profylaxutbildning för alla blivande mammor, men man tog bort det eftersom den fick kritik för att mammorna fick panik för att de fick veta att de "andades fel och att det var därför det gjorde ont". Det var helt enkelt för mycket fokus bara på andningen.
Själv panikläste jag boken en vecka innan förlossningen och hann alltså inte andningsträna särskilt länge. Under förlossningen märkte jag att andningen föll sig ganska naturligt, men det var bra att ha övat lite innan. Det jag hade lärt mig av boken gjorde att jag kände mig ganska trygg, och då slappnar man av bättre och får en bättre upplevelse av förlossningen än om man får panik och spänner sig. Och om man andas ordentligt genom värkarna så känns de mindre än om man spänner sig.

Så mitt råd är: Prata med BM vid första besöket och försök få stöd därifrån. Läs på. Och träna avslappning, andning och positivt tänkande.

Jag vågade bli gravid innan men under den graviditetens gång växte sig min rädsla allt starkare, var som du, bokstavligt talat livrädd för både snitt och vaginal förlossning. Kom till en bm som är specialiserad på förlossningrädsla och det hjälpte mig något otroligt, slutade med att ett planerat snitt kändes bäst och så blev det. Jag ångrar inte det en enda sekund, kommer bli snittad planerat nu med tredje barnet också (har tvillingar sedan innan).

Den aurora-bm jag pratade med (så kallar de bm för förlossningsrädda här, vet att på vissa ställen kallas de amina-bm och det finns andra benämningar på dem också, bara så du inte funderar i fall det skulle vara annat namn där) rådde mig till att absolut INTE läsa några som helst förlossningsberättelser för även om den som skrivit inte alls tycker det var något hemskt har man som förlossningsrädd en tendens att vända och vrida på saker så att de blir hemska ändå. Jag klarade p g a min fruktansvärda rädsla inte av att vara med på föräldrautbildningen på mvc den dagen den handlade om förlossningen, fick otrolig ångest (och då menar jag ångest i ordets rätta bemärkelse) bara jag tänkte på att behöva närvara på den träffen. Pratade med aurora-bm om den känslan och hon sa bestämt att jag skulle låta bli, fanns ingen som helst anledning att pina sig utan förlossningen blev något jag och min sambo pratade med enbart henne om.

Varmt lycka till!

Vilket skrämmer dig mest? Vaginal förlossning eller snitt?

Egentligen har jag inte sa mycket att tillagga till tidigare inlagg...Men kan bara saga att jag va hysterisk radd (fick hjartklappning bara av att se en gravidmage), skot pa att skaffa barn i manga ar men fick till slut ett barn. Jag insag att skulle jag ga igenom det hela fick jag soka hjalp utanfor "det vanliga systemet". Jag hade en "snittgaranti" om jag kande att det skulle behovas. Jag valde hypnobirthing vilket verkar vara narliggande till profylaxen dvs avslappning, andning och positivt tankande. Kroppen kan mer an du tror!!! Jag sag till att jag inte lyssnade pa nagra skrammande berattelse - bad folk inte beratta om deras upplevelser. Jag laste egentligen valdigt lite forutom en bok av Marie Mongan. informerade mig lite om olika smartlindringar sa jag visste vad jag va beradd att ta. Gick inte nagon vanlig foraldrarutbildning utan en kurs i hypnobirthing och gjorde avslappningsovningarna och andningsovningarna regelbundet. Sista 6v ovade jag varje dag. Lararen sa till mig att det ar som att plugga till en tenta ju mer forberedd du ar desto battre gar det ) Forlossningen gick snabbt (c.4h), jag andades mig igenom det hela, ingen pa sjukhuset forstod att det va pa G forran det nastan va forsent. Det blev ingen smartlindring all for min del, inte ens lustgas. Jag va lugn hela tiden. Det va fa som trodde pa min berattelse efterat eftersom alla vetat hur radd jag varit. Sa valj information och gor andning- och avslappningsovningar! Det kommer att ga jattebra!

här är en till som har STOR FL-rädsla och inte heller är med barn än...
just för att rädslan tyvärr tar över.... :(
har två barn sen innan.. efter 1 barnet hade jag ingen rädsla men det var efter 2:a som min panik börja...

får sån rysningar när jag tänker på ytterligare en förlossning...
funderar på snitt vid en ev. graviditet men samtidigt så vill jag inte det eftersom man återhämtar sig mycket fortare efter en vaginal förlossning...

panik över att inte kunna kontrollera sin kropp, över smärtan och ja allt det där...
tänk om det blir en långdragen förlossning, sugklocka..

så TS nej du är inte ensam om att vara rädd och vara panikslagen....

Jag hade exakt samma panik. Men efter att jag hade blivit gravid så var det som bort blåst av en konstig anledning. Känner mig inte precis nervös över det. Tycker nästan att det är värre nu om man tänker på att man ska uppfostra barn och alla dessa saker.

Nu hoppas jag på ett plus så får det gå som det gå...

TACK för alla råd, ni är guld värda som inte skrämmer mig mer än nödvändigt...