Hur ska jag göra?

Jag lever i ett 5 årigt förhållande, vi har två gemensamma barn på 3 år och den minsta på 7 månader. Vi köpte hus strax innan sonen kom til världen och hade synen av den perfekta familjen.
Men den perfekta familjelyckan varade inte så länge, när sonen kom var det som att allt bara blev för mycket.
Vi började glida ifrån varandra och jag fann inte längre gnistan mellan oss. Min sambo har alltid varit en sådan som skämtat bort alla bråk så under våra fem år har vi aldrig haft ett enda gräl. Men nu bubblade allt upp i mångfald, allt som varit från dag ett tillsammans.

För att starta det hela så har min sambo en förmåga att åka bort från familjen utan att säga vart, bara ta bilen och dra sin väg, kvar hemma sitter jag med barnen och kan inget göra, det kan gå timmar innan jag hör nått från honom och ibland är det hans mamma som ringer och säger vart han är. Ska det vara så att jag ska sitta hemma och vara orolig så jag kan svimma? Vara orolig att han kört av vägen eller vad som helst?
Sedan har vi det där romantiska, inte en enda gång på fem år har han uppvaktat mig, gett mig en födelsedagspresent, julklapp eller blomma på alla hjärtans dag. INGET!
Sedan vill han att vi ska ha sex men enbart på hans villkor aldrig på mina och försöker jag drar han sig undan, hur ska man tolka det?
Jag är den enda som kämpar nu, har föreslagit familjerådgivning tre ggr men han blånekar.
Jag kan inte göra mer nu och det har inneburit för mig att jag sökt mig till annnat håll och börjar nu bli förälskad i en annan, detta har inte hänt om mitt förhållande varit bra, men jag har börjat svälta mig själv och min flicka som är äldst har börjat slå, spotta och skrika åt mig, bara mig.
Jag orkar inget mer och vill nu separera men är det det rätta?
Finns det hopp?
Jag vet inte jag behöver hjälp, men för att tillägga så kan jag inte glömma killen jag träffat!

Oj blev långt jag är ledsen för det men jag hoppas innerligt att jag kan få svar och råd, om inte annat hjälp att få mig att säga att vi går skilda vägar att det är det som är rätt för oss.
Vi skadar våra barn tar bort deras trygghet och så ska det inte vara!