HJÄLP!Jag blir vansinnig och trött på vår 3 åring!!!

Snossan-Tack Det var snällt sagt, värmer i hjärtat!!Fast ibland funderar man ju om man på något sätt kunde ändra på sej själv för att barnet skulle bete sej annorlunda. Jag vet att jag brister ibland men det tror jag alla gör...

Nej, jag har inte sagt rakt ut åt min väninna hur jag känner men t.ex. för ett år sedan när han var riktigt jobbig mot deras dotter talade jag nog om för henne att jag tycker det är jobbigt att han alltid ska vara såhär mot henne. Men nu har faktist min väninna kontaktat mej flera gånger på senaste tiden, så för några dagar sedan besökte vi dem och det gick jättebra Men jag tror inte det skulle gå lika bra om de skulle hälsa på oss Det är ju hemma som han är värst.

I slutet av månaden ska en familjeterapeut/psykolog komma o hälsa på för att sedan kunna hjälpa oss och ge lite handledning när det gäller sonens beteende.

Nu har jag också börjat läsa boken "explosiva barn" och den kan jag varmt rekommendera. Hittills stämmer mycket in på vår son förutom raseriutbrotten för några sådana har han ganska sällan. Men den är jättebra och jag försöker ta till mej så mycket jag kan!

Jag känner igen mig Tanken har slagit mig att det kanske är nåt bokstavsfel på mitt barn men samtidigt säger alla att han är precis som sin pappa i den åldern och det är ju inget fel på min sambo alls så min pojk är bara sån just nu. Ibland tänker jag att allt det som han har inom sig på nåt vis måste komma ut. han har alltid varit tidig med allt från det han föddes, pratar bra, kan ord svåra ord, är väldigt duktig på saker och som sagt på något sätt måste ju allt, vad det nu kan vara komma ut. Tänk om han hade varit lite senare med vissa saker, då hade han kanske inte varit så"smart" och kanske inte heller så som han är nu Nån som förstår vad jag menar, ingen är ju liksom perfekt.

Mortillen-ja, det ligger något i det du säger. Min son liknar också min man på flera sätt (tycker det dagligen) och min svärmor tycker att sonen påminner om pappan som liten, fast hon brukar ändå säga att han inte var sådär envis från födseln som vår son är. Jag är ju också envis så nog vet vi ju varifrån vår killes envishet kommer....Jag brukar också tänka att han tydligen har aggressioner som måste ut och det är ju inte så lätt för barn att visa/säga det rakt ut. Därav alla dumheter och fult språk. Hoppas bara det lugnar sig med tiden.

Jag tror att din son testar mycket gränser, det hör nog åldern till. Fast njae, jag vet inte om jag skulle kalla det test och trots att säga till en katt att han vill gräva ner honom med en skyffel. Det har han nog snappat upp någonstans.

Har du hört med BVC?

Hej vill bara titta in och läsa upp mig lite.. Kan säga att denna tråd är den som fått mig att ta tag i vår situation. Jag skrev tidigare i tråden om vår bångstyrige gosse, nu 2 år 3 mån. Det ska komma en specialpedagog till dagis och vara i barngruppen i tre dagar för att iaktta honom. På nåt vis känns det liksom lite sorgligt, det är ju så svart på vitt att det är ett allvarligt problem, inte bara vanligt "trams och trots".

Jag hade ett låååååångt samtal med specialpedagogen då hon bara sett litegrann av vår son, och oj vad skönt det var. Jag ventilerade allt, att jag känt mig ledsen, rädd, frustrerad, otillräcklig osv. Jag sa även att jag är så orolig för att det är något bokstavfel el dyl. Hon sa så bra saker, för det första att inget stämde med någon bokstavdiagnos. Sen sa hon att detta är inte alls ovanligt, hon har flera liknande fall varje månad i kommunen. Hon trodde att med lite nya verktyg så ska detta lösa sig så småningom och det finns inget som talar för att han kommer att vara bångstyrig längre fram.

Jag ska även gå till en barnpsykolog för att få hjälp om hur jag kan hantera våra bekymmer rent känslomässigt. Det känns skönt för det är ju en gnagande oro i magen att inte kunna träffa folk osv.

Lycka till ts, jag håller ett öga på tråden!

Charlien-ja, jag minns dej Så skönt för dej/er att ni tagit tag i saken. Så känns det för mig också, jag länner mig lugnare bara av att veta att någon kommer hit för att hjälpa oss. Jag har sååå många frågor och jag behöver verkligen få lätta mitt hjärta. Ingen som inte varit i samma båt själv vet hur otroligt jobbigt och påfrestande det är att ha ett barn som beter sig såhär

Skriv gärna och hör av dej hur det går både för dig och sonen Lycka till!

Charlien-vill ännu tillägga till inlägget ovan att din son är ju ännu bara lite på 2 år och så är de ju oftast som "värst" och kan inte kontrollera sina impulser alls. vi har en bekant som var totalt "ur spåret" när han var runt 2 år. Han gav sej på alla på dagis och t.o.m peronalen hade berättat för föräldrarna att de överväger att be dem söka ett nytt dagis eftersom de inte får några händer med honom alls (han var en fara för andra barn på dagiset). Men de tog tag i saken och hade specialpedagoger inblandade osv. Det gick ett år och det blev lättare. Idag är han 4 år och kan leka jättebra med de andra barnen på dagiset. Så ge inte upp, det finns hopp. din son är i en svår ålder!

Hej!
Jag tänkte skriva några rader och berätta hur vi har det, för er som följt med tråden.

Nu har vi haft hembesök av två damer. En barnpsykolog och en läkare. De satt ner och pratade både med oss och vår son (nu 3,5 år). Vår son satte som vanligt igång med en väldigt cirkus (klättrade på bord,sprang runt och rotade i spisen). Exakt som han alltid gör när vi får besök. Efter en stund, när han förstod att det var honom de kom för att diskutera, blev han riktigt arg på dem. Han sa att de var dumma och fula och ropade och försökte kasta socker på en av dem. Psykologen sa att hon märker att han känner sej riktigt hotad av dem och tillika ängslig, därför gör han så. De tyckte också båda att han var en väldigt smart kille för sin ålder. Kanske t.o.m smartare eftersom han har en förmåga att beskriva sina känslor på ett mycket ovanligt sätt för den åldern, tyckte läkaren.
De sa att de behöver fundera mera över allt som vi har pratat om och behandla ärendet med sina kollegier. Men en snabb slutsummering var att han verkar vara lite deprimerad av sitt språk att döma. Men det var hennes spekulationer...Annars verkar han frisk och alert.

Som hemläxa fick vi att skriva upp alla positiva händelser varje dag + att ge honom så mycket närhet o beröring vi bara kan(hur jag skulle kunna ge mer vet jag inte för vi har alltid givit honom mycket närhet och varma ord) Om några veckor ska vi hälsa på vid deras klinik, där hans lek ska observeras! så vi får försöka gå varsamt framåt...

Det kändes som en stor lättnad när de gick. Jag grät en skvätt över att han verkar så ilsken och att höra att han verkar deprimerad kändes tufft. För jag förstår inte varför??!!Jag har rannsakat mej själv o funderat vad jag/vi har gjort för att han ska behöva må dåligt..Jag tycker också synd om min lilla prins som är så liten och har så starka känslor inom sej Nu känns det iaf bra att vi tagit tag i problemet och ska hjälpa honom att bli positivare till sina medmänniskor och förhoppningsvis börja lyssna mera till andra!

Har bara läst TS.

JAG kan tycka att det verkar som att du ger din son för många alternativ. Du är för snäll när du FRÅGAR honom om saker, lägg av med det. Säg inte "Vill du rita" eller "Vill du äta" osv. Konstatera fakta: Nu ska vi rita. Nu är det matdags. osv. Barn som ges alternativ kan lätt manipulera med sina svar, självklart har han noterat att du bryr dig när han säger nej, därför fortsätter han ju. Sätt fram kritor och block och sätt honom på en stol och mer eller mindre tvinga igång något de första gångerna, det kommer kanske ta emot att "göra som du vill", men snart inser han ju att det är roligt, och då glöms det där "nejet" bort rätt fort.

Samma sak gäller när du är ute bland folk och han säger fula saker. Skit samma varifrån han fått inspirationen, det är ett kapitel för sig, men att han gör det har uppenbarligen fått dig att reagera och det vet han.
Jag skulle gissa att det han egentligen försöker är att få uppmärksamhet, sen om den är bra eller dålig är inte så viktigt, saken är att du ägnar tid åt HONOM och ingen och inget annat.

Ignorera honom, gå ifrån honom ett par meter eller vänd dig med ryggen till och låtsas att du inte hört honom, oavsett om han VRÅLAR ut sakerna. AVDRAMATISERA det fula så kan det hända att han slutar. Men så länge du börjar ta undan honom, skämmas, skälla osv, så kommer han att fortsätta, eftersom du indirekt belönar hans dåliga beteende med ensam tid.
Se till att alla i din familj vet hur de ska göra så INGEN bryr sig, skulle det uppstå pinsamheter så gå fram och förklara för den som det riktats till och säg att det är en slags vädjan om uppmärksamhet och att du ber om ursäkt, i värsta fall.

För att ta itu med sonen mer konkret skulle jag rekommendera att han fick minst en timmes ensamtid per dag med varje vuxen. Går inte det så lägg så mycket tid ni nu kan varje dag på att vara med honom. Måla, gå på promenad, gör pärlplattor, baka, vad som helst, men gör det med BARA honom och tillåt inte att avbrott som telefonsamtal eller andra vuxna/syskon deltar. Det är HANS tid.

Vissa barn behöver detta i massor, för att känna sig bekräftade. Jag är ganska övertygad om att när du väl får flyt i att ignorera det dåliga beteeendet, bekräfta honom genom ensam tid och även genom resultat som kan påminna honom om det roliga ni gjort (t ex om ni målar något, att du går steget längre och ramar in och sätter upp bilden ni gjort som en tavla, eller om ni bakar något, att ni dukar fram och bjuder någon på det ni gjort, som berömmer vad gott det var, eller liknande..dubbel bekräftelse) så tror jag att det kommer minska.

Om man konstant skäller på eller försöker diskutera med en treåring så är det mer eller mindre dömt att misslyckas, något som ni ju
uppenbarligen fått insikt i.

Då är det ofta bättre att försöka "distrahera" barnet genom att byta taktik och att fokusera på bra saker och ta bort det negativa.

Tänk själv, att du inte har språket ännu för att be om uppmärksamhet och du märker att det enda tillfället när någon verkligen FOKUSERAR på dig, är när du gör något "dumt"... Skulle du då inte fortsätta göra det dumma om det gav dig den där fokuseringen som du egentligen är ute efter?

Binky- Synd att du inte har läst mer än TS för det mesta av vad du skriver har diskuterats!Och jag kan bara hålla med dej på flera punkter. Sådär snabbt kan jag säga att jag vet han att behöver mera ensamtid med oss, det jobbar vi på. Han är en kille som behöver MYCKET uppmärksamhet!!det fula språket ignorerar vi helt o hållet för tillfället!!