Leia, jag känner igen mig så i dina känslor (det gör nog alla som är eller har varit inne i ivf-karusellen). Man är så arg och ledsen, förtvivlad och uppgiven, tycker att livet är orättvist...
När en kollega blev gravid med sitt fjärde barn så lätt som ingenting så råkade jag lite bitskt kalla henne "frögurka". Inte så snällt, men det bara flög ur mig.
Inte minst är man ju livrädd inför alla behandlingar!!! Jag är inte spruträdd alls men tyckte ändå att bara tanken på att ge sig själv sprutor var absurd och jätteläskig, och äggplocket var jag livrädd för, total ångest. Smärträdd är jag och sjukhusfobi har jag, så det var ju ingen kul grej precis. (På vår klinik blev man sövd under ÄP, så det var en baggis och bara kul för vad mycket knas jag pratade när jag vaknade ur narkosen!!
)
Dock tog jag mig igenom det, sprutorna var lugnt men lite jobbigt med alla blåmärken på magen. Det hände en del konstigheter på vägen som ingen kunde förklara, så jag fick genomgå 5 ivf:er innan det tog sig, och det var inte kul (även om det finns de som gör många fler) -- men jag mådde urkasst av alla hormoner och gick ju på dem så länge.
Vår diagnos var löd typ "något få och något slöa spermier, iallafall just nu" men vi var inte utdömda på något sätt till at få barn på egen hand, men år ut och år in gick så till slut sökte vi hjälp.
Mig hjälpte det att fokusera på att överleva en sak i taget, även om det verkligen har känts som jordens undergång ibland (som när jag först plussade en av gångerna och sen förlorade båda mina embryon i ett tidigt missfall).
Min ivf-resa:
1. Testade begativt. I efterhand har jag förtått att första gången ofta bara är en testgång, då läkaren för att lära sig patientens kropp kan mixtra lite med doserna.
2. Försöket fick avbrytas pga underlig jätteblödning, som inte kunde förklara, mitt i sprutningen.
3. På det igen, men efter att jag sprayat i knappt en vecka upptäcktes att jag hade två enorma äggblåsor, antagligen kvar från förra gången. Avbryta igen.
4. Mycket, mycket smidigt med sprutningarna (magen blev ingen ballong!), mycket mycket smidigt också med både äggplock och återinföring. Allt kändes exceptionellt bra, och jag testade plus ...men fick sen tidigt missfall (hade fått två embryon pga min ålder och allt krångel).
5. Femte försöket tog sig äntligen, två embryon sattes in och jag testade plus. Dock vimsade det ena embroyt iväg bakåt till ena ägledaren och satte sig, så det blev ett utomkveds... som kroppen själv tog hand om och bröt ner! Det andra embryot växte till sig och blev till min ljuvliga dotter som idag är drygt två år gammal.
Nu vore det ju perfekt med syskonförsök, men vi fick aldrig några extra att lägga i frysen, så i så fall skulle vi få börja om, och det orkar jag inte igen (min graviditet var extremt jobbig så min kropp är lite sliten!), så nu går vi in för adoption istället.
Lång historia, sorry! Skulle säga att min (galg)humor har räddat mig också, och jag har nog fått fram den rätt bra i min dagbok här på FL, så välkommen in och läs! Där beskriver jag alla behandlingar och känslor upp och ner. Många har tackat mig för mina ord, och en dag kommer de att bli en bok ("jag ska bara...").
Lycka till med äggplocket på torsdag!