Jag vet hur det känns, jag fick mf (pga ofostrig graviditet: kvinnan har blivit befruktad och embryot börjar utvecklas men efter ett par veckor tillbakabildas fostret ("försvinner") men kroppen tror fortfarande att den är gravid och sänder ut alla hormoner och sånt så att moderkaka och fostersäck fortsätter att växa och därför tror man att man har ett litet liv i sig fortfarande...) i slutet av v. 11, i början av juli, min första graviditet... Som läkaren på återbesöket sa med lite skämtsam ton: första graviditeten? Det var ingen värst bra första erfarenhet av graviditet ni har fått nu... 
Det var faktiskt lite kul, mitt i allt elände...
Min graviditet hade aldrig blivit ett barn, det avstannade redan i "startfasen" men det är ledsamt ändå för vi hade liksom ni gått i flera veckor och varit glada och vi hade också berättad för den närmaste familjen och vännerna... Sen hände "det som inte får hända" - jag började blöda... Och på vul:et de gjorde på akuten fick vi veta att det aldrig varit en liten i min mage... :'(
Det är aldrig "helt säkert" ens efter v. 12... 20-30 % av alla graviditeter slutar i missfall, och 90% av dessa sker innan v. 12.
Det är ju inte säkert att din bebis dog efter v. 12, det kan ha hänt tidigare men att du började blöda lite senare, dvs. när din kropp försöker göra sig av med det döda fostret, dvs. stöta bort och ut det.
Min kropp hade bara precis påbörjat bortstötningen av det som fanns i livmodern (moderkaka, fostersäck och sånt) när jag gjorde det första vul:et (började blöda den 2:e juli, gjorde vul på akuten den 3:e Juli) så läkaren skickade hem mig med en ny tid 5 dagar senare. Han glömde bort att erbjuda mig smärtstillande (vi tänkte inte på sådant under läkarbesöket, beskedetvar nog så svårt att "få in") så hela helgen hade jag sååååååååååååååå djävulskt ont att jag trodde att jag skulle dö... Mensvärk gånger miljoner... Oh vad jag grät... Och skrek... Och grät lite mer... Det var en pina... Jag blev lite rädd för hur en förlossning kommer att kännas... fast då tänker ju faktiskt läkare o sköterskor på att erbjuda lite smärtlindring
På efterbesöket på onsdagen veckan efter så träffade jag en annan läkare, överläkare iklädd operationskläder... Jag kom till kvinnokliniken på fastande mage, för jag skulle ev. sövas och skrapas om inte kroppen fått ut allting... Oj vad rädd jag var... Sövas, skrapas? Usch... Men efter ett vul och en väldigt noggran (läs smärtsam) gynundersökning sa läkaren att det tyvärr fanns rester kvar i min livmoder... :( Och att jag kunde välja mellan att göra en skrapning direkt eller åka hem och låta kroppen sköta det själv. Eftersom mina blödningar hade avstannat under måndagen så skulle det ske vid nästa mens, om ungefär 4 veckor, sa läkaren. Och jag valde att låta kroppen fixa det självt, för en skrapning lät smärtsam...
Tyvärr så blödde jag lite till och från (ibland mer ibland mindre, men jag var tvungen att ha binda varje dag... (går ju inte att ha tampong i med det är "saker som ska ut") fram till dagen innan min mens så det blev lite mer "intensivt", nu i förr-förra veckan (31 augusti), 4 veckor och 1 dag efter att mitt mf startade, fick jag min mens. Den varade något längre än normalt, men jag blödde inte särskilt mycket mer än vad jag brukar, och det var skönt... Det varade i runt 6-7 dagar mot normala 3-5 dagar (inget är nog som det ska direkt efter ett mf). Enligt alla beräkningar och sånt så borde jag ha äl nu i helgen, idag eller imorgon. Eftersom jag vill plussa så fort som möjligt igen så har jag använt mig av ägglossningstester hela veckan (från måndag) men det har fortfarande inte gett utslag... Det kan ta kroppen ett litet tag att "komma ifatt" och bli "normal" igen efter ett mf... Men jag hoppas inte att det är annat än att min ägglossning blivit några dagar sen!!! 
Nu vet du att du inte är ensam!
