Mitt liv i 45 år

Hej
Det här är mitt liv i korthet.
Jag är adopterad till sverige - stockholm när jag var 7 månader. Min barndom bestod av att göra uppror från mina föräldrar. jag ville aldrig att de skulle vara med vid större händelser som när jag spelade tennis matcher vid en ålder på 11-14 år. jag klarade mig alltid själv det kallade min föräldrar för att jag var självständig och duktig. Imin barndom så sljög jag för att få uppmärksamhet men det blev ju tvärtom jag förlorade alla mina vänner.
Vid ålder 17 träffade jag en kille ett år älrde flyttade ihop och tog avstånd från mina föräldrar som bråkade på mig hela tiden. Fickgod kontakt med minsvärmor har det än. Gjorde slut efter 4 år. Sedan vid 23 års ålder träffade jag en ny kille fick2 barn tillsammans med honom och vi hade ett bra förhållande tills jag började högskolan och träffaed nya vänner en de vänner som fanns i vär bekanskap. VÅrt förhållande tog slut efter 6 år. Sedan 6 mån senare träffar jag en ny man får ett litet barn efter 4 år men även detta förhållande tåg slut efter 8 år. har haft en ny kille som jag träffade år efter min separation och som jag precis ihelgen gjorde slut med. VI var bara tillsammans i 1 år. Inser att min fd man som ajg hade sist är min kärlek och som jag vill leva med.

Mina föräldrar säger att jag har anknytningsproblem därför tar mina förhållanden slut att jag är för snabb i mina beslut är det så är det fel på mig? Borde jag gå och reda ut varför jag hela tiden lämnar mina män?
Snälla svara....