Jag är så rädd. Är i vecka 37 nu och inser att det snart är dags. Och vissa dagar är jag så rädd att jag inte ens i min vildaste fantasi tror att jag ska fixa smärtan det innebär när man föder.
Ni som varit lika rädda men ändå fött vaginalt. Hur har eran förlossning gått och hur kände du efteråt?
Jag var rädd och gick på samtal för det innan pojken kom. Trodde aldrig jag skulle överleva men uppenbarligen gjorde jag det för nu är jag gravid med min andra och har 39 dar kvar till bf - och tänker inte mkt på förlossningen bara för att jag vet att hon ska ut på något sett oavsett vad jag känner 
. Tänker att jag hade inte fött en till om det inte var "okej". Du kommer att klara det och smärtan försvinner när du ser ditt mirakel ! Lycka till!!
Kan säga att jag var säker på att jag skulle dö för jag minns att jag nämnde det ett par ggr - men minns inte allt då det gick så snabbt allting. Men vad jag minns mest är att en minut efter att han var ute sa jag högt (efter några minuters gallskrik ) att "detta kan jag göra igen". Det är verkligen en häftig känsla direkt efteråt. Sen är det ju olika med smärta - en vän har fött 5 barn och gör hellre det än att gå till tandläkaren säger hon- så alla kan ju inte ha lika ont! Funderar lite på denna förlossningen och skulle det sätta igång nu så skulle jag nog inte fatta nåt eftersom jag undvikit att tänka så mkt för jag vet att man klarar av det!! Vi är gjorda för det här vilket du kommer märka!!
Jag var LIVRÄDD innan....
och tyvärr skulle alla försöka "hjälpa" mig genom att bara berätta bra förlossningsberättelser om hur det inte alls gjorde ont, inte tog lång tid osv.
Önskar att omgivningen istället varit lite mer ärliga och berättat om hur överjävligt det faktiskt kan vara.
Nu fick jag istället panik över smärtan och trodde aldrig att jag skulle överleva....
Tog två år innan jag började acceptera tanken på att någonsin föda barn igen, men nu sitter jag här med 1½månad kvar till BF
Och även om jag känner mig rädd och ibland undrar hur jag kunde vara dum nog att bli gravid igen, så är jag även väldigt peppad och motiverad inför den här förlossningen!
Nu vet jag ju hur smärtsamt och jobbigt det är att föda barn och kan förbereda mig själv mentalt så att det förhoppningsvis ändå blir en positiv och fin upplevelse!
Jag var också livrädd inför mina förlossningar, har två barn. Andra gången gick vi på samtal och jag upplevde att det blev något lättare då. Sen skrev vi tillsammans under samtalet mina önskemål under förlossningen och jag upplevde att barnmorskorna tog mig mer på allvar då än de gjorde första gången.
I slutändan så tog jag inte mer bedövning än akupunktur och lustgas trots min rädsla för smärta.
Så på nåt sätt löser man det när man är i det.
Jag var aldrig själv direkt rädd eller orolig, men nu efter att ha förr två barn är jag mer ödmjuk inför förlossningar än jag var innan barnen föddes. En förlossning är så mycket känslor, känslor och enligt mig rätt brutal. Brutal för att det gör ont, man kan inte styra särskilt mycket, man är utsatt med benen i vädret och det är så stora krafter som krävs.
Men det behöver inte göra särskilt ont om det är det som oroar dig. Mitt tips är att åka in till förlossningen i ganska god tid när det väl börjar. Många säger att de vill vara hemma så länge som möjligt, men det är inte så roligt att behöva åka i bilen när värkarna tar i så man knappt kan kontrollera sig själv, inte för en själv och definitivt inte för din karl. Då kan man bli väldigt stressad och rädd, och man kanske inte ens hinner få en EDA om man nu vill ha det, eller ens klarar att förmedla hur man vill ha det.
Åk in innan värkarna blivit allt för starka, säg som det är när du ringer, att du är rädd och vill ta det lugnt. Då hinner du börja med lustgasen och känna dig bekväm med den innan smärtan blir för stark, eller i god tid överväga och även förbereda för EDA. EDA fungerade väldigt bra för mig första gången, andra gången födde jag utan, men nu inför tredje vill jag ha EDA igen som det känns nu. Den var underbar.
Det kommer gå fint för dig, lycka till!
Jag var livrädd. Fattade verkligen inte hur klena jag med såå låg smärttröskel skulle fixa det, men se det gjorde jag Jag har glömt hur ont det gjorde, men mitt under värkarbetet sa jag till bm att det inte var så farligt som jag trodde, så det kan ju inte ha varit så överjävligt När de skulle sätta dropp i min hand bad jag om bedövningssalva vilket jag tycker är ett gott tecken. Hade nämligen tänkt att en droppnål inte skulle va nånting i jämförelse (är nålrädd) men det var det uppenbarligen 
Nu sitter jag här med min dotter på 2 månader och längtar tills det är dags igen. Det bästa (bortsett från bebisen så klart) är att man blir så omhändertagen och att (de allra allra flesta) barnmorskor är helt underbara. Bara att lyssna på dem och kroppen och flyta med. Lycka till!
Hej
Jag har 14 dagar kvar tills BF, detta blir mitt första barn.
Jag litar på min kropp att den är kapabel att göra det här, däremot är jag lite osäker på mitt psyke om den kommer att klara av det. Som jag förstår det så uppfattar vi alla smärta på olika sätt, det är själva inställningen som gör hur man uppfattar smärtan. Jag är tvärsäker på att jag kommer att få panik, har ganska lätt för att stressa men om jag nu är medveten om det här och försöker inse att smärtan är positiv då kankse jag klarar mig igenom det här. Jag vill ha en naturlig förlossning men blir det kris så finns det ju hjälpmedel. Så tänker jag.
jag är också livrädd redan nu fast är i början av graviditeten.. jag vet inte vad som kommer hända och har mycke och många tankar just nu, men det här är det jag tänker mycket på.. ska jag säga att jag vill ha kejsarsnitt? man får ju nuförtiden bestämma själv hur man vill föda, och naturliga är jag så rädd för att jag kan göra vad som helst för att slippa de, eller just nu känns de som de iaf.. varför berättar inte folk positiva saker om förlossningen? man får ju bara höra skräckhistorier så klart man blir så rädd som jag :(
Jag var livrädd men när det väl startade var jag lugnet själv. Nu fixk jag en väldigt traumatisk förlossning iaf men jag klarade av det bra trots min rädsla.
Oh vilken underbar tråd, jag har absolut den största skräck man kan ha inför förlossningen... å känner verkligen att jag behöver peppas till max e drygt 1 månad kvar innan d e dax för lillen att titta ut.
Måste verkligen få klargöra ett par saker..
LÅNGT ifrån alla kvinnor föder barn vaginalt så argumentet "kan alla andra kan jag" alla kan inte.
Fånigt att ens nämna att smärtan går över så fort barnet är ute, man är knappast rädd för hur det ska kännas DÅ BARNET ÄR UTE??? Vad har folk fått det ifrån ? Ma när rädd för hur förlossningen ska gå givetvis?
Det bästa är nog att skjuta undan alla föreställningar innan.
Visst gör det ont att föda,men all smärta är individuell.
Man är skapt för att klara av det.Och man klarar av det.
Det gör ont just då,men man är så omtöcknad av själva förlossningen att man vare sig vet tid eller rum ofta.
Sedan bleknar minnet fort.
Så nästa gång har du glömt hur det var 
Fiffigt ordnat
Jag upplevde alla förlossningar bra, förmodligen för att de gick bra, utan komplikationer. Men jag var jätterädd för smärtan och för att spricka illa. Det är ju dock väldigt ovanligt.
Jag är också en av dem som var sjukt rädd första gången. Gick på profylax för att förbereda mig någorlunda o läste böcker om att föda o grät när jag läste..
Ja, det var överjävligt att föda om du frågar mig, men värt besväret (som de flesta uttrycker det). Man överlever, det finns faktiskt bedövning att ta, det är bara att vara frikostig med det!
Nu sitter jag här andra gången, 4 dgr till BF o jag är inte längre rädd.
Verkar att den största rädslan hos folk utgörs av att man inte vet vad som väntar.
Jag var livrädd för att föda. Man hade ju gjort misstaget och kollat på för många program som typ riskförlossningar. Jag fick träffa en läkare som sa att om det kändes bättre med snitt så kunde jag få det, men var tvungen att bestämma mig där direkt. Då jag kände mig rädd för operation också så kände jag ändå att jag ville föda vaginalt. Jag blev igångsatt så förlossningen drog ut på tiden (kändes inte så länge när man fick lustgas), men ut kom en underbar liten kille på 5,2 kg. Jag ångrar inte att jag födde vaginalt. Efter den här förlossningen känns det som att man klarar allt :)
Hejsan bellsi och ni andra!
Som flera skrivit är smärta individuellt och ingen förlossning är den andra lik men jag vill ändå dela med mig av min upplevelse i hopp om att hjälpa någon...
Därför kommer nu min berättelse i stora drag, utan försköningar eller överdrifter.
(Ska först och främst skriva att jag har världens sötaste 1-åring som just nu ligger ute i vagnen och sover. )
Jag har varit förlossningsrädd och haft sjukhusskräck så länge jag kan minnas. När jag var yngre var det ju inget problem för jag skulle ju inte skaffa barn på länge. Trodde nog någonstans att rädslan skulle försvinna med åldern men jag upplever istället att den blev värre. Detta var en av anledningarna till att jag och min sambo inte var så särskilt snabba med att försöka bli med barn. Efter att ha varit ihop i åtta år, köpt hus och gift oss så ville vi ändå försöka. Känslorna var blandade för mig men jag resonerade som så att om jag blir gravid så finns det ingen återvändo, då måste barnet ut på något sätt. Kunde i vilket fall som helst inte tänka mig ett liv utan barn...
Blev gravid efter 1 ½ månad och redan vid mitt första besök hos barnmorskan berättade jag att jag var rädd för förlossningen. Hon tog mig på allvar från första stund och sa att vi senare under graviditeten kunde ta kontakt med psykolog på vårdcentralen och kanske senare aurora vid sjukhuset. Så blev det och jag träffade min underbara psykolog många gånger under graviditeten och jag fick också komma på besök på förlossningen. Besöket på förlossningen var bra för mig eftersom jag då visste hur det såg ut när jag kom fram. Psykologen gav mig andra sätt att se på förlossningen och gjorde mig också medveten om exakt vad jag var rädd för (Mycket nyttigt att tänka på det sättet).
Jag köpte en dvd och en bok om profylax andning och avslappning vilket var jättebra. Dessa finns att beställa på: www.profylaxgruppen.com. Jag skrev också ett personligt brev som jag hade med mig till förlossningen kring de tankar och rädslor jag hade.
Trots all den här hjälpen var jag fortfarande extremt rädd när det var ca en månad kvar. Ju mer det närmade sig desto lugnare blev jag och när det väl satte igång (4 dagar över tiden) var jag oerhört lugn och inte alls panikslagen. Jag hade en ca 36 timmar lång förlossning från första värken tills min son kom ut och den var smärtfylld men samtidigt det mest spännande jag varit med om. Vi åkte in natten till lördag efter att jag haft värkar i ca 20 timmar hemma. Var endast öppen en halv centimeter men fick ändå (tack och lov) stanna övernatt. Kan inte säga annat än att natten var oerhört jobbig med 3-4 minuters mellanrum mellan värkarna. Reste mig upp vid varje värk och lutade huvudet mot väggen och andades. Andningen var suverän!! På morgonen när de undersökte mig var jag öppen 7 cm och det var dags för förlossningssal och lustgas. Borde givetvis ha krävt undersökning tidigare på morgonen för att få lustgas tidigare men som förstföderska är det lätt att bara hänga med och acceptera. När väl lustgasen tog skruv blev det ett himmelrike. Smärtan minskade direkt och jag kände mig helt överraskad när de kom in och skulle sätta ryggmärgsbedövning som jag redan innan sagt att jag ville ha (trots en etablerad spruträdsla). Hade kanske klarat mig utan ryggmärgsbedövningen men eftersom det var överrenskommet så kom jag mig inte för att säga nej. Sonen är inte född förrän 18:04 på lördagen eftersom värkarna stannade upp efter bedövningen. Jag fick "hitta på" mina krystvärkar eftersom killen behövde komma ut fort (han hade höga hjärtljud en stund). Jag krystade i en halvtimme och sedan var han ute och helt frisk. Den mest underbara känslan i världen. En varm hal liten bebis som hamnade som en alldeles lagom tyngd (4045 g) på mitt bröst. Och jag sade att det här kan jag göra om imorgon igen..... Livet är oerhört konstigt!!! Vi börjar prata om att skaffa ett syskon till lillkillen och om det lyckas tror jag att jag kommer att längta till förlossningen även om jag vet att ingen förlossning är den andra lik...
Mina personliga tips:
*Försök att emellanåt tänka på bebisen som ska komma (Det gjorde inte jag och därför kan jag känna att jag inte njöt tillräckligt av min graviditet)
*Lita på kroppens egna förmåga (Det finns någon form av inbyggd kraft i oss kvinnor även om det låter som en klyscha)
*Lär dig att andas rätt och att slappna av (Avslappningen hjälper kroppen att göra sitt jobb och andningen är ett sätt att fokusera på något annat än smärtan)
*Berätta för förlossningspersonalen att du är rädd och vilka önskemål du har (även om du inte kan styra så kan du alltid önska)
*Tolerera inte vad som helst (Kanske kan din sambo/man säga till personalen om inte du orkar)
Önskar er positiva upplevelser!
Kram Tinelina