Kompisens jobbiga barn - vad gör man?

Finns inte så mycket att göra, annat än att sluta umgås med barnen. Jag tror inte det blir bättre av att säga till egentligen, men om du vill fortsätta umgås utan barn så måste du nog säga som det är. Om det inte finns ett annat sätt att komma runt det? Jag känner lite likadant med en liten kille jag känner, han är 4 och är inte så hemsk egentligen men han är ensambarn och vägrar dela med sig av sina leksaker till min son (som bara är ett) och beter sig som sjövilda 4-åringar gör, knuffas ect. Men vi försöker lösa det genom att umgås utomhus eller utan barn.

Jag måste bara tala om hur det kan vara från den andra sidan också. Det är bannemej inte lätt att vara förälder till en viljestark och trotsig 4-5 åring. Man gör så gott man kan och orkar. Hemma är det lättare att vara konsekvent och "sträng" men ute vill man så himla mycket att allt ska vara bra. Man orkar inte ta konflikter alltid när man umgås med andra. Tro mig, jag är där själv. Visst, vi har en kompis som har en dotter som är jämngammal med min, de bråkar jämt! Båda är likadana, så jag skyller inte på någon. Men jag har nästan slutat umgås med dom för att jag inte orkar med detta bråk hela tiden.

Jag har själv en 5-åring som är ensambarn och han kan trotsa som 17 men jag är stenhård. Börjar han skrika så går vi ut, ger han sig inte så åker vi hem. Man behöver oftast bara genomföra det en gång för att barnet ska veta vad som gäller.

Mitt barn och jag skulle t.ex. gå till affären och köpa något gott förra veckan. På vägen dit började han skrika om att han ville ha en leksak från affären, bråkade och bet mig (!).
Det avgjorde saken. Vi gick inte till affären och det blev inget gott. Jag förklarade självklart varför - att hans beteende inte var ok och att han aldrig kommer att få som han vill genom att skrika och slåss.

Det händer väldigt sällan att min son beter sig illa på det sättet eftersom han vet vad som gäller. Han kommer ingenstans med mig genom att tjata eller bete sig illa. För det mesta har vi jättetrevligt tillsammans. Han är glad och positiv till nästan allt.
Jag får ofta höra hur trygg och rolig han är men det ligger mycket jobb bakom.

Jag är ensamstående, ofta helt slut och har ingen som backar upp min auktoritet så jag vet verkligen hur tufft det kan vara med barn i den åldern.
Just DÄRFÖR måste jag vara hård och inte backa en tum annars skulle jag få ett litet h-vete. Man behöver inte vara elak utan bara tydlig och konsekvent. Jag skulle aldrig orka ha det som min kompis.

Hon hotar med allt möjligt men genomför aldrig det hon säger så barnet lyssnar inte ens längre. Jag ser det så tydligt som utomstående men vet inte hur jag ska säga det till henne. Hon är superdefensiv när det gäller föräldraskapet. När andra har antytt ungefär det jag tänker så slår hon ifrån sig direkt.

Jag skulle vilja ge henne lite råd utan att verka kritisk och snusförnuftig men jag vet inte hur?

Om du vill träffa dem, gör det utomhus. Föreslå att ses i parken eller liknande, då kan ditt barn gå undan och göra något själv om han vill och skriken blir inte lika skärande.

Anonym (den andra mamman) skrev 2009-08-30 15:10:46 följande:

Instämmer, har en 4 åring som kan hålla på som TS beskriver sin kompis barn.
Idag är det utrett att han har en uppmärksamhetströrning (han vet inte hur han skall få kontakt när det är flera barn med) han kan inte riktigt de sociala koderna.

är jättejobbigt när andra föräldrar klagar, inte hälsar på dagis, slutar höra av sig och pratar skit om hur dåligt uppfostrad han är, man blir även väldigt nervös när man skall umgås med andra och sitter på helspänn ifall det skulle gå illa.

Om jag skulle vara din kompis TS och det var mitt barn det gällde skulöle jag uppskattat att du och jag kanske hjälptes åt att punktmarkera mitt barn lite så man hinner innan det andra barnet tar skada samt planerar tillsammans hur man tillsammans kan lösa situationer.

Oftast ses föräldrar till lite ebsvärliga barn som slappa och oengagerade men så behöver det inte alltid vara, det kan vara en förälder som mycket väl vet om sitt barns problematik men sitter på helspänn och skäms enomt mycket både för att säga ifrån för mycket inför folk som har åsikter om en och tycker hela situationen är superjobbig.

Min son får idag extra tid på dagis varje dag med resurs för att "träna" på sociala situationer, har även en del vänner jag pratat med som förstår mig som mamma och faktiskt när de sagt att det är okej har jag slutat sitta på helspänn vilket gjort att min son faktiskt betett sig mycket lugnare och bättre.

Överlag (menar inte bara TS) så har många starka åsikter om andras barnuppfostran när ett barn beter sig värre än ens eget, dock behöver det inte alls handla varken om att barnet är elakt eller ouppfostrat eller föräldern är slapp utan pga helt andra saker. Istället för att som i många trådar klanka ner på andra föräldrar och deras barn borde vi istället sträcka ut en hand och hjälpa till och våga ta diskussionen med den andre föräldern istället för att fly pga att barnet är elakt och föräldern är slapp.

jag kan förstå att det är superjobbigt att umgås med någin med bråkiga barn och som kanske slår ens eget men tro mig det är MINST LIKA JOBBIGT att vara föräldern till det "bråkiga" barnet.

skriver inte detta för att trycka ner dig TS men jag ville bara skriva lite hur det kan vara...

LYCKA TILL

Zaria,
jag håller med dig i allt du skriver. Det måste vara jättetufft att ha ett barn som blir missförstått. Jag hade en annan väninna där jag var ganska övertygad om att det fanns någon form av handikapp hos barnet men jag är ungefär lika säker på att det inte gör det i den här flickans fall.
Hon är 'normal' i utvecklingen i övrigt och när hon är på bra humör så leker hon jättebra med andra barn.

Jag tror att hennes beteende skulle kunna vända ganska fort om mamman bara införde tydligare regler och gränser. Jag försöker underlätta på ett konstruktivt sätt och förstärka mammans auktoritet och märker att mamman uppskattar det men sedan ger hon med sig iaf och då är det ju bortkastat.
Barnet sitter t.ex. fortfarande i vagn och använder napp eftersom det är enklare så kortsiktigt men inte långsiktigt förstås.

Jag försökte också ge ett råd en gång på ett mycket diplomatiskt sätt, utan att vara mästrande eller besserwisser, men hon avfärdade mig direkt.
Jag tror att hon innerst inne är medveten om att hon borde vara mer konsekvent men har dåligt självförtroende och uppfattar mycket som kritik även när det gäller andra saker och personer.

Jag har ett barn vars beteende liknar TS flickas.
Utåt sett kan han framstå som helt normal, ända tills han inte gör det, så att säga. Varken förskola, skola eller fritids har någonsin antytt att han skulle kunna ha någon diagnos, men efter att själv ha studerat ämnet kan jag hitta minst 20 beteenden/tendenser hos honom som kan kopplas till autism (eller ?högfungerande autism?).

Många, framförallt tjejer, diagnosticeras med autism sent i livet, om ens någonsin. De kan uppfattas som konstiga, jobbiga, otrevliga osv av omgivningen, utan att man förstår att de ?är på spektrat?.

I min sons fall fungerar det mesta bra så länge saker sker på hans villkor. Men han kan till exempel vägra delta, samarbeta eller svara otrevligt på tilltal. Han umgås sällan med någon och säger att han inte har några kompisar fastän andra barn bjuder in till lek, i själva verket väljer han att inte delta för att leken inte sker på hans villkor.

Vi har provat att vara hårda och konsekventa, men det har inte hjälpt. Istället ledde det till att han blev mer och mer nedstämd, så till den grad att vi började bli oroliga och fick backa med våra tillsägningar och ?bestraffningar? igen.

Jag tror en stor del av hans sociala problem skulle kunna bli bättre om han fick chansen att umgås mer med andra barn på fritiden, men hans nuvarande beteende gör ju att både andra barn och föräldrar förmodligen drar sig för att bjuda hem honom. Det blir en ?ond spiral? så att säga. Och jag förstår verkligen om andra föräldrar inte har lust att låta sina barn vara ?träningsredskap? åt någon annans unge.

Nu på sistone har han fått kontakt med ett par andra barn i skolan som helt uppenbart har någon form av diagnos(er). De barnen har börjat komma hem till oss, och de är båda ganska så jobbiga att ha i sin närhet. De är trevliga men ganska livliga, och framförallt vill de hela tiden ha vår (föräldrarnas) uppmärksamhet. De ber om att få både saker och mat/mellanmål/godsaker och kan utan problem - om vi låter dem - vara hos oss från morgon till sen kväll. De har också svårt att ta ett nej och kräver alltid en motivering ifall man säger nej.

Det är kämpigt, men för både deras och vårt barns skull får vi stå ut, tänker jag.

Det enda man hade önskat är att deras egna föräldrar kunde ha rimliga gräner på hur länge man får vara hos kompisar, eller i alla fall be dem komma hem och äta. Bortsett från det så verkar deras familjer vara rätt normala. Annars kunde man ju misstänkt att de inte får någon mat hemma eller att de inte vill gå hem för att de far illa där, menar jag.

Men jag tror kort sagt att det vore bra för många barn ifall folk (andras föräldrar) kunde vara mer tålmodiga och ge dem en chans, eller tio.

Hur gammal är du ts om jag får fråga? Du verkar ju själv vara ett barn och har ett beteende som den femåring som du beskriver så som du formulerar dig och skriver om barnet. Förresten låter barnet som en typisk femåring så det är en utvecklingsfas som går över, men inte för dig då som verkar ha fastnat i den fasen 

Och vadå gå utan vagn? Tror du att en femåring har vagn?

Mitt förslag är att bjuda in dem till saker som flickan kan delta i utan att förstöra för andra. Gärna utomhus och tidsbegränsat. Lämna inte ditt barn att hantera henne själv, utan se till att du eller någon annan vuxen är med så att ditt barn kan ha kul och flickan kan träna på positiva sociala interaktioner, men inte de negativa. Men håll det som sagt kort - en timme eller max två orkar man kanske med?

Sedan, bjud in mamman på något utan barn. Hon behöver säkert också en paus och en möjlighet att återhämta sig.

Det finns en ganska god chans att flickan kommer att växa ur detta stadiet om ett år eller två och det skulle vara synd att mista en fin vänskap över något övergående.

Femåringen är 20 numera, tråden är från 2009.

Får man fråga hur det gick med allt?