Han valde sin mamma före mig

På sensommaren för två år sedan fick vi kontakt med varandra via en nätdejtingsida. Vi träffades och umgicks som vänner under ett halvår. Jag lärde känna en man som är varm, omtänksam, rolig, ödmjuk, en man som har ett stort hjärta. Vi kunde sitta i timmar och prata med varandra om stort och smått i livet. I februari kommande år blev vi ett par. Vi hade en fin vår. Vi hade tid för varandra, vi tog oss tid, vi var glada och lyckliga. I maj förlovade vi oss. I juni flyttade han till mig. Det var så rätt. Så kom sommaren och jag åkte med han och hans mamma på semester under några dagar. Det var som om jag inte fanns. Han såg bara henne. Jag blev besviken, arg och ledsen. Efter resan bad jag honom att få prata med hans mamma, reda ut det hela. Han sa nej. Han kunde komma hem talandes i telefonen, med henne, utan att säga hej till mig. Först när han pratat färdigt, någon timme senare, sa han hej till mig. Under hösten arbetade han mycket, jag hoppades på en fin jul tillsammans. Han åkte då till sin mamma i en vecka. Till saken hör att hans pappa lämnade mamman när barnen var tonåringar och min fd.sambo fick då en roll som han egentligen inte ska ha. Han har varit den som tagit hand om sin mamma sedan den dagen. Han sover brevid henne när han hälsar på henne. Han åker 20mil varje gång hon behöver handla vissa saker. I februari skulle han till hennes stad, för att hjälpa sin bror. Jag var inte välkommen att följa med, hon vägrade att träffa mig eftersom jag "haft åsikter om deras relation" som han sa till mig. Han spenderade alla hjärtans dag tillsammans med sin mamma. I april åkte han ensam för att fira sin fars 70års dag, mamman skulle ju vara med, så jag var inte välkommen då heller. Under våren har vi gemensamt gått på samtal, för att komma någonvart med allt. Vi har gjort framsteg, tycker jag, och pratat om framtiden, sommaren som vi planerat, och även livet framöver, bostad, barn och familj. För en månad sedan lämnade han mig med orden "jag mår inte bra, jag har inte mått bra på flera år. jag behöver vara själv, hitta mig själv, landa, tänka". Han gjorde slut med mig inför mina föräldrar, vilket var väldigt jobbigt. Min mamma bad honom om att vi skulle åka ner till hans mamma och prata med henne, reda ut detta. Han svarade då "nej, det går inte. min mamma är kategorisk av sig". Han säger att jag inte ska ha för stora förhoppningar om framtiden, samtidigt säger han att han inte stänger några dörrar. Vi planerade livet tillsammans, pratade om barn och familj, en framtid. Vi skulle bygga upp en tillvaro. Och nu är det borta. När jag frågade honom om vad han ska göra i sommar, svarade han "det blir kanske en liten resa om jag har pengar". Förmodligen åker han med sin mamma. Så här skulle det inte bli. Vi hade planer för sommaren, och för livet tillsammans. Nu sitter jag här. Jag saknar honom, längtar efter honom. Vill ha honom tillbaka. Är detta vanligt att män ibland får ett speciellt band till sin mamma, att de inte kan släppa taget? Vad beror det på? Borde inte hon vilja se sin son lycklig. Han har själv berättat om tidigare förhållanden och att de tagit slut av ungefär samma anledningar.