Första barnet!

Hej!
"Tricket" är att hänga med i värkarna inte kämpa emot utan tänka på att slappna av, göra sig tung och bara låta värken skölja över en. Ju mer man stretar i mot, spänner sig desto svårare blir det att hantera smärtan. Det låter som en paradox att slappna av när det gör ont men det är det som gäller. Värkarna smyger sig på (för de allra flesta), blir inte pang bom ont från ingenting och sedan har de en kulmen och klingar därefter av. Ha det i tanken, tänk att den värken behöver du aldrig få igen. Varje värk för dig närmare mötet med ditt barn. Ta all hjälp du kan få av din partner som får massera, trycka ner axlarna om du spänner dig och påminna dig om att vara tung och avslappnad i ansiktet tex.

Jag hade inte heller känt svår smärta innan, förlossningssmärta är annan typ av smärta. Mitt uppe i allt VET man ju att det kommer gå över, du får vila emellan. Glöm bara inte bort det under tiden utan försök påminna dig om det när det är jobbigt. Du kämpar ett maratonlopp men vid mållinjen står ditt barn och väntar på dig!

LYCKA TILL!!!

Jag väntar mitt andra barn i April och börjar redan bli nervös.
Min första förlossning gick snabbt och bra. Det ä klat det gjorde ont men det gick ju öve. Det var inte traumatiskt på något sätt.

Men nu är jag rädd att allt som inte hnde på första fölossningen ska hända nu.
Ex, sugklocka, Värkar i flera dygn, akut kejsarsnitt mm. Inte rädd för att bli klippt eller spricka för det har jag redan fixat en gång. Är orolig för allt nytt bara:-/

Jag har också haft förlossningar utan pauser mellan värkarna, men vanligtvis är den typen av värkar väldigt effektiva. Även utan pauser rullar ju smärtan i vågor, så det gör inte som allra ondast hela tiden och det går bra, jag lovar .

Jag har försökt att välkomna smärtan och bara glida med i den, kroppen vet hur den ska göra, man får bara göra sigg bästa för att inte kämpa emot. Redan från start har jag tänkt att det är smärtan som driver förlossningen, så att ju ondare det gör, desto bättre, för då får jag snart se mitt barn.

Mina förlossningar har varit okomplicerade och ganska snabba (7 timmar första gången, 2 timmar andra). Första gången använde jag lustgas men andra lät jag bli eftersom det kändes som att den hindrade mig från att andas ordentligt.

Nu väntar jag mitt tredje barn och ser verkligen fram emot att få känna på den där urkraften i kroppen igen. Förlossningarna är det häftigaste jag varit med om och jag skulle aldrig vilja vara utan upplevelsen.

Jag var väldigt nervös inför min första förlossning, men det mesta av rädslan tror jag bottnade i ovissheten, att man helt enkelt ställs inför en ny okänd situation som man inte kan kontrollera. När allt kändes som jobbigast tänkte jag på en kvinna jag känner som är verkligen väldigt skör och mesig och som har tre barn - och om hon kunde så vore det väl fasen om inte jag skulle kunna det också .

Stort lycka till TS, det kommer att gå kanonbra!

hej, är i vecka 33+1 och väntar mitt första barn! En dotter.

Igår så lossnade lite utav min slempropp så är väldigt orolig!

Det känns bra att ha läst era berättelser i denna tråd. Väntar själv mitt första barn med BF den 12/10, 27 dagar kvar. Har väl alltid varit lite orolig för förlossningen men inte tänkt så mycket på den då den legat så långt fram. Men nu börjar den närma sig med stormsteg och kan faktiskt komma vilken vecka som helst. Det jag är mest orolig för är att jag inte ska kunna orka hantera smärtan utan att allt bara blockerar sig för mig och jag "ger upp". Samtidigt vet jag att smärtan för mig närmare mitt barn som många av er skriver.

Jag och min sambo blev gravida via provrörsbefruktning. När vi fick reda på mars -08 att vår enda väg till ett biologiskt barn skulle bli genom provrörsbefruktning trodde jag ALDRIG att jag skulle klara att genomgå behandlingen med tanke på min spruträdsla och rädsla för smärta. Första gången vi skulle ta sprutorna själv här hemma fick jag panik och det slutade med att min sambo fick ta sprutorna på mig för att vi skulle komma igång med behandlingen. När vi var inne på sjukhuset för själva äggplockningen gjorde det jätteont men jag klarade det.

Därför tror jag också att jag kommer att klara förlossningen med hjälp av min sambo. Men visst har man tankar om att allt ska gå helt fel och man ger upp.

Jag födde mitt första barn för 3 månader sen, och jag tyckte faktiskt inte att det gjorde så ont som jag trodde det skulle göra. Hade räknat med att få panik och en känsla av att jag skulle dö, men det kom aldrig. Nu har jag förvisso glömt hur ont det gjorde, men mitt under värkarbetet sa jag till bm att det inte var så hemskt som ja trodde, och det måste ju vara ett gott tecken. Dock fick de inte sätta droppnålen utan bedövningssalva

Min sambo kollade på den lilla monitor som de kopplar in (har nu glömt vad det heter) när värken började och när den höll på att sluta. Det var väldigt skönt tyckte jag, speciellt att höra att värken var på väg tillbaka.

Tilläggas bör att jag har väldigt låg smärttröskel, jag hade vääldigt tätt mellan värkarna hela tiden och det tog nära 2 timmar att krysta ut henne. Ändå var det som sagt inte så hemskt som jag trodde. Barnmorskorna var helt underbara och min kropp klarade så mkt när det väl gällde. Över lag var det en skithäftig upplevelse