Kär i en annan

Hej,
Sedan 3 år är jag tillsammans med en 15 år äldre man med 2 barn, 5 och 9, vi bor ihop sen ett år tillbaka och har ett relativt bra liv. Dock så har vi alltid bråkat extremt mycket, och det blev värre sen vi blev sambo. Bara någon månad efter vi flyttade ihop fick jag nervryckningar i ansiktet av stress och ont i hela kroppen (höll i 6 mån), samt förvärrad insomnia. Jag har en sjukdomshistorik av mycket panikångest och oro som jag regelbundet söker och får hjälp med i form av olika terapeutiska kontakter. Han har alltid stått handlingsförlamad när jag mår dåligt, fast jag förklarat 100-tals ggr vad jag behöver, vilket är närhet och kvalitetstid. Han värdesätter kvantitetstid, och när hans barn är hos oss varannan vecka är jag osynlig. Jag kommer väl och bra överens med flickan, pojken är extremt blyg och har en fruktansvärd separationsångest från sin far, klarar knappt av att han går utanför dörren. Vi har olika syn på barnuppfostran men har ändå diskuterat och vill ha gemensamt barn. Nu föll mina föräldrars liv ihop totalt i våras och jag behövde min sambos stöd mer än någonsin. Han skyllde på trötthet och gömde sig bakom mantrat "det är tufft att vara småbarnsförälder", han slutade ta i mig, vi hade nästan aldrig sex eller det jag saknade mest, bara fysisk närhet, kontakt hud mot hud, smekningar och massage. Inga leenden, inga kramar bakifrån eller uppmuntran någonstans. Till sist brast det för mig i somras och jag bad honom om tre timmar, han sa nej, barnen var ju där. Så jag drog ut på landet till en vän jag träffat och spenderade tre dagar i en annan dimension, med en annan man som var full av liv, upptåg, bus, kärlek, ömhet, närhet och glädje. Jag hade bara tänkt att det skulle vara den gången, som en vitamininjektion till min trasiga själ men nu har veckorna gått, vi har haft lite kontakt även om jag inte borde. Jag har konfronterat min sambo om att jag tvivlar på oss ordentligt och han börjar precis förstå allvaret. Jag börjar dock känna att det kanske är för sent. Jag är upp över öronen förälskade i den andra mannen (som jag känt lite grann i 15 år) men vet inte om vi har någon framtid ihop. Jag har föreslagit parterapi men han verkar inte så pigg på det så som vanligt är det jag som tar initiativet till att fixa, vilket jag fått göra med allt, eftersom han är trött småbarnspappa har jag drivit frågan om brölopp (han friade men nämnde sen inget mer), fritidshus, semestrar osv...orkar inte mer, han säger han kan ädra sig men samtidigt att han är nöjd med sitt liv och vem han är. Jag söker fortfarande efter vem jag är. Kanske är vi bara så i olika fas i livet just nu. Hjälp mig, jag är desperat, om jag ska lämna honom vill jag göra det av rätt anledning, inte av en förälskelse, men hur ska jag komma till insikt?
Desperado