Hejsan!
Ny på forumet så ja ursäktar redan i förväg lite förvirring el eventuella tabbar haha.
Ska försöka fatta mig så kort jag kan då historian i sig är lite längre.
Enda sen ja fick mens för allra första gången som 14åring har jag alltid haft en mkt oregelbunden mens. Den kan komma allt från 3 ggr per år till 12 ggr per år... Det finns alltså inget mönster alls... periodvis kan ja ha tur men i de långa loppet... nej.
I mars 2008 tog jag ut min kopparspiral då ja o sambon kände att vi ville ha smått. Inget skulle brådska utan de skulle komma när de själv ville. Dessutom visste ja ju att min mens var oregelbunden o de skulle vara knepigt att själv lyckas räkna ut när mina ägglossningar var så de skulle få komma som en överraskning helt enkelt.
Efter 1.5 år hade ja fortf inte lyckats bli gravid, vi hade regelbundet sex hela tiden. Inget hysteripökande men ändå tillrför att ja SKULLE KUNNA bli gravid... tyckte man.
Oron började sätta lite spärrar i huvudet på mig efter 1.5 år utan minsta tecken på att saker gick åt rätt håll. Med en historia där min pappa ska ha haft kassa/värdelösa simmare, mamma som försökte i över 15 år utan att lyckas o blev "steril-förklarad" men TROTS de blev gravid o fick mig som enda barn så började ja fasa för att ja skulle vara drabbad av ngt liknande.
Ja har i efterhand el på senare tider fått veta att mina två kusiner kommit till via ivf... ngt som de alltid hyssjades om...
Ringde som en galning, till varenda klinik i Malmö. Minsta väntetid var 3mån. ÖVERALLT, hoppet rann faktiskt ur mig redan då. Men ja gav mig inte o gick vidare till nästa närliggande stad, Lund. Fick tid efter bara 3 veckor!
Besöket där besannade mina farhågor o allt de ja läst om den sista tiden inför besöket o fastän ja såhär i efterhand, idag, kan vara glad för det besöket så var de ett av de värsta läkarbesök ja varit med dom i mitt liv.
Ja bröts på två då ja fick konstaterat min PCO. Min PCO var en mild variant då ja bara hade de där typiska pärlhalsbandet. Ja är 1.62lång väger 50kg alltså en BMI på 19.1! Ja lever ett sunt liv o har inga somhelst andra pådragna övervikter, dålig livsstil el dylikt. Kanske en mild variant inte var "så farlig" men de va ändå som en kniv i ryggen då ja även fick veta att ja inte har NGN SOM HELST ägglossning.. Ja kände, varför jag? varför ska ja bli drabbad av detta som jag inte ens som många andra har, kan förändra livsstil för att förmildra? Allt var ju såklart inte kört där men för stunden va ja knäckt. Riktigt knäckt.
Ja fick utskrivet pergotime men först Primolut nor för att ja ens skulle få en blödning. Efter att jag FORTF inte efter 6 dgr fått ngn blödning av Primon (som bör komma efter 2-3 dgr) så va ja inne för att ta blodprov på varför min kropp inte reagerade på det som de skulle. Dock kom mensen dagen efter o sen körde vi på med enkeldos av Pergotime. Ja ältestade dagligen för att inte missa min kanske minimala chans..
Hela vevan med min första kur gick påöver 1.5 månad och då jag INTE fick varken ÄL el verkade reagera som ja skulle på de andra preparatet så gav ja upp. Kan låta mesigt... men längtan efter ett barn kom flera år före vi började försöka ens. O att sen kämpa på i 1.5 år o sen få veta att "det kommer bli tufft"... ja d eva ingen tröst direkt 
Mkt sköljde över mig då ja tänkte på min mamma, min moster o faktiskt även min pappa som även han inte "skule kunna vara fertil".
Min sambo var på mig att jag skulle på nästa kur, denna gång dubbel... Men ja hade redan gett upp. Till råga på det så får ja inte på några villkor ta ngn som heklst av hormoner egentligen, ja är avrådd av specialt at ta p-piller i ala dess former, alla hormon preparat osv då vi har MKT MKT stor del av hormonell cancer i min familj, båd epå min mammas o pappas soda. Så därav att ja haft kopparspiral som enda alternativ alltid. Ja fick verkligen inte avarken Pergotime el liknande o att stoppa kroppen full med hormoner för att bara misslyckas... mja.. Haha.
Åtm så insisterade sambon på att ja skulle påde igen odenna gngen ökade vi till dubbeldos. Ja trodde inte ett skvatt på deo visste inte ens varförja fortsatte med dessa dummadummaduuumma piller...äl testade varenda dag liksom första kuren o när de började närma sig dag 17-18 satt ja mest bara på toan o grät. Visste inte ens varförja tog alla dessa tabletter när inget skulle bita.
MEN JAG ÄGGLOSSADE!
OCH JAG BLEV GRAVID! Hela första halvan av graviditeten varjag som ett darrigt våp, rädslan över att förlora detta barn var mkt mkt större än lyckan över att de växte ett livinom mig.. Ingen fick veta ngt förrän efter vecka 19 o ja... Idag ligger de där barnet, nu 13 månader gammalt, o sover inne i sin spjälsäng... 
Ja har varit hos gyn efter min graviditet/förlossning av andra orsaker men då fått gjort ett vul. Ja va så otroligt nyfiken på hur min PCO "utvecklat" sig/förändrats o OM den gjort det... Ja har varit både less. arg o besviken på min kropp eftersom ja fortf inte efter 11 mån hade fått tillbaka min mens! Dock kom den 1 år och 2 veckor efter de att Zander föddes...
Men de är också allt.
På VUL:et som gjordes på mig hade ja visserligen väldigt många blåsor än idag MEN mitt pärlhalsband va utsuddat....
Ja vet inte om ja kan påstå att min pco blivit bättre, hade hoppats på avsevärt större förändringar men har börjat känna att ja nog bara får lära mig att leva med att om ja ska kunna få barn så blir de på "beställning"... Ångrar inte en sekund av de... men fy F*N så jobbig helaprocessen var. Ändå är jag inte en av de som haft de som jobbigast.
Mkt detaljer utelämnat här men kände redan efter halva inlägget att de blev ALLDELES för långt
Så beklagar den delen men intressant tråd här inne. Ska läsa mig igenom lite mer sen!
