Alla vi 40+ som plussat efter ÄD, tråd nr 4

Hej alla mammor!

Finns det ngn här som gjort ÄD på AVA i Riga och satt in så kallade blastocyster??

Jag har en känsla , men vet inte om den stämmer, att de flesta som lyckas med ÄD har återfört just sådana, (kliniken väntar ngn dag extra för att se vilka embryon som är starkast och väljer ut ut just dem).

Jag har börjat dra i trådarna igen för ett nytt försök med ÄD i Riga och frågade just i ett mail om man kan göra blasocystodling hos dem. Jag fick svar att de kan erbjuda mig det. Men när jag gjorde mina förra försök sa dr Violeta att de inte gör detta i Riga. Det gör mig lite osäker för jag läste här ngn gng att den legendariske dr Sven sagt att han rekommenderade blastocystodling när man ska göra ÄD. Men bara om klininiken är van och duktig på det.

Eftersom de i Riga inte brukar göra det i vanliga fall (men kan tänka sig att erbjuda mig det) kan de ju inte vara så erfarna på det området....?

PUH! Alla dessa grubblerier.....

Grattis Makima!! Vad roligt att du har plussat igen!! Nu SKA det gå vägen! Håller tummarna hårt! Förstår också din oro - när man försökt och misslyckats några gånger så sitter oron hårt - jag kände mig mer el mindre orolig tills min son äntligen var född. Nu oroar man sig för annat istället..! Det lär väl aldrig ta slut

Men det gäller att också försöka njuta av graviditeten mitt i allt, för det är en rätt mysig tid det också!

Vill tacka igen för peppningen jag fått här

Fick svar idag på mitt HCG värde på RD 13. Det låg på 825 så det kändes skönt

Ska göra om provet igen på måndag för att se att det stiger som det ska. Då utvecklas den/ dem ju normalt, så jag slipper ofostrig grav. igen...

Vitsippan65: Har vuxna barn från ett tidigare äktenskap och jag kan lova dej att du kommer ALDRIG att sluta oroa dej och en fullt normal sak för oss föräldrar...

Min enda önskan har slagit in

Hej, hur & när tänker du berätta för ditt barn att han/hon kom till genom äggdonation? Vid adoption rekommenderar de att prata om det från början så blir det inte så onaturligt.

Jag funderar lite på att göra en fotobok typ "mitt första år" och där ha med lite foton på embryot, ultraljudsbilder, hur min mage växer och sen bilder på själva bebisen såklart. Har tänkt mig att boken skall bli en berättelse om hur en snäll "tant" gav ett ägg till mig så jag skulle kunna bli mamma till mitt barn. Eller nåt dylikt. Typ en personlig variant på "hur kom jag till".

Det enda negativa med "hur kom jag till-boken" (alltså den man kan köpa) är att i den är det självklart att barnet kan få reda på vem donatorn är när han/hon fyller 18 år och så är det inte för oss då donatorn är anonym.

Jag tror på att göra det så naturligt som möjligt, inget knussel och inga konstigheter. Jag vill inte ha en dag runt köksbordet när mamma och pappa krystat skall berätta något viktigt.... hua... jag ryser bara på tanken.

Jag har gjort en bok till vår gosse som heter "Boken om dig" där jag gjort som du skriver, actionvera. Boken kommer att fyllas på, men där finns allt nedskrivet om hur han från ett ägg och en spermie blev ett 9-celligt embryo och till slut blev han.

När man läser forskning om adoption/ÄD står det att man ska på ett naturligt sätt tidigt berätta om hur h*n blev till så det blir en självklarhet. Jag ska absolut inte vänta till tonåren! Det tror jag är alldeles för sent. Det är ju bara att se till sig själv, tänk om min mor berättat nåt sådant om mig när jag var tonåring! Hemska tanke!Tankarna rusar ju ändå som det är i hormonstinna tonåren! Är det en naturlig del av barnets liv från tidig ålder blir det ju ingen "stor grej" av det. Barn accepterar mer än vad man tror.

Jag tror inte på att hymla om hur ens barn kom till. Har man kommit så långt som till ÄD tycker jag man ska spela med öppna kort. Jag tycker barnet har rätt att få veta, annars tror jag att barnet/tonåringen får uppfattningen om att man skäms över hur h*n blivit till.

Jag kommer också berätta när hon börjar förstå hur man kommer till världen. Det beror helt på när hon börjar fråga eller intressera sig för ämnet. Det kan vara vid 3-5 års åldern kanske. Jag har funderat på att köpa boken ni talar om men inte kommit till skott än. Dotra min är ju sååå liten än..
Skulle absolut inte vänta till puberteten då har man nog med grubblerier om kroppen, vänner, pojkar mm

Håller med er Actionvera, Pigan och Solstickan - absolut ska man berätta så tidigt som möjligt, så att det blir naturligt. Man får börja på en väldigt enkel nivå anpassat till barnens ålder, kanske ungefär som en saga i början. Eller 'Boken om Dig' - tycker jag var en jättebra idé. Och allt eftersom de växer förstår de mer och mer om det hela. Precis som ni säger - skulle aldrig drömma om att vänta ända till tonåren! Tycker det skulle vara ett svek mot barnen, att undanhålla en så viktig sak så länge. Och tack för boktipset Makima, den ska jag absolut skaffa

Tack för boktipset, ska kolla upp den nån dag... våra är ju kvar i magen så vi har inte bråttom...

Vi har varit så öppna med alla vi träffar så våra barn kommer ju få veta det iaf av någon annan om vi inte berättar först själv så det kommer att bli tidigt. Alla är så positiva till äggdonation i vår omgivning så det kommer nog inte att bli några problem att berätta för Knoll och Totta heller!!!